ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige-Tyskland, häfte 6 år 1940. Författare okänd.

I tidskriftens föregående nummer behandlade en av dess läsare ett problem, som åtskilliga av våra medlemmar – och för övrigt även andra – kommit i kontakt med på senare tid. En person har på grund av att han anser, att det för Europa innebure en olycka, om Tyskland krossades i det pågående kriget och emedan han hyser förståelse och beundran för det sociala uppbyggnadsarbetet i Tyskland stämplats som landsförrädare, utsatts för anonyma brev och telefonpåringningar, varjämte hans barn allt emellanåt blivit föremål för glåpord med hänsyftning på föräldrarnas politiska inställning.

Fallet är tyvärr icke enastående, utan Riksföreningen Sverige-Tyskland har från flera håll fått upplysningar om att medlemmar i föreningen behandlats på liknande sätt. I en del fall har förföljelsen endast varit av personlig art, i andra har den trängt in på arbetsplatsen, där vederbörande på grund av sina politiska åsikter utsatts för diskriminering av olika slag. Enligt uppgift i pressen avlyssnas de ”misstänktas” telefonsamtal, och då och då förekommer det att privata brev försenas på ett sätt, som väcker misstanken om att de gjort ett uppehåll på vägen – om hos någon myndighet eller annat nyfiket folk vilja vi låta vara osagt. Skräcken för den s.k. femtekolonnen har vuxit till nära nog hysteri, och det har ibland inte fordrats mer än att en person stått i brevväxling med tyska vänner för att han av beskäftiga tungor skall ha stämplats som landsförrädare.

I tidningarna har det allt som oftast hänt, att Riksföreningen Sverige-Tyskland omnämnts i föga smickrande sammanhang. Polisen borde ta itu med sammanslutningen och syna dess verksamhet i sömmarna, hette det från något håll, då razzian mot kommunisterna i vintras var aktuell. Sverige-Tyskland har ingen uppgift att fylla, i det läge som nu råder, ha andra förkunnat, en och annan har vänligt men bestämt gett föreningen rådet att upplösa sig, och dess medlemmar ha i vissa fall ställts inför valet mellan att utgå ur föreningen eller – ja, det andra alternativet har mera sällan utformats i klara ordalag, men i allmänhet torde det enklast kunna uttryckas i den gamla välkända satsen ”behandlas efter förtjänst”.

I sanningens intresse kan påpekas, att det icke enbart är Sverige-Tysklands medlemmar, som utsatts för förföljelse av liknande slag. Den har drabbat medlemmar även av andra organisationer, främst av politiska partier, vilka icke helt försvurit sig åt den västmaktsorientering, som till helt nyligen är den enda tillåtna i Sverige – ehuru en strömkantring skett på de senaste veckorna, då man fått åse det föga uppbyggliga skådespelet, att personer och sammanslutningar, som under årtionden hävdat de nationella värdenas betydelse, nu sättas i gapstocken som förrädare av konjunkturpolitiker, för vilka adjektivet nationell endast för ett par år sedan var likvärdigt med ett skällsord.

Det underliga är emellertid, att svensk opinion visat en anmärkningsvärd oförmåga till konsekvens. Oss veterligen har ingen begärt att de existerande föreningarna för svensk-engelskt, svensk-franskt, svenskt-ryskt eller annat kulturutbyte med främmande länder skulle nedlägga sin verksamhet eller hotat medlemmarna med privata eller statligt auktoriserade förföljelser, om de voro medlemmar utav dessa. Och just i de kretsar som nu ivrigast vända sig mot Riksföreningen Sverige-Tyskland och dess medlemmar, under förevändningen att dessa bedriva en landsförrädisk propaganda eller hysa landsförrädiska åsikter, har man sällan tvekat att erbjuda sitt skydd och bistånd åt politiska emigranter av synnerligen tvivelaktig karaktär. Personer som utvisats ur Tyskland på grund av att de där har utpekats som landsförrädare eller rent av överbevisats om landsförrädisk verksamhet, ha mottagits med öppna armar och av tanter av båda könen betraktats som oskyldiga offer för en brutal diktatur. Att de ej varit i stånd till lojalitet mot sitt eget land tycks ej utgöra något hinder för omisstänksamma svenska medborgare att anse dem som predestinerade till lojala medborgare i Sverige. I åtskilliga fall ha dock de vackra drömmarna krossats av domstolsutslagen i ett eller annat spionerimål.

Vi ha framhållit det förut, men det skadar icke att det upprepas – Riksföreningen Sverige-Tyskland är icke en politisk förening i den meningen, att den tar ställning till svenska inrikespolitiska problem eller driver någon som helst slags tysk politik. Den utgår i sin verksamhet från den åsikten, att Sveriges läge vid Östersjön nödvändiggör ett gott förhållande till Tyskland, vartill kommer att den hets mot och de medvetet felaktiga underrättelser, som sprids om det nya Tyskland, måste väcka opposition hos var och en, som vill vara rättvis och har någon kännedom om de verkliga förhållandena i Tredje riket. En upplysningsverksamhet som syftar till att sprida kännedom om dessa förhållanden är ju också fullt förenlig med den grundsyn som präglar föreningens arbete, den är t.o.m. en oundgänglig del av en verksamhet som syftar till förståelse mellan Tyskland och Sverige. Att föreningen och tidskriften sträva att efter måttet av sina krafter sprida upplysning om Tyskland är intet skäl att fördöma dess verksamhet, så mycket mindre som upplysningsverksamhet med motsatt förtecken är synnerligen uppskattad i de kretsar, där man tagit emigrantvården på entreprenad.

Men denna i allmänhet medvetet felaktiga propaganda tycks ingen ha något att invända mot, och dock är det den som bär en stor del av ansvaret för både krigsutbrottet och det faktum att fem länder fallit sönder och samman. Hade denna emigrantpropaganda fått råda, hade Sverige utan tvivel nu delat Norges, Hollands och Belgiens öde. Nu har så inte blivit fallet, men den från antityskt håll inspirerade agitation, som syftar till Sveriges uppslutning i kriget på västmakternas sida, gör sig alltjämt mer än lovligt bred.

Må det vara oss tillåtet att fråga, om ej den propaganda som vill driva oss ut i ett krig, icke för att försvara nationella värden utan för att skydda vissa gruppintressen, är ojämförligt mer landsförrädisk än en verksamhet som blott syftar till gott förhållande mellan Sverige och dess mäktigaste grannstat?