RECENSION • Daniel Olofsson har sett den kritikerrosade filmen Belfast men är själv kritisk till den. Varning för spoilers.

Under årets Oscarsgala var den brittiska filmen Belfast (2021) nominerad till hela sju Oscars varav den vann priset för bästa originalmanus. Filmen har även nominerats och vunnit en mängd andra filmpriser världen över som Golden Globe, Irish film and TV-award och Heartland Film för att nämna några.

Filmen är löst baserad på filmskaparen Kenneth Branaghs egna unga år på Nordirland i staden Belfast under slutet av sextiotalet. Branaghs familj bodde i Belfast när konflikten, känd som The Troubles, startade och han säger själv att det här är hans mest personliga film hittills. Även om filmen inte är en ren autobiografi så vilar den på vissa bitar av skaparens egna upplevelser.

Filmens manusförfattare och regissör Kenneth Branagh är kanske mest känd för sitt arbete framför kameran. Han har faktiskt skådespelat i ett sjuttiotal produktioner, varav många varit stora filmer och TV-satsningar. Bland annat har han spelat Hercule Poirot i några filmer, Kurt Wallander i den engelska TV-serien och olika roller i en drös Shakespearefilmer. Han har även skrivit och regisserat många filmer och TV-serier. Ibland har han även varit skådespelare i sina egna verk och nu senast blev det en cineastisk fullträff med den pretentiösa och prisbelönade Belfast.

Berättelsen tar avstamp den 15 augusti 1969 där vi får följa den unge pojken Buddy som bor i en religiöst blandad del av Belfast. Väldigt snabbt vänds dock världen upp och ner när de kastas in i upploppen mellan protestanter och katoliker. Efter de första upploppen börjar invånarna i den lilla stadsdelen bygga barrikader, militären sätts in för att lugna situationen och livet ter sig snart någorlunda vanligt trots den laddade situationen. Men frågorna bubblar i de yngre invånarna och den unge Buddy brottas allt mer med den förvirrande konflikten och skillnaden mellan de olika trosinriktningarna, England och den irländska patriotismen.

Under ytan brottas även de vuxna med liknande frågor och påtryckningarna börjar öka allt mer mot invånarna, både från den katolska kyrkan och protestanterna. Detta leder till komplicerade slitningar mellan grannar och vänner. Ska man betala de hårdnackade protestanterna pengar för att slippa problem eller ska man engagera sig själv och välja sida? Inom kort börjar våldet accelerera och grupperna beväpnar sig. Man hör allt oftare ljudet från maskingevär, prickskyttar börjar skjuta meningsmotståndare och konflikten tar alltmer krigiska proportioner.

Så här långt är filmen förvånansvärt spännande och intressant, stämningen har byggts upp väldigt bra och man sitter som fastnålad i TV-soffan. Men här någonstans tar filmen tyvärr en mycket tråkig och typisk vändning a´la Hollywood. Lille Buddy visar sig vara kär i en klasskamrat och vi får veta att familjen kämpar med sin ekonomi. Buddys far jobbar på grund av detta i England och hans mor får sköta allting på hemmafronten mer eller mindre helt ensam.

Nu, ungefär 30 minuter in i filmen blir konflikten som filmen bygger på nästintill helt bortblåst från handlingen. Fokus hamnar nu istället på familjerelationerna och Buddys farföräldrar får även de en väldigt stor roll i filmens allt tunnare handling.

När jag hörde att filmen tilldelats en Oscar trodde jag i min naivitet att det här kunde vara en mer djupgående film som kunde skänka mig och alla som ser den mer kunskap och insikt i den långdragna konflikten på Nordirland. Tyvärr vet jag inte mycket mer nu efter att ha plågat mig igenom de allt mer långsamma och svartvita 98 minuterna.

Som vi alla är medvetna om är den västerländska filmindustrin experter på att spela på känslor men den här gången blev det kanske lite väl fel? Konflikten på Nordirland var en stor tragedi där broderfolk än en gång led och dog.

Att man nu tar chansen att göra en berättelse om denna tragedi i en storslagen och påkostad storfilm men väljer att lägga fokus på en 9-årig pojke och bygger hela berättelsen kring hans triviala vardag är snudd på oförskämt. Konflikten i sig förtjänar mer än ett tunt och tårdrypande drama om en liten pojkes första förälskelse.

Att filmen är svartvit kändes till en början som ett bra val då ämnet är allvarligt och invecklat och det ska medges att Belfast är en snygg film där små bitar av färg används på ett artistiskt och effektfullt sätt. Detta blev dock snabbt tröttsamt och pretentiöst och man känner att tanken med att göra den just svartvit kanske skulle ge berättelsen tyngd, något som dessvärre misslyckas fatalt.

Musiken i filmen kändes även den som ett bra val, till en början. I stort sett all musik i filmen består av tidsenlig populärmusik med passande låtar. Även detta blir snabbt sentimentalt och känsloladdat och inom kort blev iallafall jag väldigt mättad. Ju längre jag såg filmen och ju tunnare handlingen blev desto mer bidrog dessa faktorer, svartvit stilren film blandat med tidsenlig musik, till att göra känslan i filmen ännu tommare och ännu mer meningslös.

I filmens sista del vävs dock konflikten in igen, något som i det här läget känns mer eller mindre framtvingat. Buddy som ibland umgås i lite tuffare kretsar hamnar nu plötsligt mitt i en plundringsräd, vilket sätter konflikten i fokus igen. Här i filmens sista minuter får det spända läget den patriotiska modern att bestämma sig för att följa faderns råd och familjen bestämmer sig för att flytta till England och lille Buddy tvingas lämna kärleken hemma i Nordirland. Ridå.

Även om filmen inte gav mig något kött på benen alls i frågan om Nordirland kan vi ändå ge den ett pluspoäng, nu vill jag veta vad som hände egentligen. Jag lämnar här frågan öppen och får kanske återkomma med ett filmtips i framtiden som faktiskt är värdigt de nära 40 år som konflikterna varade.