MEDIA. En nyhetskonsument har skickat ett kritiskt brev till Sveriges television som public service-bolaget inte velat besvara.

SVT förklarar för sina läsare redan i början av sin artikel att al-Assad är "en av världens mest hatade män" och att han aldrig skulle ha blivit Syriens president. Skärmdump: svt.se

SVT förklarar för sina läsare redan i början av dess till synes objektiva artikel att al-Assad är ”en av världens mest hatade män” och att han aldrig borde ha blivit Syriens president. Enligt skribenten är demonisering av västmakternas motståndare genomgående hos SVT. Foto: skärmdump från svt.se

Nyhetskonsumenten Lars Öberg har skickat ett brev till Sveriges television med önskemål om att public service-bolaget förmedlar en mer nyanserad bild av kriserna i omvärlden.

SVT har inte svarat Lars Öberg och därför varken erkänt eller dementerat att publice service är en del av ett informationskrig. I brevet ifrågasätter Lars Öberg varför public service använder sig av agendasättande och vinklad journalistik i syfte att försvara västmakternas krigsbrott och utmåla den andra sidan som demoner.

Nordfront kan här publicera brevet i sin hehet:

Era artiklar om Syrien mm – delaktighet i Västs informationskrig?

Rika och militärt starka staters utsugning av resurser i områden med attraktiva naturtillgångar är någonting som knappast upphörde med de gamla kolonialväldenas kollaps. Exploateringen har
istället fått helt nya kläder.

Då allt fler och större grupper medborgare i Väst efter andra världskriget fått ökat välstånd och mer tid att ägna åt aktiviteter som inte är direkt livsuppehållande blev det alltmer viktigt att hitta salongsfähiga förklaringar till vad man höll på med. Och vad är bättre än förklaringar som har – eller tycks ha – humanitetens kännetecken? Föremålen för den fortsatta exploateringen (de fattigare länderna) försökte naturligtvis på lokal nivå motverka utsugningen och väpnade konflikter uppstod. Konflikterna i Korea och Vietnam och splittringen i Mellanöstern och Afrika kom att bli tidiga exempel på efterkrigstidens stormaktspolitik.

Hade det möjligtvis bildats militär-industriella komplex i de segerrika Västmakterna med USA i spetsen? Militär-industriella komplex som kom att bli de verkliga policy-makers? USAs politik kom att ändras långsamt från i stort sett isolationistisk (med undantag för den västra hemisfären som man betraktade som sin intressesfär) till globalt imperialistisk. Hur som helst, information via massmedia kom att bli viktigare och viktigare att behärska, ett informationskrig började ta form på allvar.

Var gör kolonialism och imperialism möjlig i dagens informationssamhälle, där snart sagt varje konflikt presenteras i våra vardagsrum överallt i världen? Kan man kanske hitta en möjlig väg att bedriva en rovgirig politik i humanitetens namn? Ett bra sätt är kanske att presentera en demon, som man kan visa upp för de egna invånarna i västallianserna. En ledare eller lokal krigsherre, vars faktiska eller tillskrivna handlingar framstår som fullständigt oacceptabla och avskyvärda.

Då gäller det att analysera situationen grannlaga; man kanske han hitta en grupp eller falang att öppet eller hemligt stödja och samtidigt utmåla den andra sidan som brutal och inhuman. Exemplen avskräcker. I Mellanöstern avlöser demonerna varandra, Gamal Abdel Nassar, Yasser Arafat, Muammar Gaddafi, Ayatollah Ruhollah Khomeini, Saddam Hussein, Hassan Nasrallah, Osama bin Laden, Bashar al-Assad, och nu senast Abu Bakr al-Baghdadi (ISIS ledare) för att nämna några. En modern stat i Europa, Jugoslavien, faller sönder efter ett blodigt inbördeskrig. Sorgebarnen i Afrika verkar aldrig få en chans att resa sig till starka stater, präglade av växande välstånd och humanitet, de är bara brickor i stormakternas kamp om råvaror och mänskliga resurser.

De flesta någorlunda insatta och tänkande människor kan nog hålla med om att tragedin i Jugoslavien kunde ha undvikits eller kraftigt begränsats om bara inblandningen från framför allt västmakterna uteblivit. Likaså att förhållandena i Irak under Saddam Hussein var bättre än nuvarande kaos, att läget i Egypten under Hosni Mubarak, i Libyen under Muammar Gaddafi och i Syrien under Bashar al-Assad var bättre innan den arabiska våren uppmuntrades och stöddes ekonomiskt, politiskt och slutligen militärt från Väst. Krigsförbrytelserna från USA och andra västmakter i samband med nämnda krig är väl kända och dokumenterade men väldigt sparsamt framförda, analyserade och diskuterade i våra massmedia här i Väst.

Den ukrainska revolten kom att bli det senaste exemplet på Västs politik av splittra och styr. Här hade man ett område med stora naturrikedomar och en extremt bördig jord, oerhört lockande för företag som industriellt exploaterar vår jord, exempelvis Montsano med sina GMO-produkter. Här är emellertid västs intervention mycket farligare i det att man leker med risken att det hela leder till att man överskrider en tröskel till vad axeln Ryssland-Kina kan tåla, med ett globalt kärnvapenkrig som följd. Man har alltså hittills gått varsammare fram med Ukraina.

Vladimir Putin har visserligen blivit demoniserad under många år av västmedia men man har från amerikanskt och europeiskt håll aktat sig för offentliga personliga sanktioner just mot denna ledare.
Än så länge.

Naturligtvis har inte Ryssland (eller Kina) varit – eller är – oskyldiga eller altruistiska aktörer i debeskrivna konflikterna men de drivande krafterna har utan tvekan varit ledda av USA som i sina gärningar med lock och pock fått flera medbrottslingar från Västeuropa som bidragit med krigförande förband, eufemistiskt kallade fredsbevarande styrkor. Till och med våra nordiska länder har blivit indragna i denna smutsiga lek och därmed fått storebrors klapp på axeln till priset av nya fiender i avlägsna länder.

Vad vill jag nu ha sagt med allt detta, Bo Inge Andersson och Andreas Liebermann? Jo, att jag skulle önska att ni och många andra i SVT och svenska media överhuvud taget försöker förmedla en mer nyanserad bild av kriserna i omvärlden.

Era analyser i artiklarna ”Kriget som kommit i skymundan” respektive ”Blodigt krig utan lösning i sikte” vilar mer på känslor och strömningar i ämnet bland västerländska journalister än på fakta. Den FN-rapport som du hänvisar till, Andreas Liebermann, visar tämligen transparent en miniminivå på mänskliga offer i kriget från mars 2011 till april 2014 (191’369 döda) men säger väldigt lite om vilken sida som var värst, som dödat flest. Men i din artikel framstår regeringssidan som den solklara skurken, med referens till nämnda rapport. Inte snyggt, snarare bedrägligt. Lite mera grävande i källor inom respektive stridande falang och från såväl den västliga som den icke-västliga sidan skulle ge underlag till en mer rättvisande beskrivning.

Det skulle kanske vara på sin plats att även lyfta fram den mycket begränsade mängd bildmaterial som publicerats för att påvisa endera sidans krigsbrott, trots att hela himmeln är full av övervakningssatelliter (huvudsakligen från Väst) som kan ge bilder med en upplösning på åtminstone centimeternivå på markytan och därmed kunna ge tusentals partsidentifierande bilder. Det är den yttre inblandningen som dränerar dessa länder på naturtillgångar, mänsklig kompetens, mänsklig värdighet och mänskliga liv. Har ni civilkuraget att lyfta fram detta?

/Lars Öberg

  • Publicerad:
    2015-05-15 13:00