HISTORIA • Krigsmanhuset var en byggnad skapad för att en del av de invalidiserade svenska soldaterna skulle få ett eget boende under stormaktstiden.

Att umbärandena var stora för soldaterna under stormaktstiden vet nog de flesta idag. I boken ”Usla, elände och arma” så skriver Erik Petersson i kapitlet ”Stormaktstidens lemlästade soldater” att det är svårt att sätta siffror på hur många soldater som kom hem invalidiserade och skadade under stormaktstiden. En Jan Lindegren har gjort ett försökt skapa en uppfattning genom att räkna på hur många som dog. 600 000 skrevs ut under 1620-1720. 500 000 av dessa dog i tjänsten, svält eller av skador. Avrundat blev det till att var tredje vuxen man dog i krig.

Rymningar och utbetalning för tjänstgöring

Utskrivning var det sätt man fick soldater från förr. I systemets början delades gårdarna i ”rotar” med tio gårdar i varje. Ingen hänsyn togs till antalet personer som levde på gårdarna, det kunde vara tio små gårdar i en rote och tio stora i en annan. I varje rote valdes en rotemästare som senare föreslog vem som skulle skrivas ut (göra krigstjänstgöring) och sedan hölls det ett val. Vem som helst kunde föreslås och i kapitlet påpekar Petersson att det har nog funnits tillfällen då rotemästaren utsett en rival till att skrivas ut för tjänstgöring som soldat. Han påpekar också att snart infördes det system där en bonde kunde betala någon av de lägre människorna i hierarkin för att göra krigstjänstgöringen åt honom. Samhället såg positivt på detta. De slapp ofta en person som kanske var en börda för lokalsamhället.

Detta ledde till att de små gårdarna förlorade mycket av sitt manskap och började förfalla. För att stävja bortfallet av manskap i vissa områden så började kronan dela in rotarna i antalet personer (mantal), vilket ledde till en större acceptans hos befolkningen. Att en bonde slapp skrivas ut gjorde att matproduktionen inte blev mindre och kyrkan fick mer i tionde, en form av skatt på 10 procent på det som producerades av bönderna.

Detta system innebar inte att alla kom till platsen de blivit ditkallade till, tvärtom. I kapitlet ges det exempel på att en tredjedel av de 12 600 som skrivits ut i Finland år 1635 hade smitit iväg. Många visste redan om att de gick en tämligen säker död till mötes i krig. Även om Lindegren försökte göra en stor summering över döda och invalidiserade tidigare i texten så ger han ett mer småskaligt exempel från Bydeå socken i Västerbotten.

Mellan 1620 och 1640 skrevs det ut 255 knektar. 33 stycken var kvar i tjänst år 1640, av de övriga 222 knektarna hade 215 stycken avlidit i tjänsten, de sista 7 var invalidiserade eller hemskickade för att ha ”tjänat mer än 30 år som krigare”.

De hemvändande soldaterna

De soldater som klarade sig hem, för det var inte säkert att de skulle som invalidiserade personer kunna ta sig hem från kontinenten, kunde i en del fall ligga samhället till last. Faktum är att bara skriva in dem i tjänst ansågs som en belastning i sig självt. ”När en präst klagade över de många krigen i riksdagen 1650 kom det barska svaret från krigaren Lars Gruus: ”Vi har nu folket på halsen (d.v.s de var redan utskrivna), de lär äta ut både er och mig om de inte blir brukade’”. Att förse soldaterna med mat ansågs alltså som en sådan stor börda för ekonomin att man såg det nödvändigt att använda dem i konflikter.

De soldater som hade klarat sig helskinnade hem ägnade sig en del åt att dricka och ställa till djävulskap. Två soldater som hade haft knivarna framme och kallat Sven Bruksmästare för tjuv och hans kärring för hora bestraffades genom att få en kniv inslagen i handen (som de själva fick dra ut) och böta 6 daler. Soldaterna hade i regel sina tjänstevapen med sig och detta ledde till att de fick ett övertag mot civilbefolkningen i konflikter där dessa soldater våldgästat fester eller när de utförde regelrätta våldtäkter. Dessa blev bestraffade med döden, även om offrets familjemedlemmar bad för att de inte skulle få det straffet. Något som man ibland tog hänsyn till var just att offret eller byn kunde kristerligt be om att dödsstraffet inte skulle utmätas.

Att få soldater hemma hos sig ansågs problematiskt och för de som invalidiserats fanns knappt någon hjälp att få i ett samhälle där man förtjänade sitt uppehälle mestadels genom fysiskt arbete. Det var få förunnat att kunna få skattelättnader på sin ägda mark som kompensation för invalidiseringen. Detta ledde till att Krigsmanhuset i Vadstena uppfördes, men det blev också det enda i sitt slag här i Sverige. Desto fler liknande inrättningar byggdes i Frankrike men först efter 1670-talet.

Det var Gustav II Adolfs idé men den kom först att förverkligas 15 år efter att han skapat ”donationsboken”, där pengarna skulle gå till skadade soldaters uppehälle. Lars Kagg som var krigsråd i krigskollegiet fick ansvaret för Krigsmanhuset och efter att en murarmästare fick anställning så kunde nybyggnationen göras på Vadstena klosters lokaler. 1640 började soldater flytta in. 1644 var det 15 vanliga soldater och 11 officerare som bodde där tillsammans med fruar och barn. Bostadsstorleken var 20 kvadratmeter med egen eldstad. De hade sängar (även barnsängar), sängkläder, bord, stolar och köksutrustning. Detta kan ses som litet med dagens mått mätt, men på den tiden hade socknarna inte skapat fattigmanshus, som de blivit tillsagda att göra, i någon särskilt hög utsträckning. De som bodde där blev helt enkelt privilegierade om man ser till vilken grupp de tillhörde.

De som inte fick plats på Krigsmanhuset fick kompensation genom att få spannmål och det tog man från kyrkans tionde. Knektarna kunde få fyra tunnor spannmål om året från Krigmanhuskassan som det senare skulle heta. Antalet som fick hjälp var mer än 5 000 i början av 1700-talet. De soldater som ville få hjälp kunde be prästen skriva en ansökan där de redovisade vilka skador de fått. Ännu bättre var det om en officerare skrev brevet till gagn för soldaten.

Krigsmanhuset stängdes år 1783, kassan förändrades 1756 till allmän pension för ”avdankade soldater”. Kassan fanns kvar långt in på 1900-talet men den långa freden gjorde att den säkrade uppehället för soldater som skadats i övningar.