RECENSION. • Daniel Olofsson har sett den nya Hellraiser-filmen och berättar här mer om den och lite om Hellraiser över lag.

Stora delar av pusselboxens bakgrund är höljt i dunkel. Den skapades av Philip LeMarchant, en fransk arkitekt som levde under 1700 talet. LeMarchant var känd för sina spelande pusselboxar och mekaniska sångfåglar. Han var intresserad av det ockulta och det var därför han gjorde den första pusselboxen, The Lament Configuration, eller Sorgens låda.

LeMarchant var även frimurare och det var genom dem han fick hjälp av Frederick Braun att lära sig mer om den hemliga geometrin. Braun öppnade även vägen till Reiss Kunst och Albertus Magus, två mystiker som århundraden tidigare varit på samma bana som LeMarchant och med deras forskning kunde han skapa den första av flera liknande pusselboxar.

Lyckas man lösa en av LeMarchants pusselboxar får man det man helst av allt önskar sig. Oftast är det hedonister och moraliskt tvivelaktiga som söker sig till dem. Lösningen är väldigt svår och det kan liknas vid en slags ritual och om man lyckas, öppnas en portal till den andra sidan eller rättare sagt, helvetet.

När porten öppnas börjar man höra kyrkklockor, känna doften av vanilj och inom kort kommer the Order of the Gash och deras så kallade cenobiter. Vissa kallar dessa för demoner medan andra kallar dem änglar. En sak är iallafall säker, de som löser pusslet får bittert ångra att de lekte med så starka krafter. Cenobiternas uppgift är nämligen att hämta själar som de kan plåga i helvetet, men i deras förvridna värld är det njutning de skänker. Njutning på ett mer infernaliskt sätt.

Det är i Clive Barkers berättelse från 1986, The Hellbound Heart, som vi först kommer i kontakt med denna värld. Många berättelser har skrivits och det finns massor med serietidningar på temat och hela 11 filmer har spelats in, varav den senaste nyligen hade premiär.

Den första filmen, Hellraiser, kom 1987 och den följer i stort sett berättelsen i The Hellbound Heart. Här får vi följa Frank, en modern libertin, ständigt på jakt efter nya njutningar. Givetvis finner pusselboxen sin väg till honom och hans njutningslystnad blir snabbt belönad. Snart flyttar hans bror in i samma hus där Frank lyckades lösa pusselboxen och nu öppnas en möjlighet för honom att komma tillbaks till jordelivet. Men kan man verkligen lura helvetets tjänare? Har man inte sett den så rekommenderar jag starkt att man gör det.

Efter den första filmen kom det raskt en mängd uppföljare, av varierande kvalitet. Den sista som nyligen visades på streamingtjänsten Hulu heter också bara Hellraiser och producerades av nöjesföretaget Disney. Denna nylansering eller reboot föregicks av en enorm upphaussning och förväntningarna var enorma.

Den nya filmen är en fristående berättelse och upplägget är något annorlunda jämfört med de 10 föregångarna. Här får vi följa Riley, en ung kvinna på glid spelad av Odessa A´Zion. Hon bor med sin homosexuelle bror och hans afroamerikanske pojkvän. Riley har en pojkvän hon träffat på hjälpprogrammet hon går på för sitt narkotikamissbruk. Pojkvännen är kriminell och de gör en stöt där de kommer över en mycket speciell pusselbox. Pusselboxen är ju som vi vet nyckeln till helvetet och snart har Riley lyckats lösa pusslet, men i den här varianten finns det en tvist. När man löser pusslet skjuter en vass del ut och den som blir skuren hämtas av cenobiterna.

Riley blir av en slump inte skuren när hon löser kuben utan det är hennes bror som har oturen och han hämtas av cenobiterna. Och vi får veta att om man offrar sex personer med pusselboxens hjälp så får man en önskan uppfylld.

Cenobiterna i sig är också annorlunda, och även här bjuds vi på en rik representation. En asiatisk cenobit, en afrikansk och två nya varianter på de gamla cenobiterna Chatterer och Pinhead från de första filmerna. Just ledarcenobiten, Pinhead, var extra lovordad inför premiären. Nu spelas nämligen denne kultförklarade karaktär av en kvinna, eller ja, en så kallad ”transkvinna”, Jamie Clayton.

Snart vävs det in en annan berättelse i filmen och Riley är plötsligt en bricka i en ondskefull komplott där en äldre man redan löst kuben och offrat sex personer men hans önskan blev kanske inte som han hade tänkt sig. Här tänkte jag bromsa för er som tänker se filmen så inte allt i denna förvirrande soppa blir helt avslöjat.

Hur är då Hellraiser år 2022 alá Disney? Ja, det första man slås av är allt fokus som lagts på representationen. Nu kanske det inte gör så mycket för handlingen egentligen men att den finns där och att det tydligen är så himla viktigt sticker i ögonen en hel del.

Att man har uppdaterat pusselboxens design och hur den ändrar form när man löser den kändes till en början som en spännande idé. Men som utfallet blev, att man får en önskan uppfylld om man löser den, är mer i linje med berättelsen om aphanden. En berättelse med en moralisk tvist som förekommer bland annat i TV-serierna the Simpsons och the Twillight Zone. Berättelsen om aphanden är förvisso ganska bra men upplägget med moralkakor är knappast passande i Hellraisers universum.

Handlingen i sig kändes ointressant och bitvis rätt osammanhängande och vissa delar av intrigen lämnades mer eller mindre helt oförklarade. Karaktärsuppbyggnaden saknades nästan helt och huvudpersonen, Riley gråter och är snorig i stort sett hela filmen igenom.

Tempot är dessutom väldigt lågt och stundtals känns den mer som en slasherfilm, inget ont om slasherfilmer men i Hellraisersammanhang blir det mest pannkaka när man blandar in andra element, något vi som sett alla Hellraiser-filmerna är väl medvetna om.

Cenobiterna tycktes till en början vara en frisk fläkt och även om det kan kännas lite svårt att smälta en transdemon kan man väl ge dem en ärlig chans ändå? Men snart blev även dessa mer eller mindre helt värdelösa för iallafall jag kan tycka att demoner från helvetet ska vara mäktiga och övermänskliga. Här har de plötsligt blivit ganska intetsägande och klumpiga. Till deras fördel kan det dock nämnas att den nya Pinhead iallafall har en rätt bra röst. Den är ganska mörk men på något vis androgyn och obehaglig vilket troligtvis beror mest på den kvinnliga skådespelerskans manliga stämband, något som faktiskt gör sig riktigt bra just här.

Ibland pratar man om kejsarens nya kläder och i det här fallet känns det väldigt passande. Hellraiser är kanske mest sina cenobiter, hur de ser ut, hur de för sig och hur de utstrålar kall ondska. Tidigare bestod de av läder, kedjor och död medan de nu verkar mer som skyltdockor eller robotar gjorda av plast eller ”marsipan” som en bekant till mig, mycket passande påpekade. Lite för fina och felfria, exempelvis hade de nya cenobiterna helt perfekta tänder, något som kändes väldigt ogenomtänkt. Man ska kanske inte klamra sig fast vid just hur de äldre cenobiterna var, men i det här fallet är det lätt att nostalgiskt titta på de gamla då de nya bara är plastiga och HBTQI-certifierade kopior gjorda av företaget Disney.

Helvetet ska förvisso vara plågsamt men här blir det mest plågsamt långsamt och helvetiskt dåligt. Vill du hellre vill känna helvetets kalla vindar med högt tempo och njuta av infernalisk underhållning med mindre regnbågar så kan du med fördel välja vilken du vill av de 10 föregångarna i Hellraiser-serien. Personligen tycker jag att del två, Hellbound är en av de bästa jämte den första som jag tipsade om tidigare. Och om jag ska svära i kyrkan så gillar jag också tian, Judgment även om den fått mest ris av fansen.