KRÖNIKA. När systemet ser Motståndsrörelsen som en potentiell maktfaktor är det bara en tidsfråga innan också folket gör det. Leif Eriksson tar upp värdefulla lärdomar från förr.
Det handlar mycket om Nordiska motståndsrörelsen nu. Det går inte en vecka utan att lögnpressen runtom i vårt land rasar och förfasar sig över våra farliga aktiviteter. Och för inte länge sedan hade Agenda i Sveriges Television ett långt inslag om hur farlig Nordiska motståndsrörelsen egentligen är för det demokratiska samhället. Givetvis utan att någon representant från den rörelse som behandlades inbjöds att svara på påståendena.
Jag känner mig oerhört stolt över att få vara en del av denna fantastiska rörelse. Inte i första hand för att vi uppfattas som farliga, utan för att vi nu utan tvekan tas på allvar, som en kraft att räkna med. Etablissemanget ser oss inte längre som några vilsna extremister som man kan ignorera. Etablissemanget ser oss som en kraft som växer med en målmedvetenhet och en stolthet som skrämmer dem till vansinne.
Ändå finns det de som ibland tvivlar på att Motståndsrörelsen skulle kunna bli en maktfaktor. Det är sant att vi inte är någon massrörelse idag, men vi är säkra på att vi kommer att bli det. Kärnan i Motståndsrörelsen är en hårt sammansvetsad grupp som delar övertygelsen att det krävs en radikal förändring av samhällsstyret för att stoppa den påtvingade massinvandringen, den påtvingade globaliseringen och den påtvingade sionismen, och för att försäkra en framtid för vårt folk, för vår ras och för ett samhällssystem där människor och naturen värderas i blod och inte i pengar. Och fler och fler utanför den kärnan strömmar till för att stödja vår kamp i det tysta.
För att inse att segern faktiskt är möjlig är det intressant att studera hur nationalsocialismen organiserades, växte och vann makten i Tyskland på 20-, 30- och 40-talen. Även om det finns väldigt mycket som skiljer situationen åt så är den ett utmärkt exempel på vad som faktiskt är möjligt. Även den tyska nationalsocialismen startade i liten skala med några få personer som ville få till stånd en genomgripande förändring av Tyskland. Det var många som skrattade åt dem då – den lilla gruppen som samlades i en kammare i München och bildade Tyska Arbetarpartiet, där man som medlem nummer sju valde in en viss Adolf Hitler i styrelsen 1919. De skulle väl aldrig kunna ta makten över ett helt stort europeiskt land?
Det som gjorde att rörelsen sedan växte så snabbt var framför allt det starka ledarskapet, disciplinen och den fanatiska målinriktningen. Målet var tydligt, Tyskland skulle enas, Tyskland skulle byggas upp igen på en helt ny grund, det var bara att steg för steg arbeta mot detta mål. Mycket var annorlunda från idag – man saknade den informationsteknologi vi har, det fanns inget internet, ingen TV, så för att nå ut med budskapet till stora massor av människor så handlade det framför allt om att vara ute bland folk och hålla tal och propagera. 20-talets aktivister var också otroligt flitiga med att affischera sitt budskap överallt där människor kunde läsa det – något som är effektivt även idag.
På 1920-talet var människor fattiga, inflationen och arbetslösheten enorm och samhället var otroligt brutalt, vilket gjorde att partiet tvingades bygga upp en armé av aktivister, så kallade Stormtrupper, som kunde försvara partiföreträdarna vid offentliga möten mot våld från politiska motståndare, framför allt kommunister. Det nationalsocialistiska partiet förbjöds också ett par gånger, men det kom alltid tillbaka med små namnförändringar, den sista som Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, och inte ens sådana åtgärder hindrade den starka tillväxten. Flera av ledarna i rörelsen fängslades också, bland andra Hitler, men det hindrade inte deras vilja till seger.
1928 fick det nationalsocialistiska partiet 12 mandat i den tyska riksdagen i allmänna val. En liten representation, men från att bara ha varit en kamporganisation på gatorna hade de nu fått ett ganska brett folkligt stöd. I valet 1930 gick de fram ytterligare och fick 107 platser i riskdagen och blev därmed det näst största partiet. Så här skriver Hermann Göring om den stunden i boken Tyskland återfött:
”Världen höll andan och lyssnade med spänning. Från och med nu började också andra nationer att räkna med den nya rörelsen. Man kunde inte längre tala om en sekt, inte längre kalla oss sekterister eller fanatiker, och därmed enkelt avfärda oss. För att vara uppriktig så är vi fanatiker, för inget stort kan uppnås utan fanatism” (sid. 58).
Och till slut kom den stora stunden – den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland. Revolutionen var ett faktum! Från den lilla hårt kämpande gruppen hade hårt arbete och förhållandena i samhället gjort det möjligt att nå den absoluta makten på 14 år. Detta säger oss att allt är möjligt.
Nationalsocialisterna hade under en rad av år målmedvetet byggt upp sin organisation för att kunna vara redo att ta över och styra när stunden var inne. Så här sa Hitler i ett tal i München 1936:
”Vi förstod att det inte räcker med att störta den gamla staten utan att den nya måste ha byggts upp i förväg och stå praktiskt taget färdig … Allt som återstod att göra var att på några få timmar förstöra de sista resterna av den gamla staten.” (Allan Bullock; Hitler sid. 118)
Det första som nationalsocialisterna vid makten fick ta hand om var att neutralisera sina fiender. Först kommunisterna, dessa landsförrädare som hade jobbat för att störta Tyskland och göra det till en Sovjetrepublik, som med mord och terror och internationalistisk klasskamp försökt slå sönder den tyska folkgemenskapen. Det kommunistiska ledarskapet, där de flesta var judar, dömdes för sina brott och straffades.
Sedan Socialdemokraterna, som genom en dolkstöt i ryggen hade förrått Tyskland i slutet av första världskriget genom att göra upp med motståndarna, de allierade, bakom de kämpande styrkornas rygg. Genom detta skaffade sig de ofta judiska socialdemokratiska ledarna mycket makt i Tyskland, och den använde de till att bekämpa all form av patriotism och nationalkänsla. Istället jobbade de för internationell solidaritet och klasskamp – klasskamp som syftade till att få människor att känna samhörighet med sin klass istället för med sitt folk, så att tysk arbetare ställdes mot tysk borgare osv. De socialdemokratiska ledarna dömdes och straffades på samma vis.
Den tredje gruppen som allvarligt hotade den nationalsocialistiska staten var den judiska världsrörelsen som var öppen i sitt motstånd mot Tyskland. De hade en oproportionellt stor makt som ägare och drivare av media och underhållningsindustri samt antikultur i Tyskland, precis som idag. De ägde också ett vapen i form av gigantiska ekonomiska resurser som de kunde använda för att få hela den tyska ekonomin att kollapsa. Detta hot bemötte nationalsocialisterna genom att dels frysa stora ekonomiska tillgångar som hotade att föras ur landet, dels genom att hjälpa större delen av den judiska befolkningen att emigrera till Palestina, USA, Sovjetunionen, Frankrike och en rad andra länder.
När de värsta fienderna var neutraliserade kunde man så ge sig i kast med att bygga upp den nya, nationalsocialistiska Tyskland. Det skulle ta för lång tid att beskriva hela det bygget, men några spännande exempel:
Och nu har turen kommit till oss. Ser ni parallellerna? Från att ha varit en lite grupp vilsna, ofarliga dumskallar i etablissemangets ögon har nu vår rörelse börjat växa snabbt. Den gör det i kraft av ett starkt ledarskap, en förnuftig ideologi och ett tydligt mål, och med hjälp av fanatiska aktivister som ger upp allt annat för rörelsen. Vi har också hotfulla fiender – vi har vänsterpacket med sitt våld på gatorna, etablissemanget med socialdemokraterna i spetsen som helst skulle vilja förbjuda oss, och vi har de internationalistiska sionisterna som aktivt motarbetar all form av folkgemenskap.
Vi är en revolutionär rörelse, och idag har vi också en parlamentarisk gren i form av ett parti som står redo att ta politisk makt. Om det vore val i morgon kanske vi inte skulle få så stor andel av rösterna. Detta för att svensken i allmänhet fortfarande är för bekväm i sitt egoistiska materialistiska liv och kan bortse från problemen med massinvandringen, med våldtäkten på vår kultur, med den pågående utrotningen av den vita Norden.
Men detta kan ändras snabbt. En stor ekonomisk kollaps som skulle grusa svenskarnas välstånd och göra alla pengar, aktier och fastigheter värdelösa i ett slag, eller en stor terrorattack mot exempelvis ett kärnkraftverk som får långtgående konsekvenser för hela samhället, eller att det utbryter ett krig i vår närhet, eller att det, hemska tanke, uppstod en situation där exempelvis Miljöpartiet, Fi! eller Liberalerna skulle bli största parti och därmed driva igenom sinnessjuka reformer såsom helt öppna och okontrollerade gränser som skulle leda till massor med problem – det är exempel på hur situationen i det goda, bekväma, demokratiska samhället ganska snabbt skulle kunna förändras.
I en sådan krissituation skulle medborgarna inte längre kunna vända sig till det etablerade politiska systemet för att få hjälp, för systemet skulle antingen lamslås eller vara en del av krisen.
Men precis som i Tyskland 1933 kommer det då att finnas en kraft att räkna med – nationalsocialisterna i Nordiska motståndsrörelsen kommer att stå starka, vi kommer inte att ha vikit ner oss för globalisterna och kulturmarxisterna som har sålt ut vårt land till våra motståndare, vi kommer inte att vara en del av det etablissemang som går under.
När alla demokratiska institutioner bakbinds av sina regelverk och internationellt dikterade direktiv så kommer nationalsocialisterna att med enad front använda alla medel för att med fanatisk glöd för alltid krossa hoten mot vårt folk. Vi kommer inte att erkänna några konventioner eller överenskommelser. Vi kommer att genomföra revolutionen och jag är säker på att vi i det läget kommer att ha en stor del av folket bakom oss som den enda kraften att räkna med. Oavsett hur det går till – genom en samhällskollaps som leder till att vi får tillräckligt folkligt stöd eller genom att vi behöver vara med och blåsa lite på korthuset – så är jag övertygad om att vi en dag kommer stå där, med makten, och med ett land att bygga upp.
Först av allt måste vi då neutralisera våra fiender. Vilka är de? Ja, de är i stort sett desamma som på 30-talet. De internationalistiska kommunisterna som likt en cancersvulst har gjort hela samhället sjukt med sitt grepp om medier, kultursidor, utbildningsväsende, homolobbyn och feministterrorn. De ska ställas inför folkdomstolen för sina brott. Och socialdemokraterna och liberalerna av olika kulörer som har förrått vårt land med en dolkstöt i ryggen genom att sälja ut oss till EU, till Nato, och till det internationella storkapitalet. De ska också ställas inför folkdomstolen för sina brott. Och därefter genomföra en storskalig repatriering av rasfrämlingar och en gång för alla stoppa främlingsinvasionen och den mångkulturella ockupationen.
Därefter kommer vi att kunna bygga upp det nya, nationalsocialistiska, biologiska folkhemmet. Kommer du att stå där med oss då? Och kavla upp ärmarna och hjälpa till att bygga upp den nya ekonomin utan girig egoism och riskkapitalister? Bygga upp ett sunt utbildningssystem för våra barn där de kan känna sig trygga och lära värdefulla kunskaper för livet? Rensa upp det mångkulturella träsket och bygga upp ett sunt samhälle i samklang med naturen och med en folkgemenskap där alla har en plats och en uppgift och ett värde?
Vill du vara med oss och bygga upp grunden för det samhället redan idag genom aktiv kamp mot det förrädarsamhälle som har sålt ut vårt land, vår ras och vår framtid för judaspengar? Kom då med i Nordiska motståndsrörelsen och slut upp vid vår sida den 1 maj i Falun när vi demonstrerar för folkgemenskap och nationalsocialism!
Hoppa till huvudinnehåll
