ANTIKVARISKT • Artikel från Krets Nytt, mars 1951. Författad av Wilhelm Liljencrantz.

Med detta brev vill jag fästa herr ”rektorns” uppmärksamhet på vissa saker och förhållanden som kan vara lärorika för er att känna till och så pass intressanta för allmänheten, att jag låtit det jag har på hjärtat få formen av ett öppet brev.

En svensk tidning av annan för att inte säga diametralt motsatt åsikt mot den jag hyser och alltid kommer att hysa om er krigsinsats, publicerade för några dagar sedan några ”visdomsord från general Eisenhower”, och de ord som tidningen ifråga lagt i er mun var följande:

Världen har behövt 1.000 sekler för att tillryggalägga vägen från stenåldern till atomåldern, men det behövs bara en timme för att återgå till stenåldern från atomåldern.

Jag vill här med några ord uppehålla mig vid sista delen av edra just citerade visdomsord. Först som sist, den ”timme” ni talade om tillvaratog ni väl, rektor Eisenhower! Tillåt mig en fråga, på vem beror det att världen förflyttats en timme från atomåldern i riktning stenåldern? Om inte minnet sviker mig var det min herre själv som var överbefälhavare på den sida i det andra världskriget, som använt atombomben. Den tvivelaktiga äran kan inte ens edra skrytsamma ryska bundsförvanter i kampen om att tillförsäkra oss européer ”frihet från nöd och fruktan” göra anspråk på. Varken jag själv eller någon annan normal människa kan väl påstå annat än att Plutokraternas Förenta Stater och det utvalda folkets allra lydigaste och underdånigaste tjänare tillkommer ”äran” att ha börjat krig med atombomber.

Jag kan försäkra rektorn, ja, jag våga sätta min själs salighet i pant på att Hiroshima och Nagasaki – för att inte tala om Dresden! – på stenålderns tid sågo mera blomstrande ut än de gjorde sedan de huliganer, varav särskilt den amerikanska krigsmakten var sammansatt, utfört sitt dödsbringande verk.

Namnen Hiroshima och Nagasaki äro oupplösligt förknippade med er, rektor Eisenhower!

Hiroshimas och Nagasakis blod klibbar för evärdliga tider vid edra händer Eisenhower!

Själv uppträdde ni visserligen vid den tiden på en annan krigsskådeplats, men ni måste absolut säkert ha varit informerad om det planerade djävulsdådet, vilket som sagt kom att förflytta de bägge blomstrande japanska städerna årtusenden tillbaka i tiden.

En i mitt land utkommande tidning, Svenska Dagbladet, kallade er för en tid sedan, herr rektor, för ”blygsamheten själv”. Jag kan inte, trots att tidningen ifråga lästs och delvis gillats av mig sedan decennier, gå med på att ni tilldelas denna hederstitel, tvärtom, jag anser er vara minst lika stor skrävlare som, av alla hittills av er publicerade fotografier att döma, er mun är bred. Men ni är inte bara en storskrävlare, ni är också – i om möjligt ännu högre grad – och det brukar ju mestadels slika persedlar vara – en uppblåst och dumdryg person, ni, krigsförbrytare! Ni, som med hjälp av de under ert befäl stående gangsters slagit Europa i spillror, ni, herrarna Morgenthaus och Baruchs ödmjuke tjänare!

I en bok ”Korståg i Europa”, som ni visserligen säkert inte skrivit själv, utan låtit någon jude fabricera och sälja, men för vars innehåll ni dock inför eftervärlden bär ansvaret, skriver ni: ”Jag har aldrig velat möta tyska generaler, då de representerar ett system som alltigenom är mig vederstyggligt”. I verkligheten förhåller det sig nog så, att er motvilja mot att se tyska generaler i ansiktet mera bottnade i rädsla för att dessa skulle ställa frågor – varför inte kuggfrågor! – av militär art till er, som med naturnödvändighet varit omöjligt för er att nöjaktigt besvara! Det hade ju varit ytterst genant för er – i den mån en yankee nu kan vara generad – om besegrade tyska officerare hade upptäckt att ni endast haft kompetens för vinnande av låt mig säga inträde vid någon lägre tysk korpralskola!

Edra tyska motståndare var fostrade i en annan skola än ni, mr Cowboy. De kom alla utan undantag från sådana hem och från sådan miljö i övrigt, där ordet kultur var – och alltjämt är – i de kretsar varifrån ni och edra krigare härstammar och rekryteras!

Ni är en av de huvudskyldiga, rektor Eisenhower.

Tror ni inte att den tänkande världen vet att det är ni, edra kumpaner Roosevelt, Truman, Churchill etc som åstadkommit det helvete som nu är rådande i vår världsdel, tror ni kanske inte att vi alltför väl vet, att Jalta och Potsdamsöverenskommelsen – dessa djävulska förintelsepåfund! – hade bl.a. er till upphovsman och pådrivare. Ni är en av de huvudskyldiga och mest komprometterade personerna när det beslöts att dela Tyskland, att låta den tappra tyska armen kapitulera utan villkor, tror ni att vi glömt att ni under hela kriget hade den allra intimaste kontakt med Europas bödel nr 1, mr. Churchill, vars en gång fällda yttrande ”Den bäste tysken är den döde tysken” med eldskrift står inristat i mitt minne för att vid lämpliga tillfällen, såsom exempelvis nu, anklagande tas fram till vädring och påseende. Och till påminnelse för er, ni, som inte hade mera begrepp om Tyskland och dess odödliga kultur än en amerikansk cowboy har om exempelvis Kants filosofi.

De våldsdåd de er underställda amerikanska, engelska och franska trupperna gjorde sig skyldiga till särskilt i samband med och efter invasionen, skall aldrig glömmas av världens folk. Det kommer en tid, herr rektor, det kommer en tid! Var ej, i ert gränslösa övermod ledsen för att ni ej kan rubba naturlagarna, flera och betydelsefullare män än ni har gått bet på den uppgiften!

Den plutokratiska propagandan har förvisso hittills förmått åstadkomma, att världen i gemen ännu inte fattar vad som skedde sedan ni och edra underställda krigsförbrytare, miljoner till antalet, till stor del kriminellt belastade till karaktären och gärningarna, höll sitt intåg i Europa. Tror ni rektor Eisenhower, att exempelvis alla de anhöriga till de 20-30.000 fransmän, som vid invasionen dödades av edra horder eller av edra bomber när ni försökte röka ut tyskarna i Paris och andra franska städer, innerst inne inte kan utpeka vem som var mördaren, vem som bakom västvallen försvarade Europa och därmed Frankrike och vem som gick till storms mot detsamma med bl.a. tiotusentals oskyldiga franska människoliv som tragiskt resultat och plundrade franska hem som ytterligare ett synligt resultat. Jag förstår så innerligt väl att ni, när ni nu åter parasiterar i Paris, måste ha förstärkt livvakt till ert förfogande. Tror ni vidare inte att fransmännen innerst inne också begriper att de råkat ur askan i elden, tror ni kanske inte att de, (jag talar här om verkligt fosterlandsälskande och samhällsbevarande fransmän och ej om franskt revolutionsslödder), nu ej känner sig lugnare med ett av er åstadkommet vanmäktigt Tyskland än med det starka antikommunistiska Tyskland i hela Europas intresse Hitler byggde upp? Kloka fransmän förstår mer än väl att er f.d. såta kusin Stalin, när som helst kan erövra Frankrike.

Ni förde befälet över rent förbrytarslödder.

Låt mig alltså, innan jag övergår till att tala om annat, med några ord få fastslå min – och alla de plundrades, mördades och skändades åsikt, att värre pack – här undantar jag knappast de ryska – än det ni förfogade över aldrig tidigare i historien översvämmat Europa.

Låt mig berätta en episod, som är rätt så belysande för vad jag dels ovan skrivit om, dels längre ned i detta öppna brev kommer att avhandla. Med en kvinnlig vän till mig, vars syster är gift med en amerikansk ockupationsofficer i Tyskland, kom jag för ej så länge sedan i dispyt angående de amerikanska ockupations och befrielsemetoderna. Hon hade nyss återvänt hem från det av er och edra landsmän nedsmutsade Tyskland och visste berätta hur omtyckta alla besättningstrupperna utan undantag var. Jag kunde inte annat än säga henne min åsikt, för vilken jag nu som alltid är beredd offra livet, den nämligen, att alla de amerikanare som kommit till Europa äro mer eller mindre – mest mer – kriminellt belastade skojare och tjuvar, våldtäktsmän och ruskiga typer allesammans, som totalt utplundrat Tyskland, Italien, delvis Frankrike och Belgien.

Hennes förnärmade svar löd: ”Menar du alltså, att min svåger är en tjuv?” ”Tills jag får bevis för motsatsen anser jag det”, fick hon till svar. Vi skildes åt, hon med djupt beklagande av min dumhet, jag med ännu djupare beklagande av hennes samt särskilt tyckande synd om henne för hennes bristande insikter i kapitlet ”Yankees i Europa”.

Några dagar senare slumpade det sig så, att vi råkades och dansade med varandra, inte hula-hula, herr rektor, utan en Straussvals (Strauss var en berömd valskomp…. ja, ja det där förstår ni ändå inte!). Efter dansen intog vi förfriskningar. Jag såg därvid en utomordentligt vacker briljantring glänsa på hennes finger. Jag bad att närmare få se på den och min begäran beviljades. Inuti ringen stod följande: ”Heinrich an Ursula”, en ring alltså, som en gång av en tysk skänkts till hans fästmö eller fru. ”Det var en vacker ring det där, den har jag aldrig förut sett på Ditt finger”, sade jag. ”Nej, den har jag aldrig tidigare burit, jag fick den av min svåger när jag var nere i Tyskland. Han har hittat den och då min syster – hans fru alltså – är översållad med ringar, så fick jag den med hennes tillåtelse”.

Varför har alltid yankees sådan tur att hitta dyrbarheter?

Herr rektor! Vad krigsförbrytare och plundrare mena med ordet ”hitta” är mig alltför välbekant sedan jag i de baltiska krigen, på den tiden då ni med er breda mun gurglade fram svar till någon lärare vid någon amerikansk läroanstalt, om ni nu besökt någon sådan, sett ”upphittare” av smycken. Den gången var visserligen inga yankees närvarande, då var det till allra största delen herr rektorns nuvarande uppdragsgivare, plutokraterna, som alltid hade en stor tur att ”hitta” så mycket även om de då och då var tvungna att skära av fingrarna på de damer där briljantringarna ”hittades”.

Med detta lilla exempel angående den unga stockholmsdamens nyförvärvade ring, vill jag visst inte påstå att alla de soldater som stod under ert befäl, när ni senaste gången var över och ”befriade Europa, från bl.a. smycken – var tjuvar, men jag har en bestämd känsla av, att de ärliga män, i de s.k. ”allierade” arméerna utgjorde undantag, under det att de ärliga i tyska armen utgjorde regel! Uppfostran och gammal nedärvd kultur, herr rektor, betyder mer än en yankee kan fatta!

Ni tycker måhända att jag ändå dömer alla över en kam, men en grundlig erfarenhet av angloamerikansk krigföring i allmänhet – dokumenterad redan i det första världskriget – och vissa folks upphittareknep – dokumenterad redan på biblisk tid – i den amerikanska trossen i synnerhet under det andra världskriget, gör att jag som sagt med risk för att bli kallad lögnare, måste låta dessa rader inflyta i det öppna brev jag länge tänkt skriva er, men som först blivit av sedan jag till min fasa fått se och läsa att ni återvänt till Europa och ”anser Europa värt att försvara”, som ni behagat uttrycka er!

Även vi européer anser Europa värt att försvaras!

Även vi som sedan hedenhös bebor Europa anser att vår världsdel är värd att försvara. Jag tror, ja, jag vet, att jag talar i miljoner européers namn, i miljoner av er och edra trupper mördade européers namn, då jag anser att ni herr rektor, ej är mannen att ställas i spetsen för Europas försvar. Vad Europa behöver är inte bara att bli befriat från rysk bolsjevism, utan lika mycket från amerikansk kapitalism. Ni är allt för komprometterad för ert tidigare samarbete med bolsjevismen och för er nuvarande allians med Wall Street-gossarna, de där med ”näsa för affärer”, ni vet!

Ni har av ovanstående sett att jag känner er och edra pappenheimare alltför väl. Jag skall så länge det förunnas mig att leva och verka på denna jord fortsätta mitt upplysningsarbete till den verkan det hava kan.

Innan jag fortsätter detta brev måste jag påminna er om en del andra saker som hände under den förbannade tid, då ni var plutokraternas uniformsskrudade sändebud i Europa. Det grymma bombkriget mot värnlösa européer i miljoner hade i er en av sina varmaste förespråkare. Ni frustade med hela er breda mun av vällust när Tysklands kvinnors, barns, åldringars och arbetsbefolknings kroppar knastrade i helveteshettan mellan husraderna och i alltför bristfälligt uppförda skyddsrum, ni ansåg detta meningslösa mördande helt enkelt höra till modern krigföring, ni Attillas obestridde överman.Åsikten om denna s.k. krigförings berättigande delar ni med Japans bödel, MacArthur, som för ej så länge sedan uttryckte saken på följande sätt: ”Terrängvinster är icke det primära målet utan utrotning av fienden”. Så ser ni ut Eisenhower, så ser en herre ut som känner sig för stolt och förnäm att ta tyska generaler i hand, ni, som inte är kompetent att tjänstgöra som kalfaktor åt den sämsta av Tysklands tusentals generaler.

Ni har lyckats bra, min herre, men edra trupper var ju redan före inskeppandet till Europa undervisade i den sorts krigföring, ni anbefallt och praktiserat. Det är ju därför ej att förvåna sig över att ”krigföringen” blev därefter. Var det inte lite oförsiktigt av er och er synnerlige vän, mr Morgenthau, att förklara att Tyskland efter kriget borde se ut som en öken. Var det inte ännu mera oförsiktigt att publicera bilderna från de amerikanska fängelsers omhägnade gårdar, med fångar i zebradress, och i vilka prominenta yankees övades i vapnens bruk, förmodligen för att sändas till Europa för att fullborda befrielsearbetet, ty ni kan väl inte få någon vettig människa att tro, att tyskarna skulle invadera USA i allmänhet och insidan av fängelset Sing Sing i synnerhet. Om några Sing Sing fångar uppenbarade sig i Europa är mig inte bekant, däremot är jag desto mer underrättad om att det s.k. uppförandet de amerikanska soldaterna visade prov på mycket väl hade kunnat varit utförda av de mest förhärdade Sing Singbrottslingar.

Så är jag då framme vid det i utsikt ställda världskriget nr 3.

Ni har gjort ett gott förarbete, rektor Eisenhower!

Skäms ni då inte att låta ställa upp er som överbefälhavare än en gång?! Ni har ju den dag jag skriver detta (20.2) anlänt till Paris och tagit det slott i besittning varifrån ni nu skall fortsätta Hitlers befrielsekamp mot bolsjevismen. Det är sannerligen hög tid att ni inser att Europa inte vill ha någon djävulsk bolsjevism. Det, för att tala med mr Churchill,”den märklige mannen” (Hitler) insåg på 1920-talet tycks ni ha insett på 1950-talet!

Helt säkert har ni en stor stab med er, liksom förra gången. Några personer tillhörande er nuvarande omgivning har jag häromdagen sett avbildade i en veckotidning. På mig gjorde de alla intryck av att vara durkdrivna antikvitetsplutokrater och ”skattsökare”- Det är ju möjligt att de angloamerikanska trupperna under det andra världskriget inte lyckades stjäla allt som fanns här hos oss, men de herrar som presenterats i världspressen som medlemmar av rektorns stab skall nog av utseendet att döma lyckas föra bort från Europa världsdelens sista konstskatter. Men det gäller att skynda på, f.d. bundsförvanten Stalin har också en stab…

Jag kan försäkra att det inte bara var småsaker, små souvenirer som det så vackert heter i edra kretsar, som funnit nåd inför edra truppers med tiden rätt så kräsna smak.

Edra trupper stal ju t.o.m. hela museer!

Herrar ”befriare” stal ju med sig hem över Atlanten och Engelska kanalen hela museer, italienska och holländska mästares förnämsta alster ur ett otal europeiska konstsamlingar, de ha rensat tusentals kyrkor på altarskåp, orglar, dopkärl av både guld och silver, de har till USA och England utfört gobelänger av oskattbart värde, de ha burit sig åt som människor gör när de är som sämst! De har skövlat och lagt i ruiner katedraler, kloster, slott och arbetarbostäder i miljoner, inte visat prov på några hämningar, dessa herrar ”befriare från nöd och fruktan”, som ni dumt nog tror att också eftervärlden kommer att kalla edra plundrarhorder.

När ni i januari reste omkring i Europa och talade om hur illa det såg ut i den världsdel, där vi européer trots allt äro tvingade bo och återbygga efter edra luftgangsters påhälsningar samt pratar om hur vi försummat vårt försvar, glömde ni totalt bort att nämna vem som bär skulden till allt elände, till att Europa är försvarslöst. Ni glömde tala om att ni för 11 miljarder dollar lät upprusta Sovjet. Ni fick, herr rektor, redan innan jag beslöt mig för att äntligen rikta detta brev till er, även från annat håll reda på en hel del, så att jag förmodar att t.o.m. en så förhärdad man som ni fick sig en liten tankeställare. I det av edra medbrottslingar vid Europas ödeläggande, engelsmännen, ockuperade Tyskland, fick ni bl.a. i radion höra, att ni och mr Churchill bär ansvaret för tillståndet i 1951 års Europa. Ni fick höra att det var ni – och ingen annan än ni! – som kommenderade halt innan edra gangsters hunnit fram till Elbe och att det var tillåtet för Ryssland att ”befria” allt område öster därom. Ni fick höra följande ord: ”Han behandlade tyska generaler som massmördare och ryssarna som humanitetens företrädare. Nu vill han förelägga oss tyskar det som en plikt, vilket han förut fördömde som brott.” Där fick ni ett radiosvar som nog kändes ända in på cowboyhuden.

Ni är inte mannen att tala om hur dåligt det är i Europa!

En svensk tidning, Medborgaren, skrev om den humbug ni visade prov på vid ert besök i januari i Tyskland: ”Eisenhower gjorde då gesten att uppriktigt räcka tyskarna handen, en hand som man ännu inte kan vara alldeles säker på att tyskarna acceptera”. Den kulan visste nog också var den tog!

Ni fällde vid amma tidpunkt följande yttrande om det land och den krigsmakt ni tidigare så djupt kränkt: ”Efter vänskapliga förhandlingar mellan tyska politiker och militära experter (finns det verkligen militära experter bland tyskar, Eisenhower?) måste jag säga, att det stora tyska folket snart måtte åter intaga sin stolta position i kulturstaternas rad”. Månne ni inte är ute i senaste laget, herr rektor, låt oss komma överens om att ni endast är ute och värvar legotrupper för den plutokratiska storkapitalismen.

Ni kom väl redan 1941 när ni började ”befria” Europa, hit till oss med den missuppfattningen, att vår världsdel beboddes av idioter och inte européer. Den allra närmaste tiden kommer att visa er hur härmed förhåller sig. Herr Adenauer är en hård nöt att knäcka, kanske har ni lyckats knäcka den under de veckor som återstår innan detta mitt öppna brev kommer i tryck, men underskatta inte den tyska klokheten för att inte säga minnesgodheten.

Så skall vi tala om Landsberg, rektor Eisenhower.

Vår svenska tidning, Aftonbladet, skrev om det för USA så komprometterande fängelse öppenhjärtligt och rakt på sak den 5 februari 1951:

I 1650 dygn ha fångarna väntat varje morgon att bödeln skulle hämta dem till galgen...Värst tycks det ha gått till i fängelset i Schwäbisch-Hall, där de amerikanska fångvaktarna burit sig åt ungefär som Gestapo på sin tid. Man pryglade fångarna, man ställde dem under en galge och hotade hänga dem om de inte undertecknade en bekännelse, man klädde ut sig till katolsk präst och försökte via biktens sakrament locka fram ett erkännande, man lade kort sagt i dagen en uppfinningsrikedom av frejdigaste art. Av fångarna erkände på detta sätt 74. En av dem hängde sig själv. Av de övriga 73 dömdes 37 till döden och de andra till långa straff. Av dessa 73 domar har numera 62 upphävts, sedan det visa sig att vederbörande pressats till osanna bekännelser.

Jag vill ej påstå att rektorn personligen bär ansvaret för dessa tyskars behandling, men jag har medtagit denna anklagelse som ett exempel på hur svårt rektorn kommer att få det när ni nu söker tyska bundsförvanter för att rädda det Tyskland och det Europa som ni med sadistisk glädje förstört.

Ni talar om att ”ny motståndsanda råder i Västeuropa”. Ja, förvisso talar ibland t.o.m. en yankee sant, men det är mera motståndsanda mot yankees, engelsmän, ryssar samt naturligtvis för dessas *censur* inpiskare.

Ni är hopplöst komprometterad, rektor Eisenhower, så hopplöst, att ingenting återstår av den forna glansen, jag menar den glans som dumhuvudena runt världen solade sig i. I mina ögon var den från er utstrålande glansen något suddig. Jag tvekar inte att säga att alltför mycket europeiskt blod klibbar vid edra rektorshänder för att vi nu skall ta er på allvar.

Häromdagen korades ni till ert hemlands mest välklädde man. Härmed må förhålla sig hur som helst, detta brev är ej något modekåseri, här har det endast varit frågan om om att visa hur ni ser ut innanför kostymen eller uniformen, vilket ni vill. Jag tror t.o.m. att jag lyckats ganska bra, trots att jag lämnat det grövsta artilleriet hemma. Det kan tänkas att ett andra brev kan följa.

Med dessa ord förklarar jag för er att jag så länge jag lever kommer att ha mina ögon riktade på er, för mig vederstyggliga person.

Vilken kompetens erfordras i Förenta Staterna för att kunna bli rektor? Är utbildningen densamma för att bli general?!

Med den högaktning en herre av er kaliber är värd tecknar jag
Stockholm den 20 februari 1951

— Wilhelm Liljencrantz