ANTIKVARISKT Artikel från Sverige Fritt, den 9 september 1938. Författad av Rolf Wennerholm.

Det liknade nästan en stor kommun, och där bodde många människor. De voro av många olika slag, stora och små, unga och gamla, kloka och dumma, rika och fattiga; en del voro vackra och en del fula, en del flitiga och en del lata, precis som naturen gjort dem. Kommunen var nämligen mycket vidsträckt, och det var inte alltid som väderleken i norr var densamma som i söder. Men folket måste rätta sig efter väderleken, och därför voro en del kalla och en del varma. Den allsmäktiga solen sken inte lika gott på backarna i norr som på slätterna i söder, och därför voro en del människor vita och en del svarta. Under en lång följd av år hade deras själsförmögenheter utvecklat sig rätt olika, och därför voro en del långskalliga och en del kortskalliga.

Nu vill jag visst inte påstå att dessa människor levde i fred med varandra. De hade haft sina kontroverser och sinsemellan slagits rätt flitigt; den mänskliga samlevnaden för ju sådant med sig. Sista gången de drabbade ihop höllo de på att ta livet av varandra, men då blevo de så trötta att de sammankallade en stor fredskonferens och beslöto sig att aldrig slåss mera. Några av kommunens största och mäktigaste familjer underordnade sig ett par män av stor betydenhet, och dessa skapade på ganska kort tid en förebildlig ordning omkring sig. Människorna höllo visserligen alltjämt på sitt och bevakade varandra noga, men den insikten blev så småningom allmän att de inte nödvändigtvis behövde slå ihjäl varandra för att ha det bra.

Kontentan av denna moral var att folk gärna kunde vara slagfärdiga utan att därför slåss i tid och otid.

Detta gick någorlunda bra i tjugo år, och meningen var att det skulle gå ännu bättre i framtiden när nya människor fötts och välståndet blivit större.

Men en dag uppdök i kommunen en ny människa, och ingen visste var han kom ifrån. Det var en ful, rävröd figur med skelande ögon och en stor trut, som alltid glappade, fast den saknade tänder och var otäck att skåda. Mannen var liten och spinkig till växten och av omisskänlig feminin typ, en halvdan mansling, som säkert aldrig uträttat något i världen av vad män brukar uträtta. Han hade pincenez och rundkullig hatt, på de sluttande skuldrorna hängde en konfektionskavaj och han gick med paraply och galoscher mitt i sommarvärmen.

Om någon frågade vad han hade för yrke svarade han att han var fredsvän, och om man sporde efter hans mantalsskrivningsort fick man veta, att han tillhörde mänskligheten.

Till en början gick han omkring som ett stort åtlöje, men han märkte aldrig detta själv. Han var nämligen av den typ, som kallas egocentriker. Ingenting ägde han och ingenting var han, annat än en hög av dumhet och förskämda instinkter, men han trodde sig kunna allt och veta allt. Så småningom gick det upp för människorna i hans omgivning att han led av en fullkomligt kriminell högfärd. Han ville vara med överallt men kunde inte umgås med någon, bara med sig själv, som han ansåg vara skapelsens blomma. Detta retade sig folk över, men ingen blev riktigt ond på honom därför att han var så ”snäll”. Att han visst inte var snäll utan tvärtom en rå och arrogant drulle insåg man först senare, och då var det så dags.

Han började nu stryka omkring lite varstans i kommunen och skrev sig i resandeböckerna: Adamsson, pacifist.

Ingen vet om han egentligen hette Adamsson, och de andra bärarna av namnet voro allt annat än belåtna, men det är antagligt att han betraktade sig som adamssonen framför alla adamssöner på jorden, och ansåg sig härstamma i direkt linje från mänsklighetens förste.

Nu lade man märke till en egendomlig sak. Innan Adamsson uppträtt i kommunen, var där jämförelsevis lugnt och det fanns goda utsikter till att människorna skulle börja trivas med varandra. Men i och med den fredlige mannens uppträdande blev det som förgjort. Han lämnade dem ingen ro. När två män stodo hyggligt samtalande på gatan kom Adamsson mellan dem och viskade till den ene: Hugg den där på truten ty det är en fredsstörare! Eller: dra den där över nosen ty det är en nationalist! Eller: sparka den där i ändan ty det är en rashetsare!

Vid alla dygnets timmar genljödo vägar och gränder av denna skrikiga röst. Människorna fingo inte sova och inte äta och inte arbeta och blevo på allt sämre humör. Men Adamsson trivdes. Han talade på folkmöten och satte upp son mot far, familj mot familj; han började skriva i tidningar, för det mesta anonymt men alltid lögnaktigt; han ljög så att plankorna i golvet bågnade men fann ju alltid någon som trodde på honom; han stod på torget med tiggarlistor för varje misshandlad bandit, han sprang trappa upp och trappa ned med sparbössor för morfianer i Afrika, han gjorde tombola och samlade kläder för allehanda obskyra mördarligor, han slet skosulorna tunna för Israels snälla barn och han skavde skinnet av sig för Kinas gula millioner – det fanns ingen gräns för vad han orkade med. Och om av två människor den ene inte ville dra på lotteri för baron Rothschild skrek han till den andre: Slå den där djäveln K.O. ty det är en mänsklighets-fiende!

Det fanns till slut inte en gemenhet, inte ett skurkstreck, som inte Adamsson lyckades göra mänsklighetsfilosofi av. Det var hans bransch. Man kan inte påstå att han sparade sig själv. Hans rävfysionomi blev ännu rödare, hans gap ännu svullnare, hans rachitiska ben ännu krokigare. Han var vedervärdig att skåda och det tyckte nog folk mest, men en och annan spelade i alla fall på hans tombola.

Emellertid var det nu slut på det vänskapliga samboendet i kommunen. Människorna blevo sura och vrånga, de förlorade matlust och arbetslust, gamla anledningar till groll blevo dagsaktuella, varje anständigt försök att skapa lugn och förståelse folk emellan försvårades eller omöjliggjordes, och aldrig hade det hetsats till slagsmål och blodutgjutelse så vilt som efter fredlige Adamssons ankomst.

Två bekymrade tidningsredaktörer sutto en dag och tänkte över detta abnorma förhållande.

Den ene sade: – Är det inte bra märkvärdigt att världen aldrig skall få någon fred bara därför att det finns så många fredsvänner? Nu voro vi på god väg, och så kom den här utbölingen och förstörde alltsammans.

Den andre svarade: – Det är nog märkvärdigt, men ännu märkvärdigare är att han får hållas. Vi har ju ändå resurser att tysta honom. Och tro mig, den dag vi ha alla våra fredsvänner inom lås och bom eller på annat sätt lyckats oskadliggöra packet kommer inte en människa att tala om krig. Det där låter också besynnerligt, men det är enklare än någon tror. Hela lösningen av problemet är lika enkel. Man behövde bara

Här stängde herrarna fönstret ty de befunno sig i ett land, där man överväger stränga straff för statens fiender.

— Rolf Wennerholm