KOMMENTAR • Han deltar i osedlighetsmarschen – varje gång. Han håller bögmingel i regeringens lokaler – för andra gången! Och han står upp för bögars ”rätt” att att sprida sitt blod. Ändå verkar ingen vara nöjd.

Sveriges sittande statsminister Ulf Kristersson tar modigt ställning i tidens stora avgörande ödesfrågor. Och han måste hållas för att göra det på ett exemplariskt och fullkomligt oantastligt sätt genom att till exempel:

  • aldrig missa den demokratimanifestation vi kallar regnbågsmarschen.
  • stå värd för en förtryckt grupps mingel.
  • ta ställning för denna åsidosatta grupps rätt att visa sin godhet genom sitt blod.

Men vad får han egentligen för detta? – Bara skit. Från samtliga håll efter vad det verkar. Inför årets stora festival levererades en råsop från tidningen Sydsvenskan, som ställer statsministern till ansvar för det skändliga faktum att inte hundra procent av de från hela världen till Sverige invällande ”hbtqi-flyktingarna” omgående beviljas asyl. Ett särskilt behjärtansvärt fall, som lyfts fram i artikeln, rör en man från Uganda som uppger sig vara bisexuell men ändå förvägras asyl

I ljuset av detta besvärande missförhållande framstår enligt skribenten den synbarligen rättfärdige ledarens engagemang i dessa frågor som rent hyckleri.

Redan förra året angrep Jonas Gardell i en omtalad Expressen-krönika, som kommenterades i bland annat Svenska Dagbladet, statsministern för ett enligt författaren skamligt uttalande fällt av någon annan än ministern själv, nämligen av Björn Söder (SD) – en kommentar som Kristersson visserligen tagit avstånd ifrån, men enligt Gardell inte på ett tillräckligt kraftfullt sätt. Och Söders ”groda” har vare sig föranlett ministern att säga upp sin bekantskap med den bigotte SD:aren – eller ens att avbryta sitt politiska samarbete med denne. Föremålet för Gardells upprördhet var här (det helt korrekta) påståendet att det i pride- och hbtqp-kretsar – och av politiker engagerade i dessa frågor – ofta propageras för pedofili.

Kristerssons engagemang för bögars rätt att – trots den föreliggande risken för smittspridning – bli blodgivare har fått motta hård kritik på sociala medier.

Lönen kommer

Otack syns sammanfattningsvis vara lönen för den höga politiker, som på rätt sätt engagerar sig i ”tidens stora frågor”. Detta må stämma i det korta perspektivet, i synnerhet som den kontrafaktiska frågan om hur politikerns uteblivna eller ”felaktiga” engagemang skulle ha bemötts, inte kan besvaras. I det långa perspektivet – och det behöver inte vara jättelångt för den politiker som genom sitt agerande behagat de globala makthavarna men sedan fått nog av politiken – stämmer det inte.

Foto: Anders Henrikson (CC BY 2.0)
Sveriges finansminister 2006 - 2014 Anders Borg.

Undertecknad kommer osökt att tänka på den förre finansministern Anders Borg, som 2014 kort före sin avgång under en tjänsteresa till Uganda gjorde en kraftigt marknadsförd avstickare för att träffa några av detta lands ”förtryckta gayaktivister”. Jobben den forne finansministern fick redan följande år bestående av styrelseuppdrag för maktbolaget Kinnevik respektive mobiloperatören Millicom var skapligt välavlönade. Småsummor dock i jämförelse med den årslön han med start 2016 kammade hem från sin anställning som rådgivare till Asian Infrastructure Investment Bank. Och sedan dess har det rullat på. Kanske vågar vi hoppas på en liknande framtida utveckling för vår idag så förfördelade statsminister?