KRÖNIKA • Ett folk i gevär är inte bara ett tryggare folk med hänsyn till individuell säkerhet, utan också ett sätt att säkra folkets existens mot en potentiellt korrupt stat men också mot hot utifrån. Artikel av Peter Andersson.

Självförsvar

Den svenska nödvärnsrätten har länge i praktiken varit så gott som icke-existerande. Förvisso har du rätt att försvara dig med alla tillgängliga medel i stundens hetta men att till en början ha dessa medel är en annan femma. Att dessutom undvika att använda ”övervåld” gör det inte lättare för den som för det första inte är påläst på området och som för det andra, som sagt, befinner sig i stundens hetta med t.ex. rädsla för sitt liv med adrenalinpåslag som följd. Bevisligen är detta inte en enkel uppgift ens för våldsmonopolisterna i form av polisen. Det har nu förvisso kommit upp mer på tapeten om utökad nödvärnsrätt men vad hjälper det i slutändan i ett land med vapenlagar som Sveriges och där skjutningar, våldtäkter, mord, bränder etc. är vardagsmat? Här menar jag att folket bör få ha vapen, i syfte att kunna försvara sig själv och sina nära och kära. Det ska anses, det som systemet idag så fint kallar sina egna idéer, vara en mänsklig rättighet.

USA

Ett vanligt motargumet mot detta, som ofta hörs på allt från tv-debatter till prat i fikarummet på jobbet, är ”Kolla på USA! Nu var det en till skolskjutning! Det behövs inte fler vapen!”. Det dessa individer inte har funderat kring är huruvida det är vapnen eller individerna som håller i vapnen som är farliga. Här menar jag på att det inte är vapnen i sig som är farliga, utan snarare den som brukar dem, så länge vapnen inte får eget liv och börjar skjuta allt och alla. USA är ett skräckexempel här och det är också ett land med de mest liberala vapenlagarna. Så långt sträcker sig tankegången hos den som menar att vapnen är farliga. Det dessa å andra sidan glömmer gällande just USA är att det också råkar vara ett av världens, om inte världens, mest splittrade land med hänsyn till religion, kultur, klass och politik samt inte minst ras.

Hur är det i Sverige då? Här har vi istället rätt hårda vapenlagar, men har inte Sverige de senaste 15 åren börjat likna USA mer och mer i både brott och demografi? Den frågan får du ställa dig själv. För att nämna några exempel är Schweiz, Norge och Finland några av världens mest vapenliberala länder, om man utgår från vapen per invånare, men sällan hör man om några vapenrelaterade våldsdåd i dessa länder. Hur deras demografi ser ut lämnar jag över till dig att kolla upp, men en hint är att de inte har haft lika stor massinvandring som till exempel Sverige och Tyskland.

”Minimeringsstrategi”

Ett till motargument, och nog ett av de mest absurda jag har hört och som grundar sig i ”allas lika värde”, är att man inte gör skillnad på offer och förbrytare. Det dessa individer säger är ”Om fler vapen skulle finnas i omlopp är det större risk för att någon dör eller skadas allvarligt vid pågående brottshandling”. Deras utgångspunkt är att vapenlagstiftningen ska vara utformad på ett sätt som gör att så få som möjligt skadas eller dör vid en vapenrelaterad brottshandling och därför är det fel att kunna försvara sig med minst samma våldskapital som förövaren använder sig av. De är alltså lika illa att förövaren skadas som att du skadas, alternativt att du och/eller din familj helt hamnar i förövarens våld.

Min invändning mot detta är att den som försvarar sig också har det moraliska övertaget, oavsett vad det får för konsekvenser för en förövare. Visst, ett liv som går till spillo (förövaren) kan rent materiellt sett kosta en civilisation miljontals kronor med hänsyn till vad den har fått under all tid i livet av folket genom staten, men frågan är då: ska de som sköter sig behöva vara rädda för förövare med hänsyn till detta? En till sak som inte får glömmas här är att om folket är beväpnat kommer troligen färre vara beredda att begå brott som t.ex. inbrott. Den som ändå väljer att begå det, trots den förhöjda risken som följer av vapen i hemmet, kanske inte är så mycket att hänga i julgranen för folket och civilisationen i slutändan. Alltså bör målet med vapenlagstiftningen inte ha ett fullt fokus på skademinimering, utan snarare fokusera på offrets rätt till försvar.

Ett hårdare folk

Med rätten till självförsvar genom en liberalare vapenlagstiftning följer en annan mentalitet. Mentaliteten som idag råder från barnsben – att ”det är värre att slå tillbaka än att slå först” – kommer att ersättas med en sådan som innebär en mindre beröringsskräck för vapen. Det är som sagt inte vapnen som är farliga, utan eventuellt personen som bär dem; och att lära sig hantera vapen med allt från vapenvård till användning skulle givetvis bidra till att skräcken försvann.

Sverige är idag ett land som enligt min mening för länge har präglats av det som kan kallas ”övercivilisering” och det har medfört att vi knappt längre har en mental förmåga att försvara oss, vilket också märks när den ”töntiga svennen” möter den ”stökiga blatten”. Attityden är farlig, inte minst för den enskilda idag men också för folket i stort då dels viljan/modet att försvara landet vid en konflikt riskerar att ta skada och detsamma gäller också den mentala förmågan att så göra. Att försvara dagens Sverige är kanske för en nationell person idag inte det högst prioriterade, men utgå då från en sund NS-stat. Hur lätt är det att ge sig på ett folk där det finns vapen i varenda hem och där de boende både har kunskapen och den mentala beredskapen att använda dem vid behov? Det blir i alla fall klart svårare för angriparen jämfört mot ett läge där bara några enstaka procent av befolkningen har vapen och det råder en bristande mental kapacitet för att kunna använda vapnen.

”Rätten till revolution”

Som det tidigare har påpekats kan en stat bli korrupt, hur bra den från början än må vara. Sverige är återigen en relevant spelare på planen att diskutera. Även om idealen inte var optimala på den tiden, säg mellan 1945 till 1975, då Sverige faktiskt var en homogen stat, eftersom rasfrågan och judefrågan aldrig ordentligt fick det politiska genomslaget som hade behövts för att kunna kategorisera den som NS, kan händelseförloppet vara en viss vägledning. Inte så sakta men dessvärre säkert har Sverige förfallit på så gott som alla plan. Landet är i nuläget i praktiken en vasallstat åt den judiska imperialismen. Frågan som då bör ställas är: hade detta varit möjligt om folket hade varit beväpnat och haft en mentalitet att försvara sig och sin nation? Givetvis är det svårt att ge det korrekta svaret, men liksom tidigare hade det inte varit lättare att förstöra landet i alla fall.

Ett folk kan förslavas på diverse sätt. Det kan handla om att förlora ett krig, ekonomiska förutsättningar som dagens ränteslaveri, kulturmarxism eller allt på en gång. Metoderna kan också delas upp med avseende på vilken del av nationen som är den primära måltavlan: staten eller folket. Att korrumpera ett folk är fullt möjligt, genom t.ex. kulturmarxism. Att korrumpera en stat är också möjligt, genom t.ex. lån och förrädarpolitiker. En stat måste kunna slå ned på ett folk som blivit korrumperat men ett folk måste också kunna avsätta en korrupt stat, om det så måste ske med vapen. Balansgången här är heller inte lätt att få till för frågan är först och främst var optimum ligger. I slutändan kan det konstateras att vapenlagar som Sverige har är långt ifrån ett optimum, eftersom det främsta syftet för en medborgare att äga vapen är för jakt, alternativt sportskytte. Det finns många vapen i omlopp ja, men dess syfte är inte för självförsvar