KRÖNIKA. Är vi som etablissemanget hävdar irrationella hatare 24/7? Och är hat något automatiskt dåligt? Sara Larsson reflekterar kring ämnet.

näthatet

”Hatet” är detsamma som att göra motstånd mot folkmordspolitiken.

Nationalister beskylls nästan undantagslöst av etablissemanget för att vara sk ”hatare” av olika slag. I deras ögon är vi rasister, nazister, fascister och allt annat ont man kan tänka sig. Att de skulle ompröva sin ståndpunkt gentemot oss är inte troligt, då de inte är öppna för dialog utan stängda sedan länge av fördomar. Dessutom är de konformistiska och trygga i sin mentala bubbla och lider av förnekelse om sakers egentliga tillstånd.

Om vi ser på begreppet ”hat” kan vi konstatera att det är en extremt stark känsla som kan ge upphov till en hel rad av mycket oönskade effekter. Till att börja med har vi den passiva aggressiviteten som kan gå ut över en själv genom självskadande beteenden, alternativt gliringar mot andra i ens omgivning. Man bär då på ett konstant agg, en olustkänsla av stora mått som man av olika orsaker vet inte är socialt acceptabelt att helt uttrycka men som ändå syns och känns för andra. Man är allmänt sur och otrevlig, ger verbala tjuvnyp, är sarkastisk och hånfull. Detta är inte ett sunt tillstånd då personen har en känslomässig obalans som tagit över stora delar av det logiska tänkandet.

Därtill har vi såklart det rent utåtriktade hatet som berör andra på ett mer handgripligt sätt och inbegriper uppsåt, t.ex misshandel i juridisk mening. I dessa fall har det logiska tänkandet ytterligare kidnappats av det rent emotionella agerandet. Dessutom är empatin satt ur spel. Detta är ett rent allmänfarligt tillstånd som kräver samhälleliga insatser.

Så ser alltså hatets spektrum ut på ett ungefär och då kan man ju undra var vi nationalister passar in? Är den raka, tydliga och massiva kritik vi riktar mot invandringspolitiken ett uttryck för hat? Är vår innerliga önskan att invandrare sedermera också skall utvandra ett tecken på hat? Svaret är naturligtvis nej, det kan inte framhållas att vi hatar. Tvärtom bygger våra argument på fakta och logik. Dessutom, vilket är okänt bland etablissemanget, hyser vi en alldeles exceptionellt stort portion empati. Inte bara mot det nordiska folken utan mot alla som humant behöver repatrieras.

Är då hat helt av ondo? Spontant svarar jag nej på den frågan. Hat har sin plats i vårt känsloregister så länge den inte tar över och slår ut flera av våra andra känslor och förmågor, särskilt förnuftet dvs känslan för vad som är rätt och fel. Det kan vara befogat att hata en person för en grov brottslig handling denne gjort sig skyldig till. Särskilt om offret är en närstående. Då fyller hatet sin funktion, som det är tänkt att göra enligt naturens lagar. Vi hatar dem som skadar våra nära och kära.

Detta hat kan naturligtvis utvidgas till att omfatta även större grupper av tex ens landsmän och det övergrepp dessa nu måste utstå pga folkfientliga politiker, där alltså politiker blir mål för hat. Detta hat har jag heller inga invändningar emot då det är fullt i enlighet med naturens lagar om att vi håller oss själva och dem som befinner sig i samma grupp/ras allra närmast oss själva.

Men, och detta är ett mycket stort MEN… Om vi gör hatet till en prioriterad läggning, till ett fast karaktärsdrag, till en extremt genomsyrande kraft som vi bär inom oss 24/7 så kommer vi att stagnera som tänkande, kännande varelser. Istället för att vara de livskraftiga och balanserade individer vi är kommer vi reduceras till känslostyrda individer utan större impulskontroll. Det är en farlig utveckling.

Inspirationen till denna artikel fick jag efter att ha läst vissa inlägg i kommentarsfälten här efter Trollhätte-morden. Som sagt, jag accepterar känslan av hat som en naturlig liten del av vår mänskliga erfarenhet men det fanns dem som hyllade mördaren som en svensk hjälte och även martyr. Det fick mig att reagera starkt. Det är inget jag skriver under på. Vår kamp förs genom aktivism och parlamentarism, inte våldsdåd. Vi är visserligen inte pacifister utan har rätt som alla andra att i nödvärn försvara oss men det är milsvid skillnad mellan att attackera och att försvara. Det är som dag och natt.

Sammanfattningsvis upplever jag det som att en liten klick nationella alltid tar ut svängarna för mycket och hasplar ur sig kraftuttryck just för att de själva är i obalans, alternativt har för dåligt ordförråd. Man måste faktiskt inte kalla andra raser och folkslag för nedsättande epitet. Det går lika bra att säga afrikan och asiat och man kommer få andra att förstå precis lika mycket eller ännu mera. Det är helt enkelt inte attraktivt för intelligenta människor att läsa hur låga kommentarer som helst och det för verkligen inte kampen framåt. Vill vi kämpa och segra måste vi först lära oss grundläggande respekt.

/Sara Larsson

  • Publicerad:
    2015-10-28 12:00