ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 22 juni 1949. Skribent är Annie Åkerhielm.

Det är snart tio år sedan den stora världsbranden tändes. Tio år sedan den engelska skämtpressen gladde sin otåliga läsekrets, med bilden av en urgammal Chamberlain, tåligt inväntande svaret på sitt senaste alliansanbud till Ryssland, framfört av en sköldpadda. Tio år sedan Hitler framställde sina båda försonliga och hovsamma förslag till lösning av den tysk-polska konflikten och satt ett dygn i rikskansliet i spänd förväntan på Warszawas svar – som kom i form av polsk mobilisering. Tio år sedan han efter det segerrika fälttåget i Polen gjorde sitt första fredsanbud till de båda västmakterna, vilket hånfullt avvisades.

Oftare än förut kommer därför under detta års minnesdagar den tanken att gästa oss: Om det gått annorlunda! Hur hade världen då sett ut i denna stund? Om Hitler hade till fullo utnyttjat ettdera eller båda de tillfällen till definitiv seger som under krigets lopp bjödos honom, Dunkerque och El Alamein? Det talades mycket under kriget om motsatserna mellan Hitler och hans generaler och tyvärr med fullgoda skäl. Utan tvivel hade de sistnämnda rätt i båda dessa fall. Det är lätt att säga: Om han dock hade följt deras råd! Men här låg den tragiska ödesbestämdheten. Den tyske ledaren var en inspirationens man; bringas en sådan att tvivla på sig själv är han ett brutet verktyg, ”saltet som mist sin sälta”; han har icke mer den så att säga gudomliga säkerhet, varmed han förut verkat och åstadkommit under – som Hitler gjorde vid pånyttfödandet av sitt folk och återuppbyggandet av sitt land. Så länge inspirationen leder honom rätt, är den till välsignelse för världen; leder den honom fel kan den bli till förbannelse.

Hade Hitler varit av samma mening som sina generaler, hade sannolikt England kunnat tvingas på knä redan efter Dunkerque – möjligen erövrats genom en väl förberedd invasion. Freden hade då kommit som ett brev på posten. Tyskland behärskade Europa; den tysk-ryska pakten bestod ännu. Ej heller USA hade väl då brutit freden, med vilken bitterhet och galla det än följt händelseutvecklingen. Hitler å sin sida var under hela kriget redo till en rimlig fred.

Sitt andra fredsanbud gjorde han just efter Dunkerque och Frankrikes sammanbrott; det avslogs, som bekant, liksom det första. Att han skulle begagnat sig av tillfället att framtvinga denna efterlängtade fred kan tagas för givet. Och fredskongressen hade sammanträtt omedelbart.

Människor som behärskas av den opinion propagandan frambesvurit skola svara härtill: ”Nå, än sedan? Det hade då blivit lika galet på andra hållet”. Det visar hur tanketom och verklighetsfrämmande denna opinion är. För det första hade icke Hitler ens efter den mest fullständiga seger, som låg inom möjlighetens gräns, haft den fysiska makten att ålägga sina fiender en ”kapitulation utan villkor”, med alla dess förödande följder. Situationen hade alls icke varit densamma. Som det nu blev stod en ensam, i mångåriga strider förblödd och ruinerad nation inför en världskoalition av fiender i besittning av alla maktmedel. I det förutsatta fallet – en avgörande tysk seger efter Dunkerque – hade den ensamma nationen visserligen stått segerrik och med till stor del förbrukad krigspotential men haft gentemot sig samma gruppering av motståndare, somliga för tillfället slagna men långtifrån ur stånd att samla nya krafter, somliga ännu latenta men med helt oförbrukad potential. Det gällde att skapa ett europeiskt jämviktsläge, som kunde räcka åtminstone några år framåt och lämna rådrum för fortsatt tyskt återuppbyggnadsarbete.

För det andra hade Hitler icke velat vare sig tillintetgöra eller förödmjuka sina fiender, även om han haft i sin makt att göra det. Den ledande tanken i hela hans politik, uttalad redan i Mein Kampf, var ju en tysk-engelsk vänskap, som skulle ena Europa och förläna det en solid maktposition gentemot de andra världsdelarna och särskilt den hotande ryska aggressionen. Kort före krigsutbrottet erbjöd han ju i ett detaljerat förslag England denna vänskap – fria händer för Tyskland i öster mot tysk garanti, t.o.m. innefattande militär hjälp, för Englands maktställning – men förgäves, liksom alla hans närmanden. Det var ju åt denna grundtanke han offrade själva sina segermöjligheter, till sina generalers harm och förtvivlan.

Det är så gott som självklart att ett besegrat England av Hitler skulle ha fått en mycket generös, en mycket ärofull fred, innefattande ett förbund för framtiden. Sammalunda Frankrike. Hitler bjöd en gång som pris för Frankrikes vänskap ett definitivt uppgivande av Elsass-Lothringen. Det är då mycket sannolikt att han i fredsslutet med det sammanbrutna Frankrike nöjt sig med Elsass-Lothringen plus ett tyskt-franskt vänskapsförhållande.

Det kan också antagas att med alla de av Tyskland ockuperade småstaterna freder skulle slutits och ockupationsstyrkorna dragits tillbaka omedelbart efter ratifikationen. Opinionsbildningen har försökt att till allmänhetens ytterliga förvillande så snart det gäller Tyskland sammanblanda begreppen ockupation och erövring; men i sig äro de två skilda ting. Ockupation är en krigsåtgärd, och det anses självfallet att den skall upphöra så snart fred slutits, såvida ej området i fråga i och genom fredsbestämmelserna avträdes till segraren. Tyskland efter kapitulationen är ju ej heller erövrat av segrarmakterna utan ockuperat, om det än ser ut som om ockupationen skulle bli permanent. Men för att den skall kunna bli detta uppskjutes ju också fredsslutet in infinitum. Fredsslutet efter en hitlerseger hade kommit med den snabbhet som alltid kännetecknade hans görande och låtande. Han skulle ha varit full av iver att se såväl Tyskland som hela Europa i stånd att ägna sig åt uppbyggnad och sårläkning.

Ty vad han särskilt skulle arbetat på att förverkliga genom dessa freder, det var tanken om ”det nya Europa”, denna frivilliga sammanslutning som skulle gjort vår världsdel till en ekonomiskt sett organisk enhet, i stånd till ett så rationellt utnyttjande som möjligt av alla dess naturliga resurser för det gemensammas bästa. Åvägabragt genom den tyska organisationsförmågan som även fienderna motvilligt beundrade och till vilken de i sitt efter kapitulationen ernådda maktläge företett den mest bedrövliga motsats skulle den ha gett Europas liv en hittills okänd självständighet gentemot de andra världsdelarna (främst Ryssland och USA). Det hade inte behövts några Marshall-planer.

Kort sagt: hade Hitler och hans Tyskland segrat i andra världskriget, hade vi nu stått mitt i en period av uppsving och sjudande liv. Som det nu är, veta hans fiender intet bättre att göra än att återvända till hans tanke och bygga upp en blek kopia av hans nya Europa med de spillror de själva lämnat kvar av hans verk. Ett ”Väst-Europa” – ett halvt Europa i stället för ett helt. Den andra hälften ha de slarvat bort.

Det kanske kan tyckas som om jag här målat en bild av idel solsken beträffande den möjlighet som en gång fanns men som icke blev verklighet. Å nej, bilder utan skugga finns det nog inte här i världen. Det sålunda uppkomna tillståndet hade framför allt varit labilt. De krafter, som framdrevo både det första och andra världskriget – maktlystnaden, förvärvsbegäret, avunden mot en framgångsrik nykomling på arenan – hade säkerligen samlats på nytt i det tysta, intrigerat, saboterat nyskapelsen, hetsat dess medlemmar mot varandra. Och så till sist hade kanske hela resultatet blivit att vi ett par årtionden längre fram stått där vi står nu.

Och dock, vem vet? Det kan också hända att några dyrbara års arbete hade gjort Europa så starkt att det mäktat motstå påfrestningarna från både öst och väst.

Redaktionellt tillägg: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över hur svenskar såg på andra världskriget kort efter krigsslutet. Syftet med publiceringen är inte att hetsa mot någon juridiskt priviligierad folkgrupp eller hylla någon historisk person.