FILM • Daniel Olofsson har sett krigsfilmen Beasts of No Nation.

Beasts of No Nation är en amerikansk film från 2015 regisserad av Cary Joji Fukunaga. Fukunaga har gjort både filmer och TV-serier och han är kanske mest känd för serien True Detective och den 25:e James Bond-filmen, No Time to Die.

Filmen Beasts of No Nation är en krigsfilm som utspelas i Afrika. Den spelades in i Ghana och berättelsen är baserad på boken med samma namn från 2005. I den här artikeln kommer jag att redovisa hela filmens handling. Om man tycker berättelsen verkar intressant bör man kanske hoppa över några stycken så inte hela filmupplevelsen förtas.

I Beasts of No Nation får vi följa Agu, en ung pojke som bor i en liten by på den afrikanska västkusten. Här lever man ett enkelt och lyckligt liv men när ett inbördeskrig bryter ut hamnar invånarna i den lilla byn i kläm mellan armén och rebeller ur NDF (Native Defend Forces). Agus mor och lillasyster flyr till storstaden och planen är att familjen ska återses senare. Snart står byn mitt i krigets kaos och när armén anländer har byn hamnat i rebellernas händer. Efter att arméstyrkorna lyckas befria byn tror soldaterna att många av invånarna också är rebeller, bland annat Agus far och storebror. Soldaterna bestämmer snabbt att alla misstänkta ska avrättas för förräderi mot regeringen och i tumultet som uppstår lyckas Agu fly ut i djungeln.

Nu är Agu helt ensam och både hans far och storebror är döda. Efter en kort tid ute i djungeln stöter han ihop med en rebellgrupp ur NDF. Han tillfångatas av den brokiga skaran ungdomar och barn. Snart får han möta Commandanten, den enda vuxna mannen i den lilla rebellbataljonen och han ges nu ett val, vill han gå med i kampen mot de som mördade hans far och bror och kämpa för ett friare land eller ska de avrätta honom på fläcken. Valet Agu ställs inför är väldigt enkelt, han är ju helt ensam och han vill inte dö så han går med rebellerna och får en minimal militär träning. Inom kort genomgår han en ritual och blir därmed upptagen som barnsoldat i kampen mot den korrupta regeringen. Det dröjer inte länge innan Agu börjar bli alltmer avtrubbad och när han dödar en krigsfånge med en machete får han ett eget gevär.

Agu inser ganska snabbt att det inte är någon vidare dans på rosor att vara barnsoldat och efter att han tvingats utföra sexuella tjänster på Commandanten börjar han dämpa sina känslor med cannabis vilket gör honom ännu mer avtrubbad och kallblodig. Vi får följa med när rebellerna krigar och lyckas ta vissa delar av landsbygden och en del städer i kampen.

Men mitt i det kaotiska och laglösa kriget pågår även ett politiskt spel bakom kulisserna och när order om ett befälsbyte kommer bestämmer Commandanten att de ska föra en mer egoistisk kamp och börja kriga för sig själva och sin egen vinning. Nu står deras kamp plötsligt både mot armén och de andra rebellerna i NDF och snart har de varken ammunition, vatten eller mat. Commandanten är nu paranoid vilket leder till att rebellgruppen splittras. Utbrytarna bestämmer sig för att ge upp och när de stöter på en FN-patrull kapitulerar de. Pojkarna skickas till en missions-skola i en säker del av landet och nu kan Agu börja försöka ta sig till det civiliserade livet igen.

En del av pojkarna saknar dock livet som soldater och några rymmer för att kunna delta i striderna igen. Agu bestämmer sig för att stanna, han lider nu av abstinens och han plågas av sina minnen. Filmen slutar med att Agu börjar prata om sina upplevelser med en skolkurator och han är rädd att hon ska se honom som ett monster, ”A Beast”. Han vill hellre fokusera på sina lyckliga minnen, när han var en snäll pojke.

Även om jag har sett en del filmer så har jag faktiskt inte sett mer än en handfull krigsfilmer som utspelas i Afrika. Och just den här filmen var överraskande intressant och trots den enkla handlingen mycket sevärd, även om det är en Netflix-produktion. Den höll ett högt tempo och effekterna och själva filmhantverket lämnade inte mycket att önska. Trots att den var 138 minuter lång var det inte många delar som kändes långsamma och den gav ingen förskönande bild av hur krig troligtvis är i just Afrika, det vill säga mycket primitivt och brutalt.

Nu kanske inte filmen går in på djupet med hur fruktansvärt och känslokallt många barnsoldater faktiskt agerar och jag tycker den kunde gått djupare. Att just barn blir soldater är nog svårt för många att förstå vidden av. Pojkar som knappt nått puberteten ges fortfarande på många håll i världen, makt över liv och död. Pojkar som ofta är så unga att de knappt har varken konsekvenstänk eller hunnit utveckla någon större empatisk förmåga.

Fukunaga borde också ha lagt mer fokus på ritualerna och vidskepelserna som är en viktig del i den afrikanska krigföringen. Att de till exempel tror att de kan bli odödliga med hjälp av amuletter och magi framgick inte helt tydligt. Han kunde även gått djupare i hur viktigt det är med droger och att vissa afrikanska barnsoldater till och med får betalt i cannabis vilken gör dem ännu mer impulsiva och känslokalla.

Överlag var filmen, trots sina smärre brister, som sagt mycket sevärd. Att få se skildringar som inte är tillrättalagda eller speciellt bekväma från utsatta områden i världen blir allt ovanligare. Här kändes det som att tanken bakom filmen var genuin och att Fukunaga faktiskt ville göra en riktig film.

Kanske ger hans asiatiska bakgrund honom ett frikort för här var det allt annat än de kulturmarxistiska regnbågarna och mångfalden vi vanligtvis får från Netflix.