MUSIK • Gost från Texas har släppt ett nytt album. Daniel Olofsson berättar mer.

Gost är ett synthwave-projekt från Texas med multimusikern James Lollar som enda medlem. Gost är just nu aktuellt med sitt sjätte album som släpptes här i dagarna, Prophecy.

Musiken som Gost skapar är lite svårplacerad men darksynth eller gothwave kanske kan ge en liten musikalisk ljudbild. Men det är givetvis inte så enkelt att man bara kan pressa ner Gost i ett passande fack med en enkel etikett, nä, här lyser mycket annat igenom också. Vi kan slänga in lite black metal, 80-tals synth, fashwave och skräckfilmsinfluenser i mixen också så kanske ljudbilden klarnar lite ytterligare.

Lollars musik är ofta väldigt ren och kall. Det kryddas ibland med samplingar och för oss som gillar skräckfilm hör man ofta tydliga blinkningar till filmproducenten John Carpenter och hans filmmusik. Majoriteten av Gost är instrumental och det balanserar ofta på en smal linje mellan mörk synthwave, hårdrock och filmmusik.

Gost har släppt musik sedan 2013 och projektet har vuxit alltmer i populäritet främst bland hårdrockfans och han har varit på turne’ med bland annat det norska black metal-bandet Mayhem och hårdrocksbandet Katatonia från Sverige.

Det var troligtvis många som fick upp ögonen för Gost under den amerikanske presidenten Donald Trumps valkampanj där det, under den sprudlande altright-rörelsen 2016, växte fram en kortlivad elektronisk musikstil som byggde mycket på framtidstro och nostalgi från 80-talet.

Nu har Gost kanske aldrig varit ett så kallat fashwave-band, men där någonstans i den brokiga elektroniska musikvärlden. Där genrer som retrowave, synthpop, vaporwave, darksynth, dreamwave, futuresynth, scifiwave och just fashwave trängdes om rampljuset, så lyckades Gost tränga igenom bruset.

Även om den här inriktningen av elektronisk musik nog är väldigt smal så blomstrade den faktiskt upp under en kort period under den helt galna framtidstron i Amerika som växte fram och kanske dog i och med Trump och hans presidentskap som mest bjöd på brutna löften och besvikelse bland amerikanerna på högerkanten.

James Lollar kämpade som tur var vidare och nu på den senaste skivan har den mörka och hårda sidan fått stå tillbaka en aning för nostalgin och kärleken till 80-talet.

Skivan börjar med ett futuristiskt och filminspirerat intro som drar tankarna till 80-talet tillsammans med den amerikanska nationalsången. Detta exploderar ut i ett massivt elektroniskt kaos vilket snart övergår till att bli en ren och tung elektronisk låt. Likt många andra låtar med Gost så är det instrumentalt, hårt, kallt och väldigt målande. Det händer mycket och man har lite svårt att förstå vart låten egentligen är på väg men innan låten är slut har cirkeln slutits på ett genialiskt vis.

Nu kommer jag inte gå igenom skivan låt för låt utan tänker göra en grov sammanfattning och lista upp de tre bästa låtarna som skivan rymmer.

På Propchecy bjuder Gost på en verklig elektronisk äventyrsresa ner i den svarta musikaliska avgrunden. Här finns tydliga blinkningar till så väl black metal som det hårda industrimetal-bandet Ministry och skräckfilm. En tydlig kärlek till äldre dataspels-musik ligger också som en tät dimma över hela skivan.

Majoriteten av låtarna är instrumentala och jag tycker personligen att låtarna med sång faktiskt drar ner skivan lite. Gost har alltid varit stenhård och den här skivan är inget undantag men här ryms något mer.

En stark känsla av nostalgi löper som en röd tråd genom hela skivan och även om man inte är en fantast av elektronisk musik så finns här ändå en hel del som troligtvis kan ge de flesta konnässörer av hårdare musik en intressant lyssning.

Bäst på skivan:

*Deceiver

Här får John Carpenter extra utrymme och med den tunga trummaskinen och drömska sekvenser får vi en underbar och fantasifull elektronisk explosion. Låten bjuder på en hel del vändningar och här känner man att musikern bakom Gost är i sitt esse. Varför behöver man sång när man kan göra så här spännande musik?

*Temple of Tears

Här blir det lite retrowave-fealing. Det här kan vara albumets enklaste och rakaste låt. Ett simpelt trumkomp ligger över en kort synthslinga som gästas av en del samplingar och mindre utsvävningar. Men behöver musik egentligen vara mer invecklad än så här för att vara bra och intressant?

*Widow Song

Skivans höjdpunkt. Ett stenhårt och rakt synthkomp ankompanjeras av en återhållen sång. Låten handlar om en änka som är dömd att leva för evigt ensam. Texten är snårig men vi börjar snart förstå att änkan kanske egentligen har offrat sin make till högre makter för ett mörkare ändamål. Det här är skivans enda låt med sång som faktiskt träffar rätt.

Nu återstår bara att se om Gost får lika stor mediauppbackning med den nya skivan som deras namne, bandet med ett snarlikt namn, Ghost.