Dagens datum 14 januari • Prästen Martin Niemöller är idag hjälteförklarad för sin dikt ”Först kom de…” Han var i själva verket en förrädare mot Tyskland som förordade kollektiv tysk skuld efter andra världskriget.

Martin Niemöller föddes den 14 januari 1892 i Wiesbaden. Han var teolog och lutheransk präst i Tyskland. Han skrev dikten ”Först kom de…” (1955) efter att under efterkrigstiden förordat att tyskar skulle bekänna kollektiv skuld till de påstådda brotten under Tredje riket. Dikten har skrivits i flera versioner och Niemöller var 1971 själv inte säker på vilka grupper som ingick i originalversionen, men att han föredrog varianten nedan:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Den nationalkonservative Niemöller var NSDAP-sympatisör under tidigt 30-tal men kom efter 1933 att ändra uppfattning eftersom han ansåg att kyrkan hotades av den nationalsocialistiska raspolitiken. 1934 var han med och grundade Bekännelsekyrkan (Bekennende Kirche) som var en kristen proteströrelse mot nationalsocialismen. De viktigaste representanterna för Bekännelsekyrkan var definitivt inga vänner av Tyskland. Karl Barth, en av grundarna, manade 1938 Tjeckien till väpnat motstånd mot Tyskland och Dietrich Bonhoeffer var senare inblandad i en sammansvärjning för att mörda Hitler.

Den som låg bakom det som skulle bli Bekännelsekyrkan, personen som samlade ihop den kristna oppositionen mot nationalsocialismen, var den judiske prästen Gerhard Jacobi. Detta skedde i september 1933, samma månad som nationalsocialisten Ludwig Müller blev riksbiskop och kort efter att den arier-klausul, som innebar att endast arier fick bli präster, utfärdats. Juden Jacobi samlade ihop ett 60-tal oppositionella präster och grundade Prästernas nödförbund (Pfarrernotbund) i syfte att ”bekämpa den ökade diskrimineringen av kristna med judisk bakgrund”. Martin Niemöller valdes till förbundets ordförande.

Prästernas nödförbund betecknade arier-klausulen som antikristen och heretisk och förde ett korståg mot den nationalsocialistiska staten. Samma månad som förbundet bildats ledde Niemöller ett uppror mot arier-klausulen där 2 036 av totalt 18 842 protestantiska präster skrev under att de förkastade den. Siffran skulle senare växa. Niemöller hade därmed uppnått en splittring inom ett folk som var på väg att resa sig och skapat en schism mellan delar av de kristna och resten av Tyskland. Han sattes därför i KZ-läger, 1937, och internerades där tills han 1945 befriades av de allierade.

Trots att Niemöller ställde sig mot den klausul som uteslöt judarna ur det kristna prästerskapet har samtida röster vittnat om att han flera gånger uttalade sig antijudiskt. Han gjorde det också under en predikan 1935: ”Vad är orsaken till deras uppenbara straff, som varat i tusentals år? Kära bröder, orsaken är enkel. Judarna förde Kristus till korset!” Historikern Raimund Lammersdorf menar att Niemöller i själva verket var en ”opportunist” som ”inte hade något otalt med Hitler politiskt innan han hotade att attackera kyrkorna”.

Opportunisten Niemöller kom att begå flera andra anti-tyska handlingar efter att han befriats av de allierade. Redan i oktober 1945, bara månader efter att kriget avslutats, utfärdade han tillsammans med tio andra rådsmedlemmar inom Tysklands evangeliska kyrka (i vilken Bekännelsekyrkan hade uppgått) deklarationen Stuttgarts skuldbekännelse (Stuttgarter Schuldbekenntnis). Denna anklagade de som hade haft samröre med Tredje riket för att ha en kollektiv skuld till alla påstådda brott som regimen skulle ha begått.

Även om denna ”skuldbekännelse” officiellt var riktad till de delar av kyrkan som hade samröre med nationalsocialismen, var det inte så den uppfattades då ordet ”vårt folk” sätts i samband med ”solidaritet av skuld”. Deklarationen inleds med följande ord: ”Vi är särskilt tacksamma för detta besök, eftersom vi inser att vi inte bara förenas med vårt folk i ett stort företag av lidande, men också i solidaritet av skuld.”

Niemöller hade redan under 1930-talet citerats av anti-tyska propagandister utomlands som ville visa på splittring och instabilitet i Tyskland. Nu fick han återigen spela rollen av nyttig idiot.

De allierade var naturligtvis förtjusta i alla sorters skuldbekännelser då dessa hjälpte till att rättfärdiga deras ”omskolning” av tyskar genom det hjärntvätts-program som kallades för ”demokratiseringsprocessen”. Faktum är att denna deklaration hade föregåtts av ett förberedande möte i augusti 1945 där ovan nämnda Karl Barth, som manade tjeckerna till väpnat motstånd mot Tyskland, dök upp i en amerikansk jeep och med amerikansk uniform på sig.

Niemöller fick dock mycket stark kritik av tyskar, som redan led på grund av att de var ockuperade. De uppfattade deklarationen som ytterligare en kapitulation. En protestant påpekade att varken de allierade eller Kyrkornas världsråd ”är vår biktfader”.  I brev efter brev till  undertecknarna av skuldbekännelsen förklarades att krigsförlust och efterkrigsförhållanden var lidande nog och att tyska folket inte ville skriva under på en ”skuldbekännelse” inför dem (de allierade) som bombat sönder deras städer.

Revisionister har även beskrivit Niemöllers tal om ”solidaritet av skuld” som en sorts föregångare till det kollektiva skuldpaket som används mot tyskar, och andra europeiska folk, för påstådda brott begångna av det nationalsocialistiska Tyskland.

Martin Niemöller avled 1984.

Läs även:
Imposed German Guilt: The Stuttgart Declaration of 1945

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-01-14.