RECENSION. Dennis Hopper skriver här om fenomenet Judge Dredd och filmen Dredd från 2012.
Efter atomkriget år 2070 har världen blivit en kall och hård plats. Jorden består till stora delar av ett öde landskap med hög strålning och är befolkat av mutanter. Människorna som finns kvar lever bakom höga murar i stora städer, sk. Megacities. Livet i dessa Megastäder är tufft, kriminaliteten frodas, olika gäng styr gatorna och arbetslösheten är skyhög.
Polisen har svårt att hinna med och därför har man kommit på en ny lösning, Judges. En Judge är både polis, dommare och bödel i samma person och har befogenhet att avrätta brottslingar på plats. Vår hjälte är en av de hårdaste av alla Judges, Joseph Dredd, han skulle kunna beskrivas som lagen på två ben.
Berättelserna utspelas oftast i Megacity One, en stad som sträcker sig mellan kusterna i Amerika och befolkas av 800 miljoner invånare. Joseph och hans bror Rico klonades från den första ChefsJudgen, Fargo, år 2066. Deras tillväxt snabbades på med artificiell hjälp och de började sin utbildning till Judges vid en ålder av fem år. Den ålder man börjar utbildningen vid är just fem år men det har hänt att vissa börjat ännu tidigare än så. Att bli Judge kräver en lång utbildning som i vanliga fall brukar ta 13-15 år och år 2079 går de båda bröderna ut rättsakademin och därmed börjar deras berättelse.
Första numret av 2000 AD med Judge Dredd.
Judge Dredd började som en tecknad serie i tidningen 2000 AD och har haft en egen tidning i Sverige. Det har även gjorts tv- och dataspel om Dredd och två filmer. Det är den senare av filmerna jag tänkte skriva om i den här artikeln.
Dredd är en film av Alex Garland och Pete Travis. Alex Garland har gjort manus till storfilmer som 28 dagar senare, Sunshine och 28 veckor senare. Pete Travis har mest gjort tv-serier som The jury och Other peoples children men han har även gjort några mindre kända filmer som Omagh, Henry VIII och Vantage point. Hans mål var att få till filmen Dredd som något av en blandning av Bladerunner och Clockwork Orange.
Handlingen utspelas i Judge Dredds hemstad, Megacity One och vi kastas snabbt in i handlingen. Här möter vi Judge Dredd på en vanlig arbetsdag, vilket innebär att jaga slödder som ska dras inför rätta.
Men dagen har överaskning för Dredd, han ska ha med sig en rookie och göra en utvärdering innan hon blir godkänd som Judge. Vi som har följt Dredds äventyr tidigare känner väl igen denna kadett, Cassandra Anderson. Anderson är något som kallas en PSI, vilket innebär att hon kan läsa folks tankar och därmed förutse saker som kommer att hända.
Judge Dredd spelas av Karl Urban, känd från Star Trek, Riddick och Sagan om ringen filmerna.
Cassandra Anderson spelas av Olivia Thirlby, en mindre känd amerikansk skådespelare som varit med i serier som Good vibes och Bored to death men även hon har varit med i några mindre kända filmer som Margaret, No strings attached och The darkest hour.
Cassandra och Dredds första uppdrag är ett trippelmord i ett av de väldiga höghusen i Megacity One, Peach Trees, där 75 000 invånare bor varav 96% är arbetslösa. De kopplar snabbt trippelmordet till Ma-Ma och hennes klan. Ma-Ma-klanen visar sig vara ett av de våldsammaste gängen i staden och de står även för tillverkningen av den nya drogen Slo-mo.
Slo-mo är ett nytt superknark som gör att man upplever allt i slowmotion vilket ger oss många möjligheter att få se spektakulära scener i just slowmotion vilket de lyckas riktigt bra med.
När de börjar komma Ma-Ma på spåren så låser hon igen hela byggnaden och kräver att medborgarna ska döda Dredd och Anderson vilket gör att nästintill alla i huset blir potentiella mördare. Handlingen känns kanske igen från den asiatiska filmen, The raid från 2011. Men jag tycker att Dredd bryter ifrån sin föregångare så pass mycket att det enbart är en smärre likhet.
När huset så är låst och allt verkligen tar fart så sitter man klistrad i den timme det är kvar av denna actionspäckade åktur filmen bjuder oss på. Musiken känns futuristiskt och ger filmen ett extra tempo vilket blir väldigt bra. Effekterna håller också en väldigt hög klass och iallafall jag ställer mig nästan upp flera gånger och skriker ”Yeah!”
Karaktären Judge Dredd görs här på ett lysande sätt av Karl Urban, stenhård, fåordig och handlingskraftig. Det är väldigt underhållande att se hans obevekliga övertygelse för lagen och jag tycker det är en överaskande bra skildring av den tecknade karaktären. Även kadett Anderson är en bra karaktär och personligen skulle jag gärna se mer av denna duo. Rykten går att det kommer en uppföljare där Dredd och Anderson kanske möter Dredds nemesis, Judge Death, något som kan bli, om möjligt, ännu bättre än den här filmen. Men tills den drömmen besannas är det här en film som är värd att se. Även efter att ha sett den 3-4 gånger tycker jag den fortfarande är riktigt bra och om ni inte har sett den så rekommenderar jag alla att göra det.
Karl Urban som en överraskande bra Judge Dredd.
Som vanligt finner kultureliten givetvis politik även i denna skapelse. Här har de förfasat sig över att Dredd är fascistisk och jag är nog beredd att hålla med, fast givetvis på ett positivt sätt. Här har vi en karaktär som är rättvis, god och gör det lagen kräver av honom men som också bekämpar korruptionen inom polisen. Han viker sig inte en millimeter för någon och jag skulle ha betydligt mer respekt och förtroende för våra egna lagens väktare om de visade ens den minsta tillstymmelse av den ryggrad Dredd besitter.
/Dennis Hopper
Hoppa till huvudinnehåll
