JUDEFRÅGAN • Den här översatta artikeln publicerades först på The Occidental Observer och är skriven av Andrew Joyce, Ph.D.

För att bli framgångsrik måste masspropaganda till gagn för utgruppen ändra standarderna för ingruppen.

-- Samuel H. Flowerman,
Mass Propaganda in the War Against Bigotry, 1947 ^[1]

“The whole story is transparently barmy.” ”Hela berättelsen är uppenbart knäpp.” Detta är vad The Guardian journalisten Jason Wilson sa i en artikel 2015 där han diskuterade ”konspirationsteorier” om kulturmarxism. Barmy för de oinvigda är ett brittiskt informellt adjektiv som betyder ”galen; tokig; synnerligen dåraktig.” Wilson fortsätter med att försöka förklara hela berättelsen:

Trenden för idéer av teoretiker som Herbert Marcuse och Theodor Adorno inom 1960-talets motkultur kulminerade med deras lärjungars ockupation av chefspositioner inom de viktigaste kulturella institutionerna, från universiteten till Hollywood. Konspirationsteorin säger att de började upphöja och även tvinga fram idéer som feminism, multikulturalism, homosexuellas rättigheter och ateism med intentionen att förstöra traditionella kristna värderingar och störta fri företagsamhet. Det är till synes dessa idéer som politisk korrekthet kommer ifrån. Jag lovar er, detta är verkligen vad de tror på . . . Teorin om kulturmarxismen är också flagrant antisemitisk, sprungen ur idéer om att judar är en femte kolonn som drar ner hela den Västerländska civilisationen. En rasistisk kliché som har en längre historia än marxismen.

När jag nyligen läste om artikeln igen, undrade jag för mig själv vad Herr Wilson skulle säga om jag berättade för honom att jag ägde ett dokument där en judisk person som är sammankopplad till Marcuse och Adorno tydligt gör upp en plan om att erövra media, hjärntvätta vita människor med multikulturell propaganda, manipulera ingruppens kultur så att den blir mer fientliga till sin egen etnocentrism, spridandet av en politisk korrekt kultur och i slutändan, övertagandet av väst av en liten etnisk minoritet som ser efter sina egna intressen under täckmanteln av att ”stödja tolerans”. Jag undrar vad han skulle säga om jag sa till honom att samma judiska person ledde ett nätverk på över hundra, om inte tusen andra judiska intellektuella, sysselsatta med samma uppgift, att låsa upp en psykologisk ”bakdörr” till vit kultur för att fullständigt omforma den. Jag tror jag kan korrekt säga att Herr Wilson skulle kalla mig för ”barmy”, och börja anklaga mig för att stöta upp Sions vises protokoll. Jag misstänker att han skulle tro att jag är en bluffmakare och en antijudisk konspirationsteoretiker. Jag vet om att han skulle avfärda ens möjligheten till att ett sådant dokument faktiskt existerade. Ändå existerar ett sådant dokument.

Den intellektuella kontexten
Det är mycket rimligt att ingen av er har hört namnet Samuel H. Flowerman, men jag kan säga med säkerhet att ni alla på sätt och vis ändå känner honom. Om du känner till Frankfurtskolan, så är du bekant med en aspekt av hans arbete. Och om du känner att du lever i en kultur som är hjärntvättad till självhat, då är du också bekant med en annan och besläktad del av hans intellektuella arbete. Flowerman har blivit glömd av historien. Han gömmer sig i skuggan av de större namnen. Ändå var Flowerman i viss mån en lika viktig del av kretsen som de andra mer kända personerna inom Frankfurtskolan. Han var såklart inte född i Tyskland. Inte heller var han verksam vid Institutet för socialforskning i Frankfurt, där Frankfurtskolan uppstod och fick sitt namn. Han föddes på Manhattan år 1912 och var sonson till en juvelerare som hade anlänt med skepp från Warszawas judiska distrikt år 1885. Trots detta skulle han senare vinna tillräckligt med inflytande inom hans egna grupp, både som aktivist och psykolog, för att kunna bli forskningschef för den Amerikanska judiska kommittén. Hans mest berömda arbete var som medredaktör för Studies in Prejudice-publikationerna med Max Horkheimer.

För de som faktiskt har hört talas om honom är detta förmodligen allt de känner till om Flowerman. Även så för mig själv, tills jag alldeles nyligen av en slump hittade mer om honom när jag forskade om judisk aktivism i den kulturella bakgrunden till Brown mot Skolstyrelsen och fann mig själv, som så många gånger förr, ramla ner i kaninhålet. Efter att initialt ha fokuserat på Jonathan Kozol och Horace Kallen (vars inflytande sträcker sig mycket längre än att ha populariserat det han kallade för ”kulturell pluralism”), så kom jag över en artikel från 2004 i tidskriften Journal of American History av Daryl Scott från Howard University. Artikeln hade titeln ”Efterkrigets pluralism, Brown v. Skolstyrelsen och ursprunget till multikulturell utbildning.” ^[2] Scott nämner i artikeln Flowerman för att denne (innan Brown) önskade införa teorier från Studies in Prejudice i utbildningssystemet, då Flowerman trodde att den bästa metoden för att långsiktigt och permanent skapa en sociokulturell förändring var att forma och påverka samhällets barn [se här för bevis att denna policy fortfarande drivs av ADL].

Flowerman, en beundrare av post-freudiansk psykoanalys, hade själv en akademisk bakgrund där han studerat både pedagogik och masskommunikation, vilket genomsyrade hans tänkande och aktivism. ^[3] I synnerhet var han tveksam till huruvida masspropaganda i sig självt verkligen skulle kunna skapa en tillräckligt signifikant förändring inom de vita massorna så att de skulle överge sina ”fördomar och latenta auktoritarism” [d.v.s. kännas vid sina egna etniska intressen]. Han var istället fascinerad över hur grupptryck influerade de individuella skolbarnen som han studerade samt det potentiella inflytandet lärare kunde ha när det kom till att forma elevernas åsikter. Ett exempel på detta är det Flowerman skriver i en artikel från 1950-talet som publicerades i New York Times Magazine med titeln ”Portrait of the Authoritarian Man”. I artikeln menade Flowerman att för att kunna skapa människor som är ”mindre mottagliga för auktoritära idéer, så krävs det att vi bättrar oss när vi väljer ut lärarna och att dessa tränas bättre; vi måste se dem som ingenjörer av mänskliga relationer istället för instruktörer för räkning och stavning.” ^[4]

Det kombinerade resultatet av hans forskning och tänkande inom dessa områden gjorde att han argumenterade för att det skulle vara åtråvärt att människor som honom skulle kontrollera masskommunikationen. Inte bara, argumenterade Flowerman, skulle den kontrollen användas för att skapa en heltäckande ”pro-tolerans”-propaganda, men det skulle också aktivt omforma ingrupp standarderna — alltså omforma grupptrycket till att bli antagonistiskt till ingruppens egna etnocentrism. Hans (då) ambitiösa mål var en kultur som bevakade sig självt: en politiskt korrekt kultur där vita med hjälp av grupptryck, rättade sig efter nya värderingar — värderingar som var mycket mer passande för judarna. Hans åsikter och mål sammanfattades senare år 1957 av Herbert Greenberg, en kollega och jude själv:

Flowerman tonade ner värdet och effektiviteten av propaganda som en teknik för att reducera fördomar. Han höll med om att idén om tekniker baserade på gruppstrukturer och mellanmänskliga relationer var de mest effektiva. ^[5]

Flowerman och Greenberg var endast två medlemmar av vad som i praktiken var ett nätverk av sammanlänkande bataljoner av judiska psykologer och sociologer som arbetade med närmast en religiös glöd när det kom till att arbeta med ”fördomsstudier,” opinionsskapande och masskommunikation mellan 1930-talet och 1950-talet. Allt med målet att ”låsa upp” den vita människans sinne och öppna upp det för ”tolerans”. Genom en makalös invasion (och skapandet) av discipliner snarlikt det som hände för medicin- och rasvetenskapliga institutioner mellan 1920 och 1930-talet kom också judar att dominera vetenskapliga områden som opinionsforskning och masskommunikation — områden av forskning som så ofta överlappade varandra genom judiska forskare som Flowerman att det praktiskt taget inte gick att skilja dem åt.

Även en snabb granskning av listan över vilka som tidigare suttit på ordförandeposten uppdagar att judar har varit enormt överrepresenterade i, om inte dominerande, när det kommer till medlemskap och ordförandeskap i både American Association of Public Opinion Research (AAPOR) och World Association of public Opinion Research (WAPOR). Av de fyra akademikerna som anses som upphovsmännen när det kommer till forskning om masskommunikation i Amerika så är två stycken judar, Paul Lazarsfeld och Kurt Lewin både födda i Wien. Vad gäller de andra två som var av europeiskt ursprung, så var de flesta akademiska studenterna under Harold Lasswell ändå av judisk börd ^[6] (d.v.s. Daniel Lerner, Abraham Kaplan, Gabriel Almond, Morris Janowitz och Nathan Leites). Lasswell sponsrade också Institutet för social forsknings projekt om antisemitism. ^[7] Den fjärde upphovsmannen vid namn Carl Hoveland hade också en likvärdig judisk klick runt sig vid Yale, där han styrde en grupp forskare tillsammans med Milton Rosenberg och Robert Abelson. Historikern Hynek Jeřábek noterar att Lazarsfelds inflytande inte skall underskattas. År 1983, sju år efter hans död, så var ”cheferna över social forskning på de tre största medieföretagen i USA, CBS, ABC och NBC hans före detta studenter.”^[8] En annan jude, Jay Blumler, har blivit kallad upphovsmannen till brittiska mediastudier.” ^[9]

Den judiska dominansen när det kommer till studier i folkopinionen (och den potentiella manipulationen av den) kan inte överdrivas. Det finns ännu fler som inte har nämnts tidigare i texten såsom, Joseph Klapper, Bernard Berelson, Fritz Heider, Leo Bogart, Elihu Katz, Marie Jahoda, Joseph Gittler, Morris Rosenberg, Ernest Dichter, Walter Weiss, Nathan Glazer, Bernard J. Fine, Bruno Bettelheim, Wallace Mandell, Hertha Hertzog, Dororthy Blumenstock, Stanley Schachter, David Caplovitz, Walter Lippmann, Sol Ginsburg, Harry Alpert, Leon Festinger, Michael Gurevitch, Edward Shils, Eugene Gaier, Joseph Goldsen, Julius Schreiber, Daniel Levinson, Herbert Blumer, I. M. A. Myers, Irving Janis, Miriam Reimann, Edward Sapir, Solomon Asch och Gerald Wieder var bara några av de hundratals inflytelserika akademiker som arbetade i dessa områden och som var födda i judiska familjer. De associerade mycket med andra judar, bidrog med arbete till judiska organisationer, gifte sig med judar, men ändå var det den vita opinionen och etnocentrismen i Amerika de intresserade sig för på ett fanatiskt sätt. Detta gällde också för alla deras tusentals studenter med akademisk examen.

Trots de ytliga skillnaderna i olika forskningsområden som ”opinionsforskning”, ”fördomsstudier” och ”masskommunikation”, så arbetade alla dessa akademiker med varandra till en viss grad, om inte direkt (i organisationer eller som medförfattare till undersökningar eller vetenskapliga artiklar) i så fall via gemensamma föreningar. Till exempel är det ett historiskt faktum att utöver att två av de fyra upphovsmännen till masskommunikationsforskning var judar, så var dessa två djupt involverade med Frankfurtskolan och den bredare judiska agendan med att ”anpassa” folkopinionen. Paul Lazarsfeld och Kurt Lewin, de två stora guruerna när det kommer till masskommunikation deltog tillsammans i en konferens om antisemitism år 1944, organiserad av Amerikansk judiska kommitténs forskningsavdelning ledd av Samuel H. Flowerman och Berkelyfaktionen av Frankfurtskolans exil leddes i sin tur av Theodor Adorno. ^[10]

David Kettler och Gerhard Lauer poängterar också att Lazarsfeld hade en regelbunden kommunikation med Max Horkheimer, och var ”mycket stödjande till Horkheimer-cirkeln och deras arbete”. Han tillhandahöll gruppen med ”anteckningar och rekommendationer till Horkheimer-cirkelns opublicerade ’Antisemitism bland den amerikanska arbetskraften'”. ^[11]

I Columbia var han kollega och nära förtrogen med Leo Lowenthal. ^[12] Lazarsfelds ex-hustru och modern till hans barn, Marie Jahoda, hade vid slutet av 1940-talet börjat agera som Amerikansk judiska kommitténs förbindelselänk mellan Horkheimer och Samuel H. Flowerman. Hon var också medförfattare till ett flertal artiklar om ”fördomar” med Flowerman i Commentary.

En borde nu kunna se klara förbindelser formas mellan den Amerikansk judiska kommittén, Frankfurtskolan, ”fördomsstudier”, judisk dominans i den vetenskapliga grenen av ”masskommunikationer,” och slutligen, det stigande inflytandet från denna vetenskapliga gren inom massmedia (mest tydliga i de positioner inom CBS, ABC och NBC som raskt skaffades av Lazarsfelds studenter). Dessa förbindelser komma att bli viktiga senare.

En rimlig hypotes för en sådan plötslig koncentration av ömsesidigt nätverkande judar (ofta från olika länder) i dessa forskningsområden torde vara att judisk identitet och judiska intressen spelade en avgörande roll i deras karriärval, en sådan trend accelererade ytterligare när den etniska nepotismen och befordringar inom den etniska gruppen möjliggjordes. Jeřábek tycks hålla med när han framför att ”Paul Lazarsfelds judiska bakgrund, eller det faktum att många av de människor runt om honom i Wien var judar, kan vara behjälpligt för att förstå hans framtida förbund, vänskaper, eller beslut.” ^[13] Om vi bortser från den djupare historiska kontexten om konflikten mellan judar och européer, kan en mer tillfällig och samtida förklaring vara att judar rörde sig in i forskningsområden som berörde massopinionen och fördomar eftersom de var djupt besvärade av nationalsocialismens uppkomst.

En mer generell, men möjligtvis mer övertygande, förklaring med tanke på deras aktiviteter över tid, är att dessa judar var besvärade över varje form av etniskt definierad och bestämd vit inhemsk kultur. Till exempel hade vissa av de utlandsfödda akademikerna uppräknade här ovan, som Marie Jahoda och Ernest Dichter, redan blivit arresterade och fängslade som samhällsfientliga både kulturellt och politiskt under tidigt 1930-tal — alltså innan Wien blev en nationalsocialistisk stad efter Anschluss (annekteringen av Österrike). Dessa individer begav sig sedan till antingen USA eller Storbritannien, där de mer eller mindre fortsatte med samma beteende. Det är väldigt rimligt att påstå att dessa individer försökte både förstå och mekaniskt förändra masskommunikationen och den allmänna opinionen i värdnationerna, i ett försök att göra dessa mer mottagliga för judiska intressen.

När de tvingades till exil från en nation så fortsatte de endast med sina ambitioner i den nya nationen de bosatte sig i. Den enda alternativa hypotesen, som frekvent framförs av judiska apologeter så fort frågan om judisk överrepresenation kommer på tal, är att det stora antalet judar som gemensamt nätverkade inom dessa områden uppkom genom slumpen. Nathan Cofnas och Jordan Peterson exempelvis, skulle kunna argumentera att judar oavsiktligt trädde in i dessa akademiska områden en masse för att de innehade en hög IQ och gillade att bo i städer.

Problemet med ett sådant resonemang är att arbetet som producerades av dessa akademiker och aktivister i så hög grad var fokuserat mot den vita amerikanska opinionen. Detta istället för att vara helt slumpmässig eller en ren tillfällighet, vilket starkt indikerar att dessa forskare gick in i det akademiska området kring masskommunikation med en klar och gemensam agenda. Den judiska masskommunikationsforskaren Bernard Berelson var inte bara en forskare inom folkopinion, utan utförde också en serie av tester inom propaganda, i ett försök att få vita amerikaner att känna en motbjudande känsla så fort det gällde deras egna etnocentrism. År 1945 utförde han en studie som visade upp en tecknad film där en koppling mellan fascism och amerikansk kultur gjordes. Den tecknade filmen med titeln ”The ghosts Go West…,” visade upp spöken som lämnade gravarna av Hitler, Mussolini och Goebbels, de flög sedan över till Amerika med en fana där det stod: ”Ner med fackförbund, utlandsfödda, judar, katoliker, negrer.” Meddelandet var klart och tydligt att ”intoleransen” i Amerika var i grund och botten det demoniska spöket av fascismen. Intressant nog visade studien att judar som blivit exponerade för den tecknade filmen var så fixerade vid fanan att de missade det underliggande budskapet helt och hållet, vilket fick dem att tro att den tecknade filmen var en skapelse från den radikala högern. Den potentiella förvirringen över den tecknade filmen gjorde att den aldrig spreds som propagandavapen för ”protolerans”. ^[14]

Berelson blev senare vän och kollega med Frederick S. Jaffe, den judiska dåvarande vice ordföranden för Planned Parenthood. Både Jaffe och Berelson blev sedan ökända för ett memorandum (känt i historien som Jaffe memot) som sändes 1969 från den förre till den senare, i vilket den antivita sociopaten Jaffe sprider hans egna serier av protokoll där en uppställning med flera sammanfattade förslag från olika källor om populationskontroll ingår. I uppställningens innehåll ingår förslag som obligatorisk abort för utomäktenskapliga havandeskap, sterilisering av kvinnor med mer än två barn, uppmuntran till homosexualitet och uppmuntran till att kvinnor skulle ut i arbete. Båda skulle senare också arbeta tillsammans med den ökända Rockefeller-kommissionsrapporten år 1972 som inkorporerade flera av Jaffes förslag. Vi ser därmed flera generella länkar mellan judiskhet, ”fördomsstudier” och den akademiska disciplinen av masskommunikation och antivit judisk aktivism.

I verkligheten hade alla dessa forskares arbeten likvärdiga teman. När det inte var öppet så hölls det mer undanskymt (som i fallet med Lazarsfelds arbete med Institutet för social forskning). Marie Jahoda, den subversiva ex-österrikiskan, producerade flera serier av studier om olika variationer inom temat vit etnocentrism, något som hon omtalat patologiserade i Antisemitism and Emotional Disorder (1950). ^[15] Samma år arbetade Morris Janowitz och Bruno Bettelheim tillsammans med att skapa Dynamics of Prejudice. ^[16] Under tiden framställde Joseph Gittler verk som ”Measuring the Awareness of the Problem of Group Hostility” ^[17] och ”Man and His Prejudices.”^[18] Herbert Blumer skrev ”Race Prejudice as a Sense of Group Position.” ^[19] Fritz Heider, Kurt Lewin och Solomon Asch arbetade tillsammans med att försöka låsa upp hemligheterna om hur konformitet skulle kunna användas för att ändra gruppbeteenden och individuella åsikter. ^[20] Ernest Dichter trodde att hans studier om masskommunikation inom reklam skulle kunna resultera i övertygande tekniker som slutligen skulle kunna ”stoppa den nya vågen av antisemitism.” ^[21] Arbetet av Walter Weiss gällande ”masskommunikation, folkopinion och sociala förändringar såsom de uppträder vid förändrade rasliga attityder.” ^[22] Förutom Paul Lazarsfelds hemlighetsfulla arbete för Institutet för social forskning, så arbetade han för Byrån för praktisk tillämpning av social forskning på Universitet Columbia, där introducerade han idén om ”social bokhållning”, en systematisk tjänst som skulle anteckna och utvärdera ”fördomar” i varje material som förekom i kommunikationen av massmedia. Jag skulle kunna fortsätta.

Vad vi ser här är begynnelsen till det omfattande judiska projektet som hade målsättningen att låsa upp och modifiera den amerikanska folkopinionen. Detta är inte en konspirationsteori, det är etablerad och bevisbar fakta. Det är delvis sant att Frankfurtskolan och Institutet för social forskning bara var toppen av isberget. Arbetet av Horkheimer, Adorno med andra både drog till sig och entusiasmerade en stor och växande armé av judiska akademiker som arbetade inom områdena opinion och masskommunikation. Det var denna grupp av akademiker och aktivister som var villiga att tillämpa teorier om ”fördomar och den auktoritära personligheten” till praktisk användning – för att ändra åsikterna och tänkandet hos den inhemska befolkningen. De kom att utveckla olika former av tester och analyser för att främja dessa mål, samtidigt tog deras studenter dominanta positioner inom verksamheterna massmedia och masskommunikation. I många fall så pratar dessa akademiker öppet om behovet av att kontrollera media och masspridningen av sofistikerad propaganda (något som kan experimenteras och fulländas på universitetens bekostnad under namnet ”forskning om fördomar”). Av alla dessa aktivister så har ingen skapat ett arbete som är mer öppenhjärtigt subversivt än Samuel Flowermans essä ”Mass Propaganda in the War on Bigotry” från år 1947. Det är från dessa protokoll av Samuel H. Flowerman som vi nu kommer flytta vårt fokus till.

Översättning av Marcus Hansson

Gå till del 2.

Referenser:

•  ^[1] Flowerman, S. H., “Mass propaganda in the war against bigotry,” The Journal of Abnormal and Social Psychology, 42(4), (1947) 429-439.
•  ^[2] D. M. Scott, “Postwar Pluralism, Brown v. Board of Education, and the Origins of Multicultural Education,” Journal of American History, Vol 91, No 1 (2004), 69–82.
•  ^[3] For an example of Flowerman’s thoughts on Freud and psychoanalysis see S. H. Flowerman, “Psychoanalytic Theory and Science,” American Journal of Psychotherapy, Vol. 8, No. 3, 415-441.
•  ^[4] S. H. Flowerman, “Portrait of the Authoritarian Man,” New York Times Magazine, April 23 1950, 31.
•  ^[5] Herbert Greenberg, “The Effects of Single-Session Education Techniques on Prejudice Attitudes,” The Journal of Educational Sociology, Vol. 31, No. 2 (1957), 82-86, 82.
•  ^[6] Ido Oren, Our Enemies and US: America’s Rivalries and the Making of Political Science, (Ithaca: Cornell University Press, (2003), 13.
•  ^[7] Thomas Wheatland, The Frankfurt School in Exile (Minneapolis: University of Minnesota Press, 2009), 384.
•  ^[8] Hynek Jeřábek, Paul Lazarsfeld and the Origins of Communications Research, (New York: Routledge, 2017), 18.
•  ^[9] James Curran, “Jay Blumler: A Founding Father of British Media Studies,” in Stephen Coleman (ed) Can the media save democracy? Essays in honour of Jay G. Blumler (London: Palgrave, 2015).
•  ^[10] John P. Jackson and Nadine M. Weidman, Race, Racism, and Science: Social Impact and Interaction (New Brunswick: Rutgers University Press), 176.
•  ^[11] David Kettler and Gerhard Lauer, Exile, Science and Bildung: The Contested Legacies of German Emigre Intellectuals (New York: Palgrave, 2005), 184.
•  ^[12] James Schmidt, “The Eclipse of Reason and the End of the Frankfurt School in America,” New German Critique 100 (2007), 47-76, 47.
•  ^[13]Jeřábek, Paul Lazarsfeld and the Origins of Communications Research, 23.
•  ^[14] Bureau of Applied Social Research, “The Ghosts Go West”: A Study of Comprehension, (Unpublished), 1945, Directed by Bernard B. Berelson. Cited in Flowerman, S. H., “Mass propaganda in the war against bigotry,” 438.
•  ^[15] See for example, “The dynamic basis of anti-Semitic attitudes,” The Psychoanalytic Quarterly, Vol. 17, No. 2, (1948); “The evasion of propaganda: How prejudiced people respond to anti-prejudice propaganda” The Journal of Psychology, 23 (1947), 15-25; Studies in the scope and method of “The authoritarian personality. (New York, NY, US: Free Press, 1954); “Race relations in Public Housing,” Journal of Social Issues, Vol. 7, No. 1-2 (1951).
•  ^[16] Morris Janowitz and Bruno Bettelheim, Dynamics of Prejudice (New York: Harper and Brothers, 1950).
•  ^[17] Joseph Gittler, “Measuring the Awareness of the Problem of Group Hostility,” Social Forces, Vol. 34, No. 2 (Dec., 1955), 163-167.
•  ^[18] Joseph Gittler, ”Man and His Prejudices,” The Scientific Monthly, 69 (1949 ), 43-47.
•  ^[19] Herbert Blumer, ““Race Prejudice as a Sense of Group Position,” Pacific Sociological Review, 1 (Spring 1958), 3-7.
•  ^[20] Irvin Rock and Stephen Palmer, “The Legacy of Gestalt Psychology,” Scientific American, Dec 1990, 84-90, 89.
•  ^[21] Ernest Dichter, The Strategy of Desire (New York: Routledge, 2017), 15.
•  ^[22] Bert T. King and Elliott McGinnies, Attitudes, Conflict, and Social Change (New York: Academic Press, 1972), 124.

Översättarens anteckningar:

I orginalspråket benämns Institutet för social forskning som Intstitute for Social Research, Amerikansk judiska kommittén som American Jewish Committee och Byrån för praktisk tillämpning av social forskning som Bureau of Applied Social Research.