DEBATT. Hbtq-rörelsen kopplas felaktigt till begrepp som ”rättigheter” och ”utsatthet”. Det handlar om bolsjevism i ny tappning, ingenting annat.
Med anledning av att årets upplaga av den kulturmarxistiska festivalen ”Stockholm Pride” inleds idag, publicerar vi en tidigare artikel i ämnet av Henrik Pihlström. I artikeln, ursprungligen publicerad 2013-08-06, redogör författaren för vad som är det är det egentliga syftet med dessa ”Pride”-festivaler. /Redaktionen
Under förra veckans homofestival ”Stockholm pride” bytte Pressbyrån ut sina skyltar och kallade sig för namn som ”Bögbyrån”, ”Queerbyån” och ”Transbyrån”. Det var ett ställningstagande som säger mer om tillståndet i samhället än det säger om Pressbyråns kampanj i sig. Pressbyrån är precis som många andra etablerade butikskedjor mer än villiga att tjäna den etablerade makten. Genom att anpassa sin profil efter vad som uppfattas som politiskt korrekt kan butikskedjorna hoppas på att vinna prestige, pengar och PR. Om det spektakulära namnbytet var en lyckad kampanj är däremot tveksamt.
”Homobyrån” var en av namnkombinationerna som gick att se under Stockholm pride.
Självgodheten hos politiskt korrekta aktörer kan vara egenskapen som utgör deras egna akilleshäl. De kan med andra ord göra missbedömningar i sin självgodhet som vänds emot dem. I samband med det senaste riksdagsvalet gick skokedjan Brandos två grundare, Fredrik Juto och Karl-Johan Pantzar, ut i ett videomeddelande för att bannlysa alla kunder som röstat på ”fel” parti, i det aktuella fallet Sverigedemokraterna.
Fredrik Juto och Karl-Johan Pantzar angriper oliktänkare i en misslyckad kampanj.
Videoinspelningen togs snabbt tillbaka men fortsätter att spridas i olika kopior på nätet. Kroppsspråket, blickarna och tonläget i videon avslöjar den illa dolda ilskan hos de båda som framstår som mycket osympatiska personer. Videon är betecknande för många multikultiivrares tunnelseende och förakt mot oliktänkare. Mönstret är lika även för regnbågsvurmarna som ofta utgörs av samma personer. De mindre utvecklade resonemangen för att beskriva världsproblemen målas med termer som ”rasism” och ”homofobi”. Det uttrycks i slagord till oljudet av trummor och visselpipor där även professorer på universiteten stämmer upp i samma kör.
Ett samhälle som formas av trummor och visselpipor kan bara förändras åt ett håll. Där idiotin tillåts regera blir det alltid fel och en medveten självmordsdans gör aldrig saken bättre. Alla kommer att lida i slutänden på ett eller annat sätt. Varför sker spektaklet Stockholm pride och varför är stödet från etablissemanget inklusive samtliga riksdagspartier reservationslös? Vad är syftet egentligen?
Falsk marknadsföring av kulturbolsjevism
Stockholm pride som fenomen är ingenting som handlar om mänskliga rättigheter eller att försvara utsatta grupper. Sådana påståenden är inget annat än falsk marknadsföring. Kraven på samhällets anpassning är inte synonymt med det som felaktigt kallas rättigheter. Det handlar om en kulturbolsjevism i modern tappning där martyrskapet denna gång tillskrivs sexuellt avvikande personer istället för ”arbetare” eller ”kvinnor”. Det borde säga sig självt att homosexuella inte kan betraktas som en homogen grupp där alla ställer sig bakom varenda krav som framförs av radikala homoaktivister. Det kan i många fall vara tvärtom. Det finns många arbetare som avskyr Vladimir Lenin och många kvinnor som hånskrattar åt radikala feminister. Kulturbolsjevismen döljer sitt väsen bakom ett ofta inbillat martyrskap.
Stockholm pride och hbtq-rörelsen kan kopplas till bolsjevism av välkänt snitt.
Kulturbolsjevismen skulle även kunna handla om andra grupper som ”unga” mot ”gamla”, fågelskådare mot lerduveskjutare och så vidare. Så länge det uppstår en polarisering med följd av att det traditionella samhället försvagas är kulturbolsjeviken nöjd. Kulturbolsjevikens mål har alltid varit att ödelägga och rasera länder och samhällen för att slutligen roffa åt sig bytet. Precis som när Rysslands kronjuveler såldes till utländska bankirer och spekulanter. Denna gång är bolsjevismen tillbaka med imperialistiska ambitioner. Homopropaganda och feminism ska spridas över hela världen, om det så handlar om ett ”talibanläger” i Afghanistan eller en isolerad indianstam i Amazonas djungler. Det handlar inte om att skydda avvikande sexualiteter utan att förändra samhället i en omfattande grad.
Hbtq-rörelsen vill i sin kulturbolsjevikiska aspekt ändra mentaliteten, tankeverksamheten och självbilden hos en befolkning som redan befinner sig i en allvarlig identitetskris mitt i en hotande omvärldssituation. Sätt situationen i perspektiv av en utsatt befolkning i ett land som koloniseras av främlingar och som blir förrådda av sina politiska ledare, som saknar militär kapacitet och som lyder under EU och den globala finansmarknaden.
Sedan 1944 i Sverige är sexuellt umgänge mellan samkönade avkriminaliserat. Därigenom har sexuellt avvikande personer, som medborgare, kunnat räknats som jämställda alla andra. Att begreppet rättighet därefter har töjts ut är en annan fråga. Det har använts till att innefatta även andra saker, som rättigheten att få adoptera barn eller att ingå äktenskap. Att adoptera barn har aldrig varit någons rättighet. Det är helt i sin ordning att låta staten eller en myndighet att sätta upp kriterier som en fosterfamilj måste uppfylla. Ett kriterium kan vara att fosterföräldrarna ska vara en en man och en kvinna. Det borde vara lika självklart som att sätta upp ett kriterium på syntest när någon ska ta körkort. För en blind eller synskadad kan det kännas frustrerande att inte få köra bil. Men det är min gissning att de flesta synskadade ändå har förståelse för att det finns regler om synkunnighet för alla som framför fordon i trafiken. Så borde det även vara bland de flesta sexuellt avvikande.
Det som hbtq-rörelsen föraktfullt kallar ”heteronormen” borde vara någonting att bejaka. Varje samhälle har normer som utgör ledstjärnor för framåtskridande och utveckling. Betoningen måste ligga på vilka ledstjärnor som är de mest idealiska för att enskilda medborgare ska kunna bli kreativa medlemmar i samhället. Det kan inte ligga något självändamål i att underhålla njutningsmänniskor utan ansvar, utan att ge de uppväxande generationerna bästa möjliga förutsättningar.
Hbtq-rörelsen är sällan ärlig om sin egen historia eller om det som sker i modern tid. Förföljelsen av homosexuella överdrivs, motstridig vetenskap förlöjligas, ofta likväl som aktuell fakta blandas ihop eller missbrukas. Ett aktuellt exempel på detta är hur situationen i Ryssland framställts i media efter att landet lagstiftat mot propaganda som riktar sig till barn. Stockholm pride hade detta år riktat sitt fokus mot mot de hemska lagstiftarna i Ryssland. Det ledde bland annat till att utrikesminister Carl Bildt fann sig tvungen att twittra ett meddelande. Bland annat skrev han: ”Uppviglingen till hat mot hbt-personer i Ryssland är på uppgång efter den nya lagen. Motbjudande. Omänskligt”. Den ryska ambassadens pressattaché, Alexander Pashedko, svarade bland annat: ”Den nyligen antagna ryska lagen som förbjuder propaganda för homosexualitet för minderåriga har ingenting att göra med diskriminering av hbt-personer och inkräktar inte på deras rättigheter. Sådana påståenden är helt enkelt falska”.
Principen ”stanna i garderoben”
Känslan av avsmak många får när de exponeras för intima bilder på samkönade par i sin vardag är en fullt naturlig reaktion. Det är ingenting som kulturbolsjevikernas psykologer ska ställa sjukdomsdiagnos på. Män som håller varandra i handen ska inte bli förvånade om deras omgivning reagerar med motbjudande. Det är en mänsklig rättighet att känna avsmak mot det som man uppfattar motbjudande eller konstigt. Reaktionen ska inte behöva förändras genom homopropaganda och indoktrinering. Det bästa sättet för homosexuella som vill bli accepterade på riktigt är att inta en ödmjuk inställning inför majoriteten av befolkningen som är heterosexuella. Istället för att provocera samhället och ställa krav på majoritetens anpassning kunde homosexuella tillämpa principen ”stanna i garderoben”. Den är mycket enkel att tillämpa…
Det innebär att man som homosexuell beter sig som alla andra ute i vardagen och drar för persiennerna när man lägger sig i sängkammaren. Man stör inte andra genom att vara intim inför andra personer och därmed blir man själv också lämnad ifred och även accepterad. Man bejakar sin ställning som minoritet och är förstående inför att samhället har heterosexualitet som norm. Om detta förhållande råder behöver frågan om homosexualitet inte politiseras som den gjorts av kulturbolsjevikerna.
Det är även nödvändigt att alla ”böghatare” reflekterar kring sina egna ståndpunkter som ofta kan vara mindre genomtänkta – om man har intresse av att se en förändring av situationen. Ställ frågan vad det är som framkallar ilska eller vämjelse och vad det finns för risker med den nuvarande hbtq-rörelsen. Kan man inte beskriva problem och risker och sätta frågan i ett sammanhang så kommer man bli överkörd av homovurmarna. Det är inte konstruktivt att leva upp till deras stereotyper. En genomtänkt ståndpunkt som uttalas ärligt med självsäkerhet kan däremot bli mycket obekväm och göra riktig skada på hbtq-rörelsen och kulturbolsjevismen som är dess underliggande väsen. Ska det vara rimligt att barnböcker ska skrivas om där det propageras för homosexualitet, ska elever indoktrineras i skolorna och ämnen som queerteori och genusvetenskap finansieras på universiteten? Ju fler frågor som ställs, desto starkare blir insikten om att situationen blivit milt sagt absurd.
Homorörelsen måste genomskådas och när detta sker ökar också förståelsen för det som sker i världen, vad som har skett i historien och vad som kan förhindras att ske i framtiden.
Hoppa till huvudinnehåll
