ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 2 maj 1941. Skribent är Rolf Wennerholm.

I luftventilen över mitt skrivbord sitter – eller satt i varje fall till för någon vecka sedan – en mikrofon, från vilken allehanda trådar löpa över väggar och tak till något för mig obekant ställe. Vänliga händer ha placerat den där, och jag har ingen anledning, kanske inte ens rättighet att kasta ut den. När jag skriver ett brev eller kanske någon gång får nöjet att mottaga ett brev, vet jag, att denna blygsamma korrespondens blir omsorgsfullt granskad, något som föga bekymrar mig. När jag talar i telefon, vilket faktiskt ibland händer, vet jag, att mina ord registreras på ett stålband eller grammofonplatta; detta torde ha varit det enda sätt, på vilket jag kunnat överantvardas åt eftervärlden, vilket inger mig en stolt och trygg känsla. När jag emellanåt går ut på gatan för att uppsöka en bekant eller en god vän, vet jag, att mina steg bevakas, och från min väns fönster kan jag sedermera se någon liten herre patrullera utanför porten, timme efter timme, frysande och uttråkad, vad han nu kan vänta på?

Betyder detta att jag lever i ett fientligt land?

Ingalunda. Det betyder bara, att jag är en modern statssvensk och att jag alltså i det svenska fäderneslandets intresse är underkastad en viss kontroll.

Detta kan för en demokratisk individualist kännas besvärande, i synnerhet som jag är uppfödd i föreställningen om att jag äger vissa demokratiska friheter, t.ex. ett privatliv, rättigheten att tänka och yttra mig, delaktigheten i den fria och okränkbara samhällsordning, som mina fäder i århundraden kämpat för, och mycket annat, som jag tycker är vackert. Emellertid får jag inte klaga ty skulden ligger uppenbarligen hos mig själv.

Om jag t.ex. en gång för så och så många år sedan, under en längre inkarnation av min människotillvaro, varit en, låt mig säga riktigt stor och utpräglad lymmel, om jag därtill predikat internationalism och landsförräderi, om jag uppmanat de svenska soldaterna att vända sina gevär inåt landet och likvidera den svenska borgarklassen, i synnerhet sitt befäl, om jag uppträtt som kommunistisk agitator och predikat revolution och borgarmord, om jag varit socialdemokratisk politiker och förklarat mig villig att överlämna svenskt territorium åt främmande makt, om jag varit med att votera om det svenska försvarets nedskrotning och landets blottställande för fientliga stridskrafter, om jag varit med att förråda Finland och avhända oss Åland, om jag varit riksdagsman och låtit korrumpera eller muta mig av den svenska spritkapitalismen, om jag varit akademiker och ägnat mitt betydelsefulla liv åt att agitera för abortfilosofi eller annan osedlighet, om jag varit utövande konstnär och ägnat mig åt att framställa en massa bordellalster av min sjukliga fantasi, om jag varit beskyddare åt en mycket förmögen judinna och låtit henne använda mig till en mot landet i högsta grad skadlig och förrädisk politisk verksamhet, eller om jag bara varit en vanlig landshövding, f.d. tidningsredaktör, som straffats minst tjugo resor för fylleri och förargelseväckande beteende – om jag bara varit något av allt detta, hade jag i detta nu aldrig behövt riskera främmande mikrofoner i mina rumsventiler.

Jag hade då varit något helt annat, en aktad samhällsmedlem, en man av betydenhet och en patriot. Allt detta har jag försummat genom ett oförnuftigt levnadssätt, och därför må jag också ha det som jag har det.

I brottslig förbindelse har jag t.o.m. vägrat att uppträda som salongsbolsjevik, vägrat att springa omkring med sparbössor för det röda Spanien och de vinddrivna emigranterna, vägrat att skriva under petitioner för judiska mördare av typen Toller eller landsförrädare av typen Ossietsky. Därför duger jag inte ens till hemvärnschef, och ingen människa skulle komma på idén att inviga mig i några militära hemligheter. Med f.d. bolsjevikagitatorn är det en helt annan sak. Han är bliven nymilitarist, vilket jag aldrig kan bli, och har myndigheternas fullmakt att militärt utbilda sina demokratiska pretoriangarden.

Om jag eller någon liklottad individ skulle ta oss orådet före att i devot ryggmjukhet interpellera om dessa förhållanden skulle vi ögonblickligen stämplas som defaitister, det farligaste en människa kan beskyllas för i detta krigiska land. Sådant får man akta sig för, lojaliteten mot landet och dess härskande klass får aldrig ett ögonblick åsidosättas. Den enda reflexion man kan tillåta sig göra, ehuru även den med viss risk, är att talet om fäderneslandets välfärd och framtid just nu skulle klingat en smula meningsfullare, om det kommit från annat håll. I en människas förflutna ligger dock en viss belastning; ingen människa kryper ut ur sin egen hud; internationalisten och landsförrädaren av i går verkar på intet sätt övertygande som neonationalist av i dag. Detta har vi tillåtit oss yttra i ganska höga diskanttoner trots den lurande faran i våra luftventiler.

Jag har veterligen aldrig hyst en ond tanke mot mitt land, men försiktigheten bjuder mig att hålla tyst även med mina goda tankar. Jag vet några andra människor som resonerar på samma sätt. Vi äro inte många; de andra, som ha statlig tillåtelse att yttra sina tankar är så många fler.

När den äkta öppna, oköpta och okorrumperade övertygelsen terroriseras och förkväves av en ”opinion” som visserligen är äkta men varken öppen, oköpt eller okorrumperad, då inträder för landet en fara, som är värre än defaitism. Denna fara tycks vara så mycket större, som våra nyaktivister, efter vad man kan förstå, inte omgjordat sina länder för att försvara landet, utan för att efter måttet av sina landsortskrafter bekämpa en stor idé – denna stora idé, som en gång kommer att göra dem alldeles obehövliga.