KULTUR. Daniel Olofsson tar oss med på en filmresa i Europa. I den första anhalten på resan fördjupar vi oss i den europeiska westernfilmen och får fem tips på sevärda filmer.

Nordfronts filmresa

Nordfronts Daniel Olofsson skriver i denna artikelserie om film. Syftet är att lyfta fram den fantastiska filmskatt som finns i Europa och visa att dagens filmindustri och propagandaapparat i Hollywood inte har så mycket att komma med egentligen. Förutom filmtips kommer vi att lära oss mer om bortglömda genrer, filmskapare och skådespelare. Resan kommer att gå bland A, B och till och med C-filmer och vi kommer att få läsa om okända guldklimpar, kalkonrullar och annat intressant längs vägen.

Vilda västern – Det fria och spännande livet i det nya landet. Cowboys och indianer, vidsträckta vidder och storslagna äventyr. När man tänker på westernfilmer dras tankarna osökt till Amerika och tiden kring 1800-1900 talen. Namn som John Wayne, Clint Eastwood och Henry Fonda har gjort sig kända på filmduken som cowboyhjältar som kämpar för rättvisan i ett laglöst land.

Men hur ser det ut om vi tittar lite närmare på genren och dess glansdagar under 60-70 talen? I början av 60-talet började filmskapare i Europa spela in egna westernfilmer med europeiska skådespelare, regissörer och filmkompositörer. De flesta spelades in i södra Spanien då naturen där påminner mycket om södra Amerika och Mexiko. Då det oftast var Italienska regissörer som gjorde dessa filmer kom de snabbt att kallas för Spaghettiwesterns.

Italien står fortfarande som det land som gjort de mest kända westernfilmerna. Filmer som Once upon a time in the west, Den onde, den gode, den fule, En handfull dollar, Django och My name is Nobody står sig starka fortfarande än idag med sin höga kvalitet och originalitet.

Once upon a time in the west. En av de mest kända vilda västernfilmerna.

Trots att vi i Europa inte hade lika hög budget som Hollywood i våra westerns känns de mer trovärdiga. Ofta är miljöerna och städerna inte lika välpolerade och fina. Husen är primitiva som de borde vara och väder och vind har satt sina spår. Karaktärerna är också mer trovärdiga. Skitiga och väderpinade, fåordiga och ibland rent brutala och hjärtlösa.

Men det var inte bara i Spanien och Italien man spelade in vilda västernfilmer, även Tyskland, Frankrike och vi i Sverige gjorde en del försök på westerns under samma tidsperiod.  Då det blev en hel del fick även dessa egna benämningar. Tyska westerns kallas Sauerkraut- eller Bratwurstwesterns och Franska, Baguettiwesterns.

I Sverige kallades filmerna för Lingonwesterns och Pistvakt, den svenska komediserien om de norrländska skidortsskötarna kallas Paltwestern. Nu kanske lingon och palt passar bra på tallriken och vi ska nog lämna dem där för de här filmerna är inget för finsmakare.

Svensk lingonwestern. Se på egen risk.

Belgien står också ut i Vilda västernvärlden med sin alldeles egna westernkaraktär, Lucky Luke, som den blåögde Terence Hill spelade i en film på 90-talet, vilken uppföljdes av en tv-serie.

Terence Hill, västerns blåaste ögon.

Terence Hill bodde i Tyskland under sin barndom och överlevde Dresdenbombningarna i slutet av andra världskriget. Han är en av de mest kända spaghettiwestern-skådespelarna med roller i hela 73 filmer hittills varav en stor del är just westerns.

Men nog med de nördiga detaljerna, här följer fem sevärda europeiska vilda västernfilmer.

A man called Blade/ Mannaja. 1977
Den italienske filmskaparen Sergio Martino är kanske mest känd för sina skräck och science fictionfilmer men han har gjort väldigt mycket annan film också under sin över 40 år långa karriär. Till exempel stenhårda Italienska westernfilmer som den här.

Prisjägaren Blade, spelad av Franco Neros dubbelgångare, Maurizio Merli, kommer till ett litet gruvsamhälle och kastas direkt in i stadens intriger. En kidnappad dotter, girighet och svek leder till en jakt på hämnd och rättvisa.

Det här var en av de sista stora spaghettiwesternfilmerna och är en bra ingång för de som inte sett så många westernfilmer utanför Hollywood. Musiken är storslagen och effekterna och actionscenerna är både spektakulära och välgjorda. Blade förlitar sig inte på revolvrar som vanliga westernhjältar utan har en yxa som han skickligt kastar mot skurkar och hugger av både det ena och andra.

Denna film förbjöds i Sverige när den kom då den ansågs alltför våldsam för den svenska publiken. 2002 släpptes den till slut på DVD och likt många andra filmer som den svenska censuren förbjöd är det med dagens mått ganska svårt att se varför den förbjöds egentligen.

Today we kill, Tomorrow we die!/ Fem red ut. 1968
Fartfylld Italiensk western med manus av Dario Argento, som senare kom att bli en av Italiens största skräckfilmsregissörer. Filmen var den produktive,  Tonino Cervis regidebut och i huvudrollerna ser vi Brett Halsey och Bud Spencer.

Filmen handlar om Bill Kiowa som släpps ut ur fängelset efter fem år som oskyldigt dömd. Han hyr fyra revolvermän och de ger sig av på jakt efter hämnd på mannen som fick honom fängslad, James Elfego, den sadistiske ledaren för Comanceros.

Bud Spencer är kanske mest känd som för sina mer lättsamma roller men här ser vi honom som en hård och brutal revolverman. Spencer som innan sin skådespelarkarriär slog rekord som den första italienaren att simma 100 meter under en minut, var även helikopter- och flygplanspilot under sin långa och händelserika karriär. Spencer är också känd som Silvio Berlusconis kandidat för det konservativa partiet Forza Italia i valet 2005 i regionen Lazio.

Spencer ska ha sagt innan han började sin politiska karriär att ”I mitt liv har jag gjort allt. Det är bara tre saker jag inte varit, balettdansös, hästjockey och politiker. Då de två första är otänkbara kastar jag mig in i politiken.”

Bud Spencers hjärtefrågor var kärnfamiljen och nationen och oppositionen anklagade honom för att han drev ”showbiz politics”. Tyvärr kom inte Spencer in i Lazio. Han lämnade politiken och drog sig tillbaka till sin död 2016. Hans filmer var väldigt populära runt omkring i Europa. Till exempel i Ungern där det restes en stor bronsstaty över honom i Budapest efter hand död.

God forgives… I don’t!/ Rid aldrig ensam. 1967
Första delen i Guiseppe Colizzis westerntrilogi med radarparet Bud Spencer och Terence Hill.

En våldsam rånare kapar ett tåg och rånmördar alla ombord. En revolverman hör talas om detta och bestämmer sig för att han vill ha pengarna. Tillsammans med bankens försäkringsman sätter han en plan i verket för att råna tillbaks pengarna. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig när personlig hämndlystnad och girighet spelar med i spelet.

Det här är första filmen Spencer och Hill gjorde tillsammans och här i början var det inte lika lättsmält som det skulle komma att bli senare under deras nära 20 filmer långa karriär tillsammans. I den här spansk/italienska westernfilmen är de brutala och giriga. De är skitiga och omoraliska och man vet egentligen inte riktigt om de är skurkar eller hjältar.

Red sun/ Blodröd sol. 1971
Fransk/italiensk/spansk western av James Bond-regissören Terence Young som här gör en intressant film som knyter ihop öst och väst.

Många westernfilmer är faktiskt inspirerade av japanska samurajfilmer. Samurajer har väldigt mycket gemensamt med revolvermän då det ofta handlar om rättvisa, moral och hämnd. Under 50-60 talen var japanerna flitiga med att göra många väldigt bra och spännande samurajfilmer som har inspirerat filmskapare i väst.

Filmer som Yojimbo, De sju samurajerna och filmserien om den blinde Zatoichi är i stort sett westernfilmer. Miljöerna är liknande, det spelas tärning istället för poker och inte sällan är det en slutduell fast med samurajsvärd istället för revolvrar.

Sword of doom, 1966. Samurajfilm som har många likheter med en bra western.

I Blodröd sol möter Charles Bronson, Toshiro Mifune, en av de största samurajskådespelarna i en väldigt annorlunda och spännande western. Ett tåg rånas och rånarna kommer över en gåva till den amerikanske presidenten, ett värdefullt samurajsvärd. Om inte svärdet återfås inom en vecka måste samurajen som vaktade svärdet begå seppukku, det vill säga ett rituellt självmord, för att inte förlora sin heder.

Toshiro Mifune är som alltid stenhård, tyst och väldigt strikt och Charles Bronson är en omoralisk, falsk och girig skurk. Tillsammans ger de sig av efter rånarna i detta underhållande westernäventyr.

God said to Cain/ Dödsjakten. 1970
Västtysk/italiensk western av Antonio Margheriti, en produktiv italiensk regissör, känd för sina skräck, barbar, western och sciencefictionfilmer.

Klaus Kinski spelar Gary Hamilton, en sydstatsofficer som släpps ur fängelset efter 10 år som oskyldigt dömd. Han beger sig efter männen som fick honom fängslad och kvinnan som svek honom för pengar. Men hämnden blir inte enkel då hans nemesis har en mindre arme av hejdukar.

Det här är en hårdkokt och mörk tysk western där Klaus Kinski tar över filmen tidigt och släpper lös sin aggressiva skådespelarstil fritt. Tillsammans med den stämningsfulla filmmusiken är denna film långt utöver det vanliga om man jämför med filmindustrin i Hollywood och deras lättsmälta och ytliga skapelser.

Vi avslutar vår cineastiska resa med följande scen ur Dödsjakten, en scen där en komisk tvist med kantorn och skurken blir smått surrealistisk. Nästa gång åker vi bakåt i tiden i vår spännande resa och beger oss till tiden då svärdsvingande och muskulösa barbarer tog Europas biografer i besittning.

  • Publicerad:
    2018-09-12 12:15