Närhelst en katastrof inträffar någonstans i världen, så utsätts samhället där för djupa påfrestningar. Det har vi nyligen kunnat se i efterdyningarna av den inträffade orkanförödelsen i New Orleans, USA.
New Orleans, en stad med över en halv miljon innevånare, varav majoriteten är svarta, drabbas hårt av en naturkatastrof. Direkt påbörjas en omfattande verksamhet av plundring och grov kriminalitet. Vita människor som evakuerats rapporterar om hur svarta gäng löper amok på gatorna och plundrar allt de kommer åt, om hur de mördar och våldtar.
CNN kablade tidigt ut bilder på vilka dessa plundrare är (förvånansvärt nog), och omvärlden kunde se hur svarta gäng plundrar hus och butiker som övergivits. Hade de sökt mat eller drickbart vatten kunde man förvisso haft en viss förståelse för beteendet i den extrema situationen dessa människor befinner sig i. Men när man ser dem bära iväg med plasma-tv-apparater och dylika saker, då börjar man fundera.
Att plundringen och kriminaliteten i katastrofområdet har etniska anspelningar framgår för alla. Många röster har höjts efter katastrofen om hur rasistisk insatsen och nyhetsrapporteringen har varit. Att insatserna skulle vara halvhjärtade då många drabbade är svarta osv. Man hävdar vidare att det rör sig om fattiga människor som plundrar, och att det inte har med etnicitet att göra. Men om det vore så, då tycker man att man borde se hur även fattiga vita begår samma brott i New Orleans, eller de andra närliggande katastrofområdena där det befinner sig många vita. Något sådant får man dock inte se, då det inte förekommit. För att citera den svarta journalisten Leighton Levy från Jamaica:
” Var är de vita människorna i dessa händelser? […] Är det för att media inte valt att visa bilder av dem plundra och råna? Eller kan det kanske vara så, att de kanske är för upptagna med att försöka överleva, vänta på att bli räddade och gömma sig från de svarta?”
Katastrofen i New Orleans visar tydligt hur mångetniska samhällen inte fungerar. När sådana samhällen sätts under press bryts genast de konstlade band av ”gemenskap” som systemet försökt bygga och endast kaos och anarki tar vid. Viktiga lärdomar för det allt mer mångetniska Sverige.
Jag skulle vilja avsluta med att citera Leighton Levy:
” Desperation? Jo, visst. Jag börjar tro att svarta människor, oberoende av var någonstans i världen de befinner sig, har en förbannelse över sig i form av en genetisk benägenhet till att stjäla, mörda och skapa kaos.”
För att läsa mer om Leighton Levys funderingar, besök originalartikeln här.
Hoppa till huvudinnehåll
