KALIFORNIEN • Staten anslöt 1850 till unionen som en fri sådan – förväntas senare i år lagstifta om en individuell slav-kompensation för ”berättigade afroamerikaner”.

En skadeståndskommission i Kalifornien har kommit fram till att den verkliga orsaken till ”svart fattigdom och kriminalitet” därstädes är slaveriet – det vill säga det slaveri som aldrig tillämpats i delstaten Kalifornien. Man föreslår nu med hänvisning detta slaveri att ”berättigade afroamerikaner” ska kunna beviljas upp till motsvarande 3,8 miljoner kronor i kompensation – ett belopp som det senaste året fördubblats sedan det första förslaget. Ärendet ska senare i år behandlas av delstatens lagstiftande församling. Denna kommission inrättades 2020 under Black Lives Matters (BLM) storhetstid och har sedan dess till stor det ägnat sig åt att ”studera och utveckla kompensationsförslag för afroamerikaner”. Den är inte demografiskt representativ för staten och inkluderar inte en enda vit medlem. Senare i år ska den inkomma med sin definitiva slutrapport till den statliga lagstiftaren för beslut i frågan.

Problemet med kommissionens argumentation i frågan är alltså att slaveri aldrig förekommit i delstaten Kalifornien, som uppstod 1850, när ett visst före detta mexikanskt protektorat trädde in i unionen som en ”fri stat”. I det geografiska område som senare skulle bli delstaten Kalifornien förbjöds slaveriet under mexikanskt styre redan år 1837. I den aktuella rapporten hänvisas även till en lag som efter påtryckningar – eller kanske hot – från andra delstater trädde i kraft år 1852, för att därefter gälla i tre år. Denna Califorina Fugitive Slave Act (CFSA) förpliktigade såväl delstatliga tjänstemän som vanliga vita medborgare i Kalifornien att bistå slavägare i andra delstater i deras jakt på förrymda slavar. 13 personer uppges ha deporterats från Kalifornien med denna lag som grund.

Kommissionen avstår dock från att beakta det kompakta motstånd mot CFSA som snabbt uppstod i denna delstat – inte minst hos tjänstemän, sheriffer, domare och advokater, vilka istället för att rapportera om förrymda slavar i hög grad ägnade sig åt att uppmärksamma slavtransporter, samt åt att försöka befria slavar. Lika lite tar man hänsyn till det faktum att miljontals svarta under 1800-talets andra hälft helt frivilligt migrerade till Kalifornien.

Vem betalar notan?

Det är ovisst varifrån pengarna till den förväntade ”slaveri-kompensationen” ska tas. Delstaten Kalifornien har ett budgetunderskott på ungefär 25 miljarder dollar i år, och även många städer har ont om pengar. Det är alltså även oklart varför denna delstat skulle behöva betala bot för något man ej gjort sig skyldig till. Från politiskt ansvarig håll hävdas det dock ofta att Kalifornien helt oavsett alla andra faktorer visst är skyldigt – och detta i kraft av sin ”kvardröjande ras-ojämlikhet”. Delstaten tycks dessutom tillmätas ett slags ”antirasism-ansvar” för hela nationen:

— Om Kalifornien kan erkänna sina synder och ändra berättelsen, så finns det en väg framåt för stater och städer över hela nationen, sade delstatens statssekreterare Shirley Weber, författare till det lagförslag om kommissionens bildande, som guvernör Gavin Newsom (D) sedan signerade.

En ”rasistisk” skribent

I en artikel i Wall Street Journal från i julas påminner presidenten för California Policy Center Will Swaim i sammanhanget om alla cirkulerande verklighetsbaserade berättelser av den typ som den om Billy Mason är ett bra exempel på. Mason smugglades likt flera andra svarta år 1851 som slav in i Kalifornien av en bonde från Utah. Så fort sheriffen i Los Angeles County, David W. Alexander fick kännedom om de här personernas närvaro i San Bernardino, så red han de 60 milen dit för att befria dem. Los Angeles Countys domare Benjamin Hayes skötte sedan det rättsliga efterspelet i en rättegång. Mason kom senare att bli en av Los Angeles rikaste markägare, en köpman och för övrigt även en barnmorska.

Skribenten Swaim tycker sig se en politisk motiverad antivit skadekommission som med låg grad av trovärdighet påstår sig ha företagit en tidsresa till 1800-talet Kalifornien och där bevittnat ett omfattande vitt förtryck av svarta. Han jämför läsningen kommissionens rapport med åtnjutandet av ”en kazoo-spelares framförande av Béla Bartóks Bluebeard’s Castle”. Och en fullständig redogörelse av alla dess tillkortakommanden skulle, menar han, ”uppta ytterligare 500 sidor”.

Narrativet om vitt förtryck – en dimridå

Men vad om inte vitt förtryck förklarar då enligt Swaim svartas fattigdom och kriminalitet i dagens Kalifornien? Till att börja med framhåller han kombinationen av två realiteter:

  • Samhällsstrukturen har naturligt byggts upp av vita för vita
  • Olika raser har olika förutsättningar och olika behov

Vidare tillmäter skribenten ett av kommissionens meningsfränder drivet utbildningssystem stor betydelse – ett system där å ena sidan endast 10% av de svarta uppnår erforderlig kompetens i matematik och blott 30% i engelska språket – man å andra sidan motsätter sig som ”rasistiska” alla program som är anpassade för att möta olika gruppers behov.

Swaim ser ett politiskt etablissemang i Kalifornien som efter att ha konfronterats med sina egna misslyckanden nu med sina olika ursäkter nått den absoluta botten:

Skyll på slaveriet, straffa dem som inte bedrev det och kompensera dem som inte var offer för det. I Kalifornien är svaret på progressivismens misslyckanden alltid ännu mer progressivism.