Hoppa till huvudinnehåll

Kopierat

03 Symbol/Flat/White/Swish_Symbol_White_SVG Created with Sketch.

Ett försök till att förklara galenskapen

Av Johan Persson, 2016-08-11
johan.persson@nordfront.se

SAMHÄLLE. Johan Persson gör ett försök att nå in i folkförrädarnas psyke och förklara den upp-och-nedvända värld vi lever i. Beror vår tids galenskap på att lumpna själar kommit till makten?

Det fanns en tid då jag trodde på individens fulla rätt till självbestämmande, jag var mycket ung då. Men det är egentligen inte på grund av att jag lärt känna den genomsnittlige nordmannens psyke som jag övergett denna min ungdomliga uppfattning, utan det är vår fiende som tvingat mig därtill. Det är fienden som tvingar oss från ett fritt leverne, ett leverne där odalbonden sköter om de sina och sin gård; till ett leverne i kollektivistiskt samarbete, med plikter och skyldigheter. Men idag ska jag inte undersöka våra judiska fiender, utan fienden i form av folkförrädarna. Jag är inte heller intresserad av att beskriva den apolitiska massan, som uppfostrats i kulturmarxistiska värderingar och i en materiell frimuraranda. Utan jag vill beskriva de sofister och fariséer som ivrigt driver samhället mot undergång. Jag vill beskriva psyket hos de självutnämnt goda salongsbolsjeviker som med religiös vördnad röstar på små hatpartier som Feministisk Idioti eller Miljöpatrasket.

Denna fiende, bryr sig inte ett skvatt om sanning och skönhet. Social status – den moderna versionen av den låga djuriska driften efter mat, värme och säkerhet – betyder allt för dem. Att eftersträva hög social status är inte ont i sig, tvärtom, vi bör eftersträva att vara övermän på alla plan. Men salongsbolsjeviken – som i gemen är lat, talanglös och ful – försöker vinna social status genom att följa moden och nycker, inte genom att odla sina talanger och färdigheter.

Tänk bara på hur dessa primitiva varelser står ut med att lyssna på Sveriges Radios smörja eller se på nyheter som berättar samma sak varje dag. De är rent av så andligt outvecklade att de kan lyssna till judiskproducerad negermusik utan att må fysiskt illa av det! Rihannas okyska kvidanden och modern fekalkonst är vad som pågår inuti deras huvuden. Wagner och Sturm und Drang pågår inuti våra! Vi förstår att uppskatta det sant sköna, medan fienden, vars andliga nivå inte sträcker sig ovan djuren, inte kan begripa vad det är vi uppskattar och vill bevara av det goda som varit. I strävan efter det eviga så reinkarnerar vi Thomas Thorilds ord ”Det sanna, det goda, det sköna. Resten är trams”. De som till skillnad från oss konsekvent föredrar modern konst, modern musik och modets nycker framför konst från förr håller uppenbarligen någonting annat än det sköna och det sanna som sitt högst mål. Varför lyssna på Detroit-negrer när man kan lyssna på Tchaikovskij? Varför läsa kiosklitteratur när man kan läsa klassiker? Jag säger inte att all modern konst är ful och av ondo, men att leta efter guldkorn däri är som att vaska guld i en kall och ström flod; medan att söka sig till Europas samlade konst är som att träda in i ett förgyllt tempel. Dessa människor lever i en evig jakt efter de flyktiga moden som ständigt avlöser varandra. De bryr sig uppenbarligen inte om vad som är sant och evigt, därför kan vi kategoriskt också förkasta alla deras politiska idéer, ty de sökte aldrig det sanna.

Den första komponenten av folkförrädarnas psyke kan alltså sammanfattas i en oförmåga att uppskatta det sköna, och en avsaknad av lust efter det sanna. Därför saknar de också önskan om att bevara något, ty för dem finns ingenting värt att bevara.

Nästa del av deras psyken består i att de vill klä sig i påfågelfjädrar, för att låna en biologisk term. Att lära sig en tysk dikt utantill, är en sorts påfågelfjäder.

Arbetar man inte med litteratur så gangar det föga. Istället gör man det kanske för att påvisa sin intelligens, för att visa att man haft vilja och fritid nog att lära sig saker utantill, eller för att man faktiskt uppskattar dikten – den talar till en. Men varför är fiendens påfågelfjädrar just galenskap? Varför kan inte också de signalera sin status genom att recitera dikt, lösa differentialekvationer, bygga muskler, grunda familj eller annat som kräver tid och anstränging? Därför att det är för tungt för dessa svaga själar vars motivationskälla inskränker sig till det materiella. Salongsbolsjevikerna saknar förmågan till att skapa någonting av värde eftersom det kräver hårt arbete, oro och vånda. Då är det enklare att verka djup och insiktsfull genom att slänga sig med osanna fraser i hopp om att någon ska tro att de är djupsinniga.

Låt mig ge ett par exempel. Alla vet att det finns två kön. Säger man då att det finns fler än två kön, eller att kön är ett flytande begrepp och inte tudelat så är man antingen skvatt galen, eller så besitter man en viss kunskap i ämnet. En biolog skulle kunna säga att kön inte är någonting absolut och sedan rada upp exemplen på hermafrodita maskar (daggmasken bildar både ägg och spermier), protogyna fiskarter (arter som förvandlas från hona till hane) eller protandriska räkor (arter som förvandlas från hane till hona). När salongsbolsjevikerna säger ”raser finns inte” så talar de om människor, inte om hundar, vars rasklassificering ingen förnekar. De säger det inte för att de jämför hundenrasers relativa genetiska skillnad med människorasers relativa genetiska skillnad (denna jämförelse stärker rasuppfattningen), utan därför att de hört det på TV och för att detta uttalande kan verka djupsinnigt eftersom det går stick i stäv med all erfarenhet.

När påfågelfenomenet går ett steg längre hamnar man snarare i det kristna fenomenet ”ta upp och bära sitt kors”. Exempelvis ”jag skänkte alla mina pengar till en zigenare, men jag klarar mig fint på gammal burkmat” eller ”vi har adopterat en negerunge som förgriper sig på våra döttrar, men det uthärdar vi”. Men som oftast så orkar fienden inte med att backa upp sådana uttalande utan nöjer sig istället med att skryta om något som inte kan mätas objektivt, som ”genom att äta diarréframkallande mat i Indien under ett halvår, har jag lärt mig meditera oerhört djupt”.

I våra dagar är materiella förklaringsmodeller a och o. Man kan därför fråga sig, stämmer verkligen den framförda förklaringen? Beror vår tids galenskap verkligen på att lumpna själar kommit till makten?

Söker man då en rent materiell förklaringsmodell kan man tänka sig att tokiga idéer skulle stå i proportion till ett samhälles rikedom. Ju rikare, desto tokigare. Ligger jag inte på svältgränsen, så har jag råd att bli rånad. Men tittar man på BNP per capita i nordeuropeiska länder så visar sig inget enkelt samband. Visst Sverige var rikt på 60-talet och den generation som föddes då och som styr nu är tokig, men Storbritannien är minst lika tokigt som Sverige, och den nationen har åtminstone inte under efterkrigstiden varit ett land med särskilt hög levnadsstandard jämfört med Sverige. Under åren 1960 till 1982 ser jämförelsen ut såhär (mätt i inflationsvalutan dollar):

KLicka för större bild.

Klicka för större bild.

Som vi ser nedan så är det från och med 2000-talet bara Norge som särskiljer sig markant i jämförelsen. Håller Norge just nu på att producera en etnomasochistisk generation? Rikedomen, eller ”välfärden” som sossar gillar att säga, kan nog förklara galenskaperna till viss del. Men jag har svårt att tro allt för mycket på den här förklaringen, särskilt när man väger in Schweiz, ett land som varit bland världens rikaste åtminstone sedan 70-talet och där den rikaste delen, de tyskspråkiga kantonerna, också är de mest invandringsrestriktiva.

Klicka för större bild.

Klicka för större bild.

Nej, det är inte ”rika och snälla” människor som kommit till makten, utan ”låga och lumpna” typer; typer för vilka det inte existerar annat än deras egen materiella lycka. Så låt mig avsluta med en dikt (och en enkel översättning) av Christian Fürchtegott Gellert, som fångar strebrarnas fullständiga oförmåga att förstå det sanna och att uppskatta det sköna.

Daß oft die allerbesten Gaben
Die wenigsten Bewundrer haben,
Und daß der größte Teil der Welt
Das Schlechte für das Gute hält;
Dies Übel sieht man alle Tage;
Allein wie wehrt man dieser Pest?
Ich zweifle, daß sich diese Plage
Aus unsrer Welt verdringen läßt.

Ein einzig Mittel ist auf Erden;
Allein es ist unendlich schwer.
Die Narren müßten weise werden,
Und seht, sie werdens nimmermehr.
Nie kennen sie den Wert der Dinge.
Ihr Auge schließt, nicht ihr Verstand;
Sie loben ewig das Geringe,
Weil sie das Gute nie gekannt.

Att ofta de allra bästa gåvor
Har minst beundrare,
Och att den största delen av världen
Håller det dåliga för det goda;
Detta onda ser man var dag;
Men hur besegrar man denna pest?
Jag tvivlar på att denna plåga
Kan fördrivas från vår värld.

Ett enda botemedel finns på jorden
Men det är oändligt svårt.
För narrarna måste bli visa,
Men se, det blir de aldrig.
Inte känner de sakers värde.
Deras ögon dömmer, inte deras förstånd;
De lovordar alltid det ringa,
Ty de kände aldrig de goda.

/Johan Persson


  • Publicerad:
    2016-08-11 12:50