KRÖNIKA. Henrik Gustafsson berättar om George Orwells roman ”Djurfarmen”.

Foto: Youtube.

George Orwells bok ”Animal farm” skrevs från november 1943 till februari -44. Den gavs dock inte ut förrän i augusti 1945, efter att ha ratats av tre brittiska samt närmare 20 amerikanska utgivare. Orwell kallade den för ”en satirisk berättelse emot Stalin”.

Boken beskriver livet på den misskötta gården ”Manor farm”. Alla djuren där såg upp till den prisbelönta grisen: Majoren. Det sades att han haft en underlig dröm som han ville berätta om. Så fort den alkoholiserade husbonden, Mr. Jones, försvunnit skulle de mötas i stora ladan.

Majoren talar
Vid mötet sade majoren till dem: ”…kamrater, vad är vårt livs natur? Låt oss inse det, våra liv är eländiga, slitsamma och korta…så fort vi inte är användbara längre slaktas vi…Inget djur i England är fritt. Djurets liv är elände och slaveri: det är den enkla sanningen.”

”Nästan allt som produceras av vårt arbete stjäls från oss av människorna. Människan är den enda verkliga fiende vi har. Ta bort människan från scenen, och orsaken till hunger och överarbete är avskaffad för alltid.”

”Arbeta natt och dag, med kropp och själ, för att omkullkasta människan! Detta är mitt meddelande till er kamrater: Uppror!”

Majoren förkunnar att allt som går på två ben är en fiende. Allt som går på fyra ben eller har vingar är en vän. Alla människornas vanor är av ondo. Alla djuren är jämlika. Inget djur får döda något annat djur.

Tre nätter efter talet dör Majoren. De andra grisarna byggde en ideologi av hans tankar som de kallade Animalism. Grisarna Napoleon och Snowball intog ledarrollerna.

Det hölls fler hemliga möten efter Jones gått till sängs. Djuren uttryckte många dumma påståenden och frågor. Till exempel: ”Mr Jones föder oss. Om han är borta, kommer vi svälta ihjäl” och ”Varför ska vi bry oss om vad som händer efter vi är döda?”

Mr. Jones tama korp Moses berättade om ett mystiskt ställe som kallades ”Sugarcandy Mountain”. Hit skulle djuren komma när de dog. Där var det söndag sju dagar i veckan. Djuren hatade Moses för att han bara berättade sagor och inte arbetade, men en del av dem trodde på sagorna.

Grisarna sade att Moses berättelser var lögner men de lät honom ändå stanna på gården. Kanske såg de en nytta i att vissa av djuren trodde på honom.

”Fyra ben bra, två ben dåligt”
Efter att Mr. Jones jagats från farmen tog grisarna över styret. De arbetade bara med att säga till de andra vad de skulle göra. Deras kunskap gjorde att det var naturligt att de skulle få ledarskapet.

Även katten höll sig undan alla former av arbete. Men hon gick med i omskolningskommittén och var en tid väldigt aktiv. Hon satt på taket och försökte övertala sparvar som var utom räckhåll att alla djuren var kamrater och att de kunde komma till henne. De höll sig ändå på avstånd.

Snowball och Napoleon skickade ut duvor till närliggande gårdar för att berätta om upproret och lära ut sången: ”Englands djur”.

Särskilt fåren anammade slagordet ”Fyra ben bra, två ben dåligt”. De avbröt ofta möten med att bräka detta unisont. Särskilt brukade de göra det vid avgörande delar av grisarnas tal.

En viktig fråga på gården var byggandet av en väderkvarn. Åsnan Benjamin var skeptisk. Oavsett om de hade en väderkvarn eller inte så skulle livet fortsätta vara lika eländigt, menade han.

Snowball var för att bygga en väderkvarn. Napoleon tyckte de behövde prioritera annat. Djuren kunde inte bestämma sig för vem som hade rätt. De verkade alltid hålla med den som talade för tillfället.

Snowball fördrivs
Napoleon födde upp och tränade nio hundar. Med hjälp av dessa jagar han bort Snowball från gården. Hundarna används emot alla som kritiserar eller ifrågasätter honom. Några av djuren lade märket till hur de viftade på svansen inför honom. Det var på samma sätt som de sett andra hundar vifta på svansen inför Mr. Jones.

Det kom en tid då ingen längre vågade tala sina tankar. De morrande hundarna fanns överallt. Till slut hade djuren glömt av hur det var före upproret. Ändå kunde man höra korna tala om hur utsökt vattnet smakar ”tack vare kamrat Napoleons ledarskap!”

Grisen Squealer fungerade som Napoleons sändebud. Han berättade för djuren att: ”Ingen tror starkare än kamrat Napoleon att alla djuren är jämlika. Han skulle gärna låtit er ta beslut för er själva. Men ibland kanske ni skulle ta fel beslut…”

Arbetshästen Boxer hade inte tid att tänka över saker. Han intalade sig själv att: ”Om kamrat Napoleon säger det, så måste det vara rätt.” Han lade meningen: ”Napoleon har alltid rätt” till sitt motto: ”Jag ska arbeta hårdare.”

Djuren klagade inte över att de fick slita hårt. För de trodde att resultatet av deras uppoffringar skulle ges till deras egna samt de av deras sort som kom efter dem.

Foto: Youtube.

Grundlurade
Det verkade som att gården blivit ”rikare” utan att invånarna blivit det. Grisarna och hundarna blev allt fler. De hade stor aptit men producerade ingen föda.

Man började hålla ”spontana demonstrationer” en gång i veckan. Dessa uppskattades mest av fåren som upprepade sitt bräkande: ”Fyra ben bra, två ben dåligt.” Det fick de andra djuren att glömma bort hur hungriga de var för en stund.

Orwells berättelse lämnar oändligt utrymme för tolkningar. Liknelsen med Sovjetunionen framgår tydligt. Majoren är Karl Marx. Napoleon och Snowball representerar Stalin och Trotskij.

Jag tänker även att likheten med dagens samhälle är ganska framträdande. Berättelsen målar ut ett framväxande tyranni under falska förespeglingar. Stora delar av befolkningen är grundlurade utan att förstå det.

Hundarna är djurfarmens polis som förser ledarskapet med terrorkapital. De är egentligen det enda som ger tyngd åt ständigt upprepade tomma floskler. Brister kompenseras med propaganda och maktmedel i ett samhälle där invånarna inte är mycket mer än boskap i väntan på slakten.

Litteratur:
Orwell, George. (2019). ”Animal Farm”. Fingerprint publishing


  • Publicerad:
    2020-07-22 09:00