ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten nr. 26, den 28 juni 1934. Författare okänd.

Sedan vi för fjorton dagar sedan första gången fäste uppmärksamheten på Allmänna Sparbankssvindeln och juden Olof Aschberg, vilket av denne möttes med åtal mot N.S.A.P:s ledare Sven Olov Lindholm, ha vi erhållit en hel del sensationella upplysningar om Aschberg och om hans samröre med kyrkominister Engberg jämte en del andra personer. Vidare har vi genom vårt Urv. erfarit några intressanta yttranden, som fällts vid en privat sammankomst av de inblandade och som ställa hela affären i en för vederbörande synnerligen pinsam belysning. Redan vad vi kunde meddela i föregående nummer var synnerligen komprometterande, och vad vi för dagen offentliggöra gör icke saken bättre.

Artikeln i nr. 24 av Den Svenske Nationalsocialisten om herr Aschberg har kommit mycket oro åstad. De illa berörda offren för vår fräcka utmaning ha mobiliserat alla tillgängliga och dem trogna krafter, såväl tidningar som myndigheter. Attacken började i Social-Demokraten, som den 17 juni innehöll följande praktfulla försvar för kapitalisten Aschberg: ”Denna antisemitiska hets är vedervärdig. Den blir inte bättre därför att den bygger på fritt hopfantiserade historier, tillkomna blott för att skapa en stämning mot judarna, som i vårt land visat sig som lika goda medborgare som andra. Att förtalet denna gång riktar sig mot en man som uppträtt som en frikostig gynnare av svensk kultur över huvud är betecknande för den andliga förvildning som grasserar i nazistlägret.”

Och i sin i pressen publicerade stämning berättar Aschberg, att artikeln innehåller ”Beskyllningar mot mig för gärningar, som äro i högsta grad förklenliga för mitt borgerliga namn och rykte(!)” och att de ”sakna all grund”.

Vi se alltså, att Social-Demokraten utan vidare fastslår, att herr Aschberg är fullständigt oskyldig till vad som lägges honom till last. Det förefaller märkligt, att en marxistisk tidning är så mån om en storkapitalists ära, men är dock förklarligt sett i samband med det av oss även påvisade sambandet mellan bankiren och marxistorganisationerna i Sverige. Ännu intressantare är bankir Aschbergs förnekande av allt medarbetarskap i Allmänna Sparbanken, allrahelst om man jämför det med ett yttrande, som fälldes vid den bekanta Sandhamnskonferensen den 15 juni. Där råkade man nämligen i den slutna kretsen taga bladet från munnen och erkände öppet, att direktören i Allmänna Sparbanken:

Gustaf Svensson var en hederlig och rättskaffens man,
men han blev ett offer för omständigheterna.

Vi våga påstå, att redan detta sensationella yttrande synas ge fullt fog för de anklagelser, som vi framfört i Aschbergsartikeln. Emellertid vilja vi i det följande intränga ytterligare i den delikata affären och genom officiella urkunder påvisa, att samarbetet mellan huset Aschberg och direktör Gustaf Svensson har pågått till 1929 och svindelns sista dag! Härvid stöda vi oss tills vidare uteslutande på de av Per Granskare sammanställda uppgifterna.

Obadja Asch föddes år 1877 som son till direktör Herschau Asch och är av rent judisk börd. Redan vid unga år började han med affärsverksamhet och tog sig namnet Olof Aschberg, som klingade mera svenskt. Hans olika företag omtalas i den å annan plats i veckans nummer införda hyllningsartikeln ur Folkets Dagblad. År 1912 bildade han tillsammans med Gustaf Svensson och 16 stycken av marxisternas förnämsta politiker det kända företaget…

Nya Banken.

Vi citera ur ”Sparbanksboken”: ”Det bakomliggande syftet med Nya Bankens bildande var ju att skaffa kontanter åt herr Aschberg mot säkerhet av inteckningar i hans förstadsfastigheter. Allt eftersom insättningarna i banken inflöto, lånades dessa ut till Tellusborgsbolaget (vilket tillhörde Aschberg).Bankens revisorer anmärkte till och med på detta förhållande..A,-B. Nya Banken hade intill den 31 dec. 1919 till fastighetsbolaget Tellusborg utlånat 923,450 kr. Ändamålet med Nya Bankens bildande var därmed uppnått. Tellusborgsbolaget gick med storförlust för varje år och för 1916 var förlusten 98,621:77 kr. Årsförlusten var för övrigt större än hela det inbetalda aktiekapitalet, vilket endast var 60,000 kr.”

Vi se alltså, hur redan i detta egendomliga företag Aschberg samarbetade med marxistledarna. Utan några som helst samvetsbetänkelser utgav han Nya Banken för att vara ”småfolkets egen”, därvid litande på marxistledarnas namn såsom moraliska stöd. Och de röda herrarna läto villigt köpa sig av kapitalisten. Redan då visade alltså marxismen klart sin arbetarfientliga och förrädiska politik. Historien om Nya Banken torde för övrigt vara så känd, att vi nu kunna övergå direkt till…

Allmänna Sparbanken.

Allmänna Sparbanken bildades den 27 jan. 1916 med följande styrelse: Direktör Gustaf Svensson, banktjänsteman Albin Weidenhayn, Sekreterare Carl Erik Kinman, förtroendemännen Edvard Johansson, Ludvig Nordgren, Eduard Wiberg och advokat J.A. Hultman. (Vid svindelutredningen 1929 sattes advokat Hultman till Svenssons försvarsadvokat!). Albin Weidenhayn var Aschbergs allt i allo i Nya Banken och hans son var bokhållare hos Aschberg.

De juridiska ägarna av Allmänna Sparbanken voro att börja med de huvudmän, som hade tecknat lotterna. Dessa lotter behövde man dock inte betala kontant utan endast reversförbindelse lämnades.

Under polisutredningen 1929
framgick det, att en enskild
person inlöst reversförbindelserna.
Denne enskilde person
var Aschberg, som därigenom
blev juridisk ägare av
sparbanksrörelsen.

År 1917 inköpte Aschberg för Allmänna Sparbankens räkning ett hus på Drottninggatan 4 i Stockholm och transporterade sedan köpet på sitt nystartade bolag Svenska Ekonomibolaget. Ur Sparbanksboken av Per Granskare: ”Direktör Aschberg transporterade således över sparbanksfastigheten på sitt Ekonomibolag den 3 juni 1918 och började omedelbart utfärda en mängd inteckningar. Som säkerhet för dessa ställdes sparbanksfastigheten, Vasagatan 4. Under åren 1918, 1919 och 1920 utfärdades sålunda inteckningar för icke mindre än 2,630,000 kronor. År 1921 utfärdades inga nya inteckningar, men 1922, sedan herr Aschberg personligen bildat ett dotterbolag, Intressentbolaget Snäckan, och satt Gustaf Svensson som chef även för detta, utskrev man nya inteckningar på tillsammans 400,000 kronor. Därmed hade inteckningarna på sparbanksfastigheten stigit till 3,030,000 kronor.”

Direktör Aschberg var huvudintressenten i ”Snäckan” och det var alltså han, som valde Gustaf Svensson till direktör häri. Därefter lät han ”sälja” sparbankens fastighet från Svenska Ekonomiaktiebolaget till Intresseaktiebolaget Snäckan, med andra ord, Aschberg sålde fastigheten till sig själv! Vi be få påpeka, att de officiella urkunderna finnas tillgängliga.

Vi komma så fram till Herserudssvindeln. I A.B. Herserud var Gustaf Svensson styrelseledamot, och man utskrev luftinteckningar på sammanlagt 12,265,000 kronor. Styrelsen för Allmänna Sparbanken lämnade utan vidare lån på alla dessa luftinteckningar. Här citera vi åter ur Sparbanksboken: ”Sålunda ha de av Allmänna Sparbanken beviljade två lånen på vardera sex miljoner icke ens blivit bokförda. De tolv miljonerna synes förövrigt aldrig ha kommit bolaget Herserud till godo. Men vem tog då hand om miljonerna? Man synes ha nöjt sig med att konstatera, att tolv miljoner utlånats av Allmänna Sparbanken till Herserudsbolaget, men vart dessa insättares sparmedel sedan tagit vägen synes ingen ha varit benägen att närmare efterforska. Dessa tolv miljoner försvunno dock samtidigt som direktör Aschberg bosatte sig i Paris.”

År 1928 bildade direktör Aschberg i Paris jämte två härvarande söner Olof Aschbergs Bankiraktiebolag, och detta bolag etablerade sig i f.d. Nya Bankens lokaler i Vasagatan 6. När Gustaf Svensson blev anhållen 1929 hade han icke ordnat lagfarten på fastighetenVasagatan 6, och detta måste nu ordnas i hast, så att den icke följde med i den befarade konkursen. Den 22 april 1929 fick således Gustaf Svensson lagfart och samma dag fick herr Aschbergs son lagfart på samma fastighet. Fastigheten överfördes alltså genom ett pro-formaköp från Svensson till Aschberg.

Olof Aschbergs samarbete med Gustaf Svensson var alltså mycket gott in i det sista. I polisutredningen gick det ej heller att helt dölja detta samarbete, men assessor Zetterqvist som gjorde en anmärkning härom blev tvungen att be om ursäkt.

De av oss härovan i korthet framförda upplysningarna kunna samtliga kontrolleras, då de alla stöda sig på officiella urkunder. Det framgår av dessa, huru mycket herr Aschbergs dementier äro värda, och ingen torde väl efter detta vara i tvivelsmål angående det verkliga förhållandet mellan bankir Olof Aschberg och Allmänna Sparbanken. Betona vi än en gång Sandhamnsyttrandet ”Gustaf Svensson var en hederlig och rättskaffens man, men han blev offer för omständigheterna”, framstår det för var och en klart hur föga berättigat åtalet mot Lindholm kan vara. Att herr Aschberg ändå vågade företa detta åtal är blott alltför typiskt för mannen, dels sådan han framstår av ovanstående, dels ock som representant för plutokrater. Social-Demokratens klagan över vår ”antisemitiska hets” berör oss icke det ringaste. Vi kunna icke hjälpa att Aschberg är jude, och vi ha endast att påpeka faktum.

För dagen nöja vi oss med detta och be att få hänvisa till dels Folkets Dagblads hyllningsartikel, dels den ledande artikeln i detta nummer. De som ytterligare önska lära känna Olof Aschberg och hans bragder inom svenskt affärsliv tillråda vi att studera Per Granskares bok. Den ger alla de upplysningar, som för närvarande kunna vara av intresse.

---

Redaktionellt tillägg: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över svensk samtidshistoria och familjen Aschbergs påstådda förehavanden.