Fyra moderater argumenterar i Svenska Dagbladet för homosexuellas ökade möjligheter att kunna adoptera barn. Omständigheter gör att många samkönade par i praktiken hindras att bli adoptivföräldrar. Moderaterna sätter ett stort värde på de personliga begären att vilja uppleva sig som förälder. Härmed ifrågasätts värdet av de personliga begären och om adoption alls är något som kan betraktas som en rättighet.

Artikeln När ska adoptionslagstiftningen fungera i verkligheten? publicerades i Svenska Dagbladet Brännpunkt den 5 mars. Den undertecknades av fyra personer med positioner inom Moderaterna, Tomas Tobé, Fredrik Saweståhl, Jenny Edberg och Luke Cook. Att artikeln väcker starka känslor i läsarkommentarerna är kanske inte så konstigt. Ämnet var homosexuella eller så kallade samkönade par och deras möjligheter att få adoptera barn. Enligt en reform från 2003 kan samkönade par prövas som adoptionsföräldrar. Adoptionsbyråerna i givarländerna tillämpar däremot kriterier som inte tillåter samkönade adoptivföräldrar. I Sverige placeras barn på fosterhem när de istället skulle kunna adopteras. Dessa förhållanden bidrar till att samkönade par har sämre praktiska möjligheter att adoptera barn än vad lagen ger utrymme för. De fyra moderaterna uppmanar till ”ett mer aktivt arbete med att knyta relationer och arbeta med attitydförändringar direkt gentemot andra länder och organisationer”. De vill att samhället på bred front verkar för lagstiftningens ambition om samkönade pars möjligheter att adoptera. Detta är tydligen viktigt för att homosexuella inte ska behandlas ”som en andra klassens medborgare”.

För att förekomma minsta kritik mot eller antydan om samkönade pars lämplighet som adoptivföräldrar gör moderaterna ett kategoriskt påstående. De menar att inga studier i världen visar på ett utfall där ”heterosexuella par per automatik är bättre föräldrar än homosexuella par”. Det är viktigt att begrava denna myt, skriver de. Vad menar de egentligen? Att det inte finns någonting i världen som skulle peka på att den traditionella familjebildningen med mamma och pappa är den mest idealiska? Att barn inte skulle ha behov av att identifiera sig med en mamma och en pappa? Eller vill skribenterna bara skydda sig med tillägget ”per automatik”? Det är en fungerande retorisk gardering för att göra verkligheten enkel för sin egen saks skull. Det ska mera till än så för att kunna diskvalificera all vidare diskussion.

Internationella adoptioner är också ett ämne i sig. Det är en verksamhet som insinueras av egoistiska snarare än ”solidariska” motiv. Det är också en verksamhet som omsätter stora pengar och dess kriminella natur är det svårt att blunda för. Många adoptivbarn som växt upp i Sverige och andra länder mår dåligt, upplever rotlöshet och identitetskriser. Adoptivbarnens situation kan liknas vid sociala experiment som utgör goda bevis för att den mångkulturella visionen är en utopi.

Skulle adoptivbarnens situation se bättre ut ifall de växte upp med samkönade par? Den frågan är uppenbart nedprioriterad hos politiskt korrekta skendemokrater som talar sig varma om alla människors lika värde. Samma politiska hycklare vurmar för de homosexuellas möjligheter att känna sig likställda med den övriga folkmajoriteten. Vilkas intressen väger tyngst? Barn är egna liv som har tillkommit av biologiska föräldrar. Att vara förälder är ett privilegium som inte tillfaller alla. Där råder inga hänsyn till personliga önskemål och begär eller rop efter jämlikhet.

Vissa kriterier behöver utmärka de par som adopterar ett barn. Det kanske är överflödigt att lägga in vissa värderingar i frågan och därmed riskera att åtalas för hets mot folkgrupp. Läsaren får här själv avgöra om ett samkönat par kan ersätta den biologiska konstellationens föräldraskap – om det är för barnets bästa eller för att tillfredsställa några andras begär. Är adoption ens något som man kan betrakta som en rättighet – att göra anspråk på ett barn som man själv inte är förälder till?

Moderaterna i Svenska Dagbladet Brännpunkt betonar att det ”finns många homosexuella par som längtar efter och vill utöka sin familj med barn.” Är barnen till för att tillfredsställa någons längtan? Små barn som adopteras kan inte styra över sin egen situation. Är det rimligt att deras roll ska bli att få utgöra en tillfredsställelse i likhet med ett husdjurs?

Ibland är kanske adoption en bättre lösning än fosterhem för våra egna landsmän som saknar föräldrar eller som är övergivna barn till tunga missbrukare. Om adoptionsindustrin, den internationella barnhandeln, stoppas så minskar även möjligheterna för de barnlösa paren att adoptera. Även för de flertal som utgörs av man och kvinna.

Vissa barnlösa par förtjänar nog sitt föräldraskap bättre än andra. Där är verkligheten grym och selektiv. Barn är ingen rättighet.

  • Publicerad:
    2011-03-06 00:00