ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 28 oktober 1938. Författad av Holger Möllman Palmgren.

I vår lilla redogörelse i ett tidigare nr av denna tidning över judendom och ghettot i Prag berörde vi helt i förbigående legenden om G o l e m, det mystiska väsendet, som alltjämt spökar – om inte i Prager-Altstadt, så dock i våra dagars judiska litteratur. Vi erinrade sålunda om den böhmisk-judiske författaren Gustaf Meyrincks ytterst morbida, men verkligt fascinerande, expressionistiska roman om Golem, utkommen under detta namn även i svensk översättning någon gång kring 1920-talet. (Bonnier Förlag).

Sedan vi publicerade den ovannämnda artikeln om Pragjudendomen, ha vi emellertid kommit att tänka på, att de av våra läsare, som icke känna till legenden om Golem, möjligen kunde ha nöje av att lära känna den. Därför vilja vi i korthet berätta den här:

I Prag levde en gång i slutet av 1500-talet en vida berömd överrabbin vid namn Rabbi Jehuda Löw. Hans egentliga namn var Levi Juda ben Bezahel och hans hemort var Nikolsburg, en sudettysk stad, som numera införlivats med Stortyskland. Till Prag kom Rabbi Jehuda 1573 och han dog där 1609 och ligger begraven på den berömda judiska kyrkogården.

Rabbi Jehuda var en mäkta lärd man, en stor matematikus, astrolog och kabbalist, som förvärvade europeisk ryktbarhet genom sin magi och sina underverk. Självaste kejsaren i Wien, Rudolf II av Habsburg, kallade honom till sitt hov och hedrade honom med sin vänskap och beundran.

Hur hade Rabbi Jehuda fått sådana sällsamma gåvor? Vad var det för krafter han betjänade sig av i sin magi?

Jo, denne rabbin var en av de få dödliga vilka det förunnats att känna Guds riktiga namn. För att förstå detta, måste man veta, att gudsnamnet spelar en ofantligt stor roll i den judiska kabbalismen och detta av bl.a. följande skäl: Det hebreiska alfabetet har som bekant inga vokaltecken utan endast konsonanter. Gudsnamnet på hebreiska skrives därför endast med tre bokstavstecken, tecknen för J. H. och V. Men med vilka vokaler skola dessa tre konsonanter rätteligen sammanbindas? Kombinationerna kunna ju faktiskt stiga till oändliga tal. Som bekant har man på judiskt håll stannat för kombinationen J a h v e. På de kristna språken har formen blivit J e h o v a. Man kan givetvis tänka sig vilka vokalbindningar som helst, men vilken blir den rätta? Vilket är m.a.o. Guds rätta namn?

För västerländskt tänkesätt är ju hela frågeställningen absurd; så däremot icke för den kabbalistiska judendomen, för vilket det här rör sig om den högsta och subtilaste ”vetenskap” med tillsatser av den mest fantastiska tal- och siffermystik (Alla bokstavstecken ha sina speciella talvärden och dessa i sin tur sina speciella ”andliga” egenskaper och betydelseskiftningar.)

Alltnog: kunskapen av Gudsnamnets rätta lydelse är enligt denna form av judisk mystik den högsta en dödlig kan uppnå i denna världen och ytterligt få förunnat att äga. Sådan kunskap medför för den lycklige innehavaren därav oskattbara möjligheter och övermänskliga färdigheter.

Och det var just vad Rabbi Jehuda i Prag blivit utrustad med, sedan han hade förunnats utforska det heliga hemlighetsfulla Gudsnamnet – det som ingen får nämna…

Rabbi Jehudas största och märkligaste underverk var det då han – gripen av den högmodets ande, som är judendomens onda daimon – beslöt att fuska i den allsmäktige Skaparens eget hantverk och tillverka ett levande väsen av lera. Den märklige judiske trollkarlen lyckades med sitt verk; han formade av lera en människoliknande figur i vars mun han lade en pergamentsremsa, på vilken Guds rätta namn stod skrivet. Så stark var kraften i detta namn, att lerbilden, Golem, fick liv och blev en tjänare som villigt utförde allt vad Rabbi Jehuda befallde!

Så gick det till en tid. Men en dag bar det sig icke bättre än att Golem gjorde uppror och vägrade lyda sin herre. Till straff tog då denne pergamentsremsan med Gudsnamnet ur Golems mun, och i samma stund föll Golem samman och blev blott en klump av livlös lera, som han från begynnelsen varit.

Sedan dess går det en legend i Prag, att Jehudas lerklump, som en gång var Golem, alltjämt är i förvar någonstädes uppe under takstolarna i Prags äldsta synagoga. Och en gång vart hundrade år får Golem åter liv för en natt och vandrar genom Ghettots gränder.

Så lyder alltså i korthet legenden om Golem och Golems herre, den ärevördige rabbi Levi Juda ben Bezahel, alias Jehuda Löw, som år 1609, enligt ”hedningarnas” tideräkning, samlades i fader Abrahams sköte.

Legenden förefaller ju rätt enkel, men frågan är om den icke har en alldeles speciell och icke alltför oåtkomlig symbolisk betydelse. Åtminstone finns det elakt folk, som påstår det. De tolka sagan i följande riktning:

Enligt Talmud och andra heliga skrifter har Jahve förklarat sig icke tillåta, att hans utvalda folk betjänas av djur. Därför har han skapat ”gojim”, de otrogna, hedningarna, vilka egentligen också äro ett slags djur, ehuru i människogestalt, för att de skola betjäna judarna. Så skulle Golem kunna tänkas vara en sinnebild för hela den icke-judiska mänskligheten, denna mänskliga fänad, som har sitt enda egentliga existensberättigande uti att stå de utvalda till tjänst, att vara dem till lags, att låta sig utplundras av dem…Skulle sedan gojims göra uppror och vägra lydnad och underkastelse, då går det den som det gick Golem: Husbonden tar remsan med Gudsnamnet ur munnen på slaven, och denne sjunker ner och blir stoft igen – en erbarmlig klump av livlös lera…

Kanske är denna tolkning oriktig. Men varför skulle den inte också kunna vara riktig? Judarna i våra dagar – och ej mindre deras många lydiga tjänsteandar – hävda ju ständigt, att de äro jordens salt, blomman av kulturen och den mänskliga intelligensens högsta utstrålning. Där judarna tvingas avstå från sin förstfödslorätt – som nu t.ex. i Tyskland och Italien – där dör ju som bekant kulturen och vetenskapen, friheten och de sköna konsterna. Där går allt stort och ädelt till spillo och kvar blir bara barbari och elände. De eländiga golems – gojims själva nedsjunka till kannibalnivå.

Nå vi lämna frågan om legendens riktiga tolkning därhän. Våra läsare få vara snälla och tänka en smula själva också!