FRILUFTSLIV Emma Karlsson skriver om familjens resa till Njupeskärs vattenfall i Fulufjällets nationalpark.

Söndagar är familjedag i vår familj. Då försöker vi hitta på något med barnen. Kravet är att vi ska vara tillsammans och det ska vara fysiskt. Titta på film eller spela datorspel gills inte. Men annars kan det vara allt ifrån simhallen till skidåkning till korvgrillning.

Vi har, till mångas fasa även tältat en del med våra barn. Även när jag var gravid så har vi tältat. Både längre vistelser på camping och även kortare turer i skogen. Hur jag kom ut och in i tältet med min enorma mage det tänker jag icke förtälja, men många har nog skrattat gott i tystnad. Sedan ett år tillbaka har vi dock husvagn för längre vistelser som sommarsemestern eller Nordendagarna.

Men i den här artikeln tänkte jag fokusera på en av våra första övernattningar i vildmarken med barn och förhoppningsvis inspirera någon till att våga testa själv.

Till att börja med ska sägas att jag vet att många män inom Nordiska motståndsrörelsen är väldigt duktiga på just friluftsliv och har det som ett stort intresse. Många besitter mycket mer kunskap än jag. (Så om du är singelkvinna och söker en aktiv friluftsman då kan du välja och vraka.) Dock vill jag påstå att många av dem inte har vistats i naturen med barn lika mycket, särskilt inte övernattningar eller längre strapatser. Jag ser mig dock absolut inte som någon expert och säkerligen finns det kvinnor inom organisationen som har mer erfarenhet än mig.

Så kan jag, då kan även du som aldrig varit iväg med barnen. Det kan omöjligt gå sämre än vår första tur! Här följer historien om familjens resa till Njupeskär.

Första sommaren vi bodde i Dalarna hade vi två barn, en på fem och en under året, född i oktober. I september packade vi in oss i bilen och åkte till Njupeskär för att tälta en natt. Det var kaos.

Det hela började med att vi försov oss för natten hade varit som nätter är med bebisar, totalt kaos. Vi bestämde ändå att nej vi kör! Vi kan inte skjuta upp allt hela tiden. Så in i bilen flera timmar sena. Till saken hör att solen går ner ganska fort på fjället och då blir det MÖRKT, något vi blev varse om.

I alla fall. In i bilen, upp mot fjället. Resan gick bra, barnen sov och vi hade trevliga samtal. Jag älskar för övrigt att åka bil med min sambo, det är då vi verkligen kan prata om saker. Det är alltid intressant och lärorikt. För mig i alla fall.

Dagen bjöd på gråmulet och regnet hängde i luften efter många timmars bilkörning parkerade vi bilen och började packa på oss saker. Bara för att inse att vi hade glömt liggunderlagen… Ingen fara på taket! Nu är vi här, vi kör!

Min fantastiska sambo tog den stora ryggsäcken med alldeles för mycket mat och extra kläder för en ynka natts vandring och jag tog 9 månaders bebisen på ryggen i bärstol. 5-åringen hade en liten ryggsäck. Vi hade valt en enkel rutt. Det var i princip trampad stig och språngbräda hela vägen fram. Väldigt vacker natur. Väldigt familjevänligt.

Vattenfallet var magiskt! Det kan vara bland det vackraste jag sett. När vi hade njutit av den vackra utsikten ett tag var det dags att ge sig vidare för vi skulle upp på fjället! En smal (extremt smal och otroligt brant) stig skulle ta oss dit. Vi började traska och insåg ungefär efter halva vägen att solen snart skulle gå ner och vi hade ingen aning om vart vi skulle tälta eller om det fanns vatten där…

Vi tog beslutet att gå ner igen till en liten raststuga ganska nära fallet. Nu började det skymma. Jag satt i ett litet hus som snabbt blev mörkare och mörkare med min lilla bebis som sov i min famn och tänkte att jag skulle ha packat ner en ficklampa. Min fantastiska man försökte göra upp eld och slå upp tält i duggregn och allt mer annalkande mörker.

Vi lyckades i alla fall grilla lite korv till middag och letade oss sedan igenom blåbärsriset fram till tältet. I mörkret. Äntligen! Bort från duggregn och ner i sovsäcken. Som tydligen hade en trasig dragkedja…

Jag låg där i mörkret hela natten och tänkte stäng av det där jä*la vattnet som stör, men lite fick jag allt sova.

Vi vaknade extremt tidigt nästa morgon tror jag. Det var lite svårt att avgöra i det gråa diset men humöret var på topp! Minstingen satt förnöjt i blåbärsriset, 5-åringen skuttade runt, vi packade tält. Vilket äventyr! Vi packade ihop oss och tog oss tillbaka närmare startpunkten. Där fanns ett mer välutrustat vindskydd med utedass och bänkar. Bra för barnen och mig. Vi åt frukost och begav oss sedan tillbaka till bilen för hemfärd.

Vilket äventyr det var! Jag minns det än och skakar på huvudet. Men vad hade vi lärt oss?

  1. Packa med liggunderlag
  2. Försov er inte
  3. Ha en färdrutt klar
  4. Ta med varsin lampa
  5. Allt löser sig

Jag hoppas att vårt första katastrofäventyr gav lite skratt hos någon och jag hoppas att någon av er känner att, jag kan nog bättre än så! Sluta tänka och packa väskan, dra med ungarna ut och lämna telefonerna hemma. Ni kommer överleva!

Och känns det lite väl mycket att dra iväg och tälta en natt flera timmar bort så packa väskan och ta en skogspromenad med korvgrillning, det räcker. När ni får mersmak kommer ni våga mera. Lycka till och ta det med en nypa salt. Allt behöver inte vara proffsnivå.

— Emma Karlsson