PSYKOLOGI. ”Klimatpsykologen” förklarar människors uteblivna engagemang i klimatfrågan. Nu föreslås att även ”migrationspsykologen” lanserar sin modell.
Distans, domedag samt kognitiv dissonans förklarar enligt klimatpsykologen Per Espen Stoknes varför människor inte i högre grad engagerar sig i de av dem själva orsakade klimatförändringarna.
Men den som plågas av skuldkänslor för att han inte drar sitt strå till stacken till lösningen av klimatfrågan ska inte känna sig ensam, tröstar Espen Stoknes, som förutom att vara forskare i klimatpsykologi även är politiker i det norska miljöpartiet, Miljøpartiet De Grønne.
Det är nämligen inte så lätt att ta till sig all den information som ligger ute.
— Vädret är något nära och konkret, men klimatet handlar mer om år 2100 eller 2050 och ppm-nivåer i atmosfären. Så i myllret av nyheter blir klimatet för abstrakt och det skjuts obemärkt men sakta åt sidan, kommenterar klimatpsykologen i SVT:s Aktuellt.
Espen Stoknes framhåller vikten av att man bibehåller det stora perspektivet, men han pekar även på det faktum att även små fluktuationer i utsläppsmängd och temperatur påverkar helheten.
— Varje gång du gör något sprider det sig till dina vänner, till dina grannar, kolleger och så vidare, som ringar på vattnet. Vi behöver få till en ”social tipping point” innan politikerna vågar fatta svåra beslut.
Bland kommentarer om klimatpsykologen Espen Stoknes och hans förklaringsmodell märks förslag på lansering av kollegor till klimatpsykologen. Dessa tillhör samma fack men har en annan inriktning.
Sålunda efterlyser Petterssons blogg ”migrationspsykologen” – med modellen som förklarar faktorerna bakom det faktum att så många vita människor i västvärlden undlåter att engagera sig i kamp mot det folkutbyte, som – om det fortgår – kommer att bli deras egen undergång.
Hoppa till huvudinnehåll
