Det är mindre än två år sedan svensk ekonomi skakades av en härdsmälta i finanssektorn. Men i valet 2010, är politikerna upptagna med att diskutera bröstpumpar. Debatten tillåts domineras av pseudodiskussioner, medans de avgörande samhällsfrågorna mörkas.

Svenska folket står inför en oåterkallelig etnisk, social och kulturell undergång. Den process som lett fram till denna ödesdigra situation tog fart 1945, och har under de senaste två decennierna accelererat avsevärt. Med en massinvandring om 100 000 individer om året, med kraftiga inslag av främmande folk från Afrika och Mellanöstern, är ödesfrågan den om rasligt bevarande. En procent hit eller dit i olika ersättningssystem, eller ett förbud att bära burka på allmän plats, gör detsamma. Fokus på sådana irrelevanta frågor, vilseleder från det väsentliga och är i den rådande situationen att likställa med folkförräderi.

Det är emellertid inte enbart det svenska folkets rasliga överlevnad, som är en ickefråga för det rådande etablissemanget. Hösten 2008 gick Sverige in i en djup ekonomisk kris, vilken påstods ha uppstått i en överhettad finanssektor och som drevs på av ett skyhögt bonussystem för bankdirektörer. Trots att Sverige kom undan en ekonomisk kollaps med blotta förskräckelsen, har frågan hur den hanterades av staten, helt försvunnit från den politiska agendan i valet.

Ett talande exempel
Regeringen Reinfeldt ställde helt otroliga 1 500 miljarder till bankernas förfogande, för att rädda dessa ur finanskrisen 2008. Detta gjorde den borgerliga regeringen utan några krav på motprestation. Nu handlade denna en och en halva biljonen, inte om en ren utgift som togs rakt av från statsbudgeten, utan om kreditgarantier. Men enligt Internationella valutafonden, IMF, kommer slutnotan för svenskarna att stanna på i storleksordningen 250 miljarder kronor.

Genom denna astronomiska summa räddades bankernas ägare från att gå omkull. Tack vare svenska skattebetalares pengar, gick bankerna snabbt med vinst igen och aktiekurserna sköt i höjden. Exempelvis redovisade bankkoncernen Nordea en vinst på 8 581 miljoner kronor, redan under det andra kvartalet 2009. Pengar som gick tillbaka till det svenska folket? Nej, de gick rakt ner i fickorna på enskilda aktieägare och riskkapitalister (staten har endast 19,9 procent av kapital och röster i Nordea).

Denna aktion, till gagn för de privata bankintressena, genomfördes snabbt och utan något knussel från den sittande regeringen. Detta till skillnad från företag som sysslar med verklig produktion, som SAAB, vilka inte fick ett rött öre i krisstöd. Argumentet mot att staten skulle hålla produktionen igång med direkta lån, till exempelvis SAAB, och därmed skydda svenskar mot massarbetslöshet, var enligt näringsministern Maud Olofsson att ”staten skall inte äga och driva företag.”

Den skriande orättvisan i hur den ekonomiska krisen hanterades, är uppenbar. Varför denna fråga inte har aktualiserats i valet, kan tyckas högst märklig. Varför tar exempelvis inte den så kallade röd-gröna oppositionen, med den alltid annars så socialiseringssugne Ohly, upp frågan?

Varför de etablerade partierna, till vilka SD numera räknas, inte tar upp ämnet om vad finanskrisen i grund och botten handlade om, är tydligt för en nationalsocialist. En dylik frågeställning går nämligen utanför de ramar som systemet har ställt upp.

Svaret skulle innebära en förödande kritik mot den nuvarande rådande ekonomiska systemet, och skulle kräva en lösning vilken inte står att finna inom kapitalismen. Hur ”revolutionär” Ohly än må vara, så tillåter inte denna trångsynte marxist att de verkliga systemfientliga lösningarna kommer upp på dagordningen.

Finanskrisen och nationalsocialismen
Enligt den nationalsocialistiska världsåskådningen, ska alla samhällsfenomen värderas utifrån ett rasligt perspektiv. ”Rasfrågan ger inte bara nyckeln till världshistorien utan till den mänskliga kulturen över huvudtaget.” uttrycker Hitler saken i Min Kamp. Den ekonomiska krisens uppkomst, ska således förstås med hänsyn taget till den rådande maktbalansen mellan raserna.

Finanskrisen orsakades inte av enskilda bankdirektörers girighet. Det absurda bonussystem som tillåtits växa fram är naturligtvis frånstötande, men det var inte bonussystemet i sig som orsakade krisen. Finanskrisen var strukturell, det vill säga den uppkom tack vare ett girigt och i grunden oariskt ekonomiskt system – kapitalismen. Kapitalismen vilken i sin tur, genom kontrollen av guldhandeln under medeltiden och räntans uppkomst, har sin upprinnelse hos ett specifikt icke-ariskt ökenfolk.

Anledningen till att de verkliga frågorna inte kommer upp inför valet, står att finna i den medvetna och rasligt motiverade krigföring, som systematiskt drivs mot den svenska majoritetsbefolkningen. Och innan dess att detta ökenfolk på allvar utmanas av en verklig, nationell och revolutionär opposition kommer varje valdebatt, utan undantag, vara chimär och förfäande.

  • Publicerad:
    2010-09-10 00:00