ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 5 maj 1941. Författad av Gunnar Vesterlund.

Man hör så mycket dumt prat om att ”nazismen” måste utrotas. En högröstad, ensidig och förljugen folkfrontspress tävlar om att fördöma nazismen och utmåla den i de svartaste färger.

Att den största delen av svenska folket inbillar sig, att ”nazismen” är något speciellt uselt och avskyvärt till skillnad från den änglalika demokratin och dess allierade bolsjevismen, som fått den höga uppgiften att ”befria” mänskligheten, detta är endast resultatet av den allierade propagandan, som kanske inte i något land i världen funnit en så lättrogen och enfaldig publik som i Sverige.

Våra ledande tidningar helt enkelt tiger med alla allierade grymheter men noterar noga alla tyska, både uppdiktade och verkliga övergrepp. Typiskt för den demokratiska inställningen f.n. är följande uttalande av disponent Gerard de Geer i Karlstadstidningen: ”Vi måste revidera vår uppfattning om Ryssland, såväl politiskt som ekonomiskt och kanske icke minst psykologiskt.”

Uttalandet är både naivt och farligt. Det hotade Baltikum och Finland vet dock bättre besked om det bolsjevikiska hotet, som utgör en dödlig fara för Europa.

Så pågår denna vilseledning av den stora massan, som snällt låtit sig luras i 11 års tid av den demokratiska ”historieskrivningen”, och bedrövligast är att så många vår s.k. kulturelit fallit offer för lögnpropagandan.

Om nu alla tyska krigshandlingar ska gå under benämningen ”nazism”, så måste i konsekvens härmed alla angloamerikanska dylika kallas för ”demokrati”. Som utslag av typisk demokrati får vi sålunda terrorbombning och förstörelse av oersättliga kulturminnesmärken, dödande av kvinnor och barn genom fosforbomber, hungerblockad, gående ut på utsvältning av hela folk och en oerhörd lögnpropaganda.

Vad är då ”nazismen”? Som bekant en förkortning av nationalsocialismen, vilken innebär folkgemenskap. Att här ens tillnärmelsevis uppräkna, vilka storverk den uträttat, det skulle utrymmet inte tillåta, men i korthet må framhållas, att de sociala problemen i Tyskland på ett storartat sätt lösts genom avskaffande av klasskillnaden, genom vinterhjälpen, Kraft durch Freude och Mutter und Kind, typiska välfärdsorganisationer, som har till uppgift att göra slut på nöden och eländet, vilka uppgifter Tyskland under sin demokratiska dekadensperiod aldrig förmådde lösa.

Rasens betydelse har först genom nationalsocialismen på allvar ägnats studium. Den tyske bonden och arbetaren har fått en tryggad ställning, och genom Arbetstjänsten, lär olika grupper inom folket bättre förstå varandra. Tyskland har visat att man kan bedriva internationellt varuutbyte utan guld, vilket ådragit det ett glödande hat från stornäst kapitalistiskt håll, där man ser sin maktställning hotad.

Medan det demokratiska Sverige med ängslig iver försökt hemlighålla det tyska sociala storverket, slår man istället väldigt på trumman, när i England framlägges en plan till lösning av de sociala problemen, den s.k. Beveridgeplanen. Synd bara, att denna storartade plan hittills endast stannat på pappret efter att enligt alla den parlamentariska konstens regler ha voterats ihjäl av den reaktionära majoriteten i engelska underhuset.

Nationalsocialismen är helt enkelt en politisk religion, och dess genombrott en politisk reformation, jämförlig med den lutherska religiösa reformationen på 1500-talet. Men ingen så väldig världsrörelse har kunnat slå igenom utan bitter och hård strid mot lögner och fördomar. Luthers reformation behövde 131 år, vara ett 30-årigt krig, innan den var definitivt säkrad.

Det vittnar om en bottenlös okunnighet och dumhet att tro på utrotning av en världsåskådning, som kommer att dominera århundraden. Nationalsocialismens undergång spåddes redan vid dess framträdande, och ännu fortsätter de obildbara med sina struntviktiga förkunnelser om dess ändalykt. Om det inte vore så hopplöst att försöka bibringa dessa perukstockar förnuft, kunde man råda dem att läsa historia. En idé, byggd på folkgemenskapens idé, kan icke dö, men idéernas kamp kan ofta bli långvarig, som nyss påpekats.

Nationalsocialismen kan inte utrotas med terrorbombning, lögn- och hatpropaganda. Det är helt enkelt så, att ju starkare och hållbar en idé är, desto mer fanatiskt motstånd möter den från mörkmännens sida, vilka i alla tider haft en benägenhet att göra vitt till svart. Den döende tidens representanter klamrar sig envist fast vid sina förlegade idéer och härvid utgör lögnen ett av de främsta vapnen.

Historien visar, att om även en stat går under, så kan dess överlägsna idéer segra. Så gick det med den gamla grekiska kulturen; den var odödlig.

De tvärsäkra profeter, som förkunnar Tysklands förestående undergång, gjorde klokt i att inte vara alltför tvärsäkra. Det tyska folket bäres upp av en odödlig idé: kan ett sådant folk någonsin definitivt besegras? Ett är i varje fall säkert: den sanna socialismen, som fått sin mest ideala utformning i nationalsocialismen, den kan aldrig utrotas. Den hör alltför starkt samman med människoandens innersta längtan och behov.