INSÄNDARE • Johan Eriksson skriver i den här insändaren om hur både systemet och de som gör motstånd mot det har många utmaningar framför sig.

Att massinvandringen har skapat problem för Sverige är ingen nyhet. När det kommer till våldtäkter, personrån, skjutningar, bilbränder och mord har den inte bara spätt på problemen proportionerligt med hänsyn till befolkningsökningen utan det kan snarare jämföras med att hälla bensin på en eld. Förra årets koranbränningar i kombination med palestiniernas självförsvar gentemot den judiska staten Israel fick politiker att komma med utspel som knappast hade varit möjliga tidigare. Det har börjat talas om att ”riva moskéer” och att ”kartlägga muslimer”. Orsakerna bakom dessa utspel handlar givetvis, och dessvärre, inte om att de helt plötsligt börjat bry sig mer om Sverige, utan snarare om en pro-israelisk attityd i kombination med anti-islamism. Den viktiga frågan är då: Vad medför detta för oss nationella?

Ett accelerationistiskt synsätt

Om man med accelerationism utgår från att man inte nödvändigtvis ser det man på sikt vill bli av med som något för stunden dåligt så kan det gynna oss. Om det finns en stor acceptans för ett samhällsproblem kan det vara bra om detta problem helt plötsligt tar sig större proportioner, eftersom det medför en hårdare opinion mot det genom att den sovande massan vaknar upp. Det tydligaste är just massinvandringen. Men det bör påpekas, för den som missförstår detta, att mer invandring inte är något som behövs för att vända på skutan. Det som dock behövs är ett fortsatt kaos, vilket det knappast behövs några extra främlingar för att åstadkomma. Detta löser de importerade kriminella invandrarna redan väl, vilket visat sig år efter år.

Ett växande motstånd

I Europa växer kritiken från vita mot systemet i kärnfrågor som massinvandringen och dess konsekvenser. Det är ingen slump att partier som SD och dess motsvarigheter runt om i Europa får vind i seglen när gammelmedia i syfte att rädda något av den lilla trovärdighet som de har kvar allt mer har tvingats börja erkänna problemen med den politik som de själva har propagerat för i decennier. Utöver förbrytarna i gammelmedia har förstås även alternativmedia, som på riktigt för svensk del vuxit fram ordentligt sedan riksdagsvalet 2010, varit drivande i att belysa de här problemen som skapar misstro mot systemet.

Ett växande problem

För de som vill se Europas folk tillintetgöras blir det växande motståndet, till följd av upplysning, ett problem. Utgår man från att ett folk ska utrotas genom decennier av hjärntvätt till att acceptera massinvandring, säger det hela sig självt. Helst vill våra politikers överordnade se att förändringarna i våra länder sker långsamt så att folk hinner vänja sig och därmed acceptera läget. Att svenska flickor i yngre tonåren våldtas av rasfrämlingar på skoltid är idag inte längre någon nyhet. Att svenska pojkar förnedringsrånas, tvingas kyssa rasfrämlingars skor, blir pissade i munnen och i värsta fall ihjälstuckna är något som har blivit vardagsmat. Att svenska åldringar råkar ut för samma sak som de unga, av samma typ av obrydda rasfrämlingar, är något som också blir allt vanligare. Vita har vant sig vid detta och därför talas (och ageras) det inte så mycket som det borde om detta. Vad hade hänt om svensken år 1975 hade fått se en bild av hur Sverige såg ut 2015 och framåt? Detta kan det givetvis bara spekuleras i men en sak är säker: motståndet bland medelsvensson hade varit betydligt hårdare än vad det är nu eftersom de hade fått en chock. Politikernas herrar vill att vi ska vänja oss, för att förbli passiva. Därför är det växande motståndet till följd av upplysning ett problem för dessa.

Paradoxen

Systemets växande problem är också anledningen till att dess herrar står ansikte mot ansikte med en paradox.. Varför är rasfrämlingarna här? Vad får dem att känna en så stor gemenskap med människor på andra sidan jordklotet att de helt plötsligt vill vallfärda hit och lämna sina folkfränder? Varför skulle en fullt kapabel främling lämna sitt land som denne kan tjäna för att flytta till ”kalla Norden”? Har det att göra med att svenskar är toleranta? Har det att göra med att svenskar har samma religiösa uppfattning? Religion är trots allt i många länder grunden till hur samhället ser ut. Kan det ha att göra med att svenskar önskar att de kommer hit för att vi tycker att vi saknar kultur och behöver bli berikade? I viss utsträckning kan man hävda att det ligger något i den första och tredje frågan. Detta skulle dock inte kompensera för den andra frågan, om just religion. Bevisligen har ju religion en stor inverkan på hur rasfrämlingarnas liv ser ut, med tanke på hur de agerat under koranbränningarna. Vad är det som driver dem hit då? Bidrag och det svenska välfärdssystemet är något som de får tillgång till, detta till och medan de inte ens är medborgare och kan hävda en viss ålder (såsom gratis tandvård). En sak bör påpekas till de som argumenterar utifrån principen att ”alla invandrare begår inte brott”: det stämmer, men det stämmer också att vissa mönster finns hos olika grupper och dessa kan inte bortses från för då hamnar vi där vi är idag.

En del hävdar att det faktiskt handlar om krig och att de som kommit hit är faktiska flyktingar. Problemet med resonemanget är att Sverige inte är ett land som ligger speciellt nära de länder där krig faktiskt pågår och är en orsak till att man måste fly. Många länder passeras på vägen till Sverige och en del av dem är dessutom av samma art som de krigsdrabbade länderna. Ett annat problem med resonemanget är att man i det inte bakar in ett tidsperspektiv. Krig varar inte för evigt och de som flytt bör kunna återvända utan minsta problem, med antagandet att kriget inte varar längre än det för Europa kända 30-åriga kriget (1618-1648). En fråga som bör ställas till de som hävdar att det trots dessa synpunkter ändå är okej att det invandrar så många som det gör idag: hade vi varit välkomna, på samma sätt som de blivit välkomnade här, i deras länder om vi för ett ögonblick låtsas som att det hela handlar om krig?

Än djupare går paradoxen för politikernas överordnade, eftersom projektet bygger på en matematisk självmordsmekanism. Med antagandet att statskassan lider av förluster till följd av en massinvandring som inte på långa vägar återbetalar sig och som får till följd att samhället i aspekt efter aspekt nedmonteras, blir det heller inte lätt att hålla konceptet vid liv. När pengarna börjar ta slut kommer heller inte lika många att vilja söka sig just till Sverige. (Här kan en parallell dras till Simon Lindbergs uttalande kring framtiden (39:07).) Ett sätt är att höja skatterna, men även det är ohållbart eftersom kreativitet för att undvika skatt och att grodan måste kokas långsamt blir ett hinder. En tanke som skulle kunna försvara systemets uttalade idé är att andra- och tredjegenerationens invandrare som växer upp här minsann kommer att bli välintegrerade och fungera minst lika bra som den inhemska befolkningen. Problemet är att det inte alls har visat sig vara ens nära sanningen.

Systemets svar

Vad kan då systemet göra för att fortsätta sitt, rent ut sagt, sinnessjuka mångkulturella projekt? Olika sätt som det arbetas på parallellt är:

• Agera för att makten övergår till rasfrämlingarna och låta dem få skulden för att vita går under.
• Se till att vita föder allt färre barn för att på så sätt se till att vi utrotas.
• Se till att vita förblir passiva.

Det sistnämnda är dock det fundamentala för systemet idag. Hela resonemanget med att grodan måste kokas långsamt bygger på att det trots decennier av kulturmarxism ändå finns en förmåga i oss att se skillnad på vitt och svart (både bildligt och bokstavligt talat) och att denna förmåga utgör ett hot för systemet. Hade det inte funnits en sådan förmåga och därmed ingen sådan hotbild hade den politiskt korrekta propagandan kunna säga rakt ut att vi lika gärna kan utrotas, att vi har lika stor rätt till vårt land som alla andra, att vi har lika stor rätt till vårt egna arbete som den som inte lyft ett finger etc. Mycket av detta sägs förvisso redan, men då är det oftast förtäckt. Helt enkelt finns det ett motstånd som systemet också räknar med. Annat vore konstigt.

Motstånd

Det är också på grund av detta som systemet prioriterar att bekämpa motståndet mot den antivita agendan. Utan förmåga till självförsvar genom motstånd kan vad som helst egentligen göras med vilken levande organism som helst. Därför försöker systemet få oss att bli passiva, genom de delar av den kulturella marxismen som siktar på självnedbrytning i form av identitet. Ja, att få oss att föda färre barn än vad som är hållbart för vår överlevnad och att ge bort makten till rasfrämlingarna är också verktyg de använder. men inte heller det skulle behövas om de till hundra procent hade lyckats driva oss till självförnekelse.

Den antivita identitetskampen har visat sig fungera rätt effektivt, eftersom så pass få idag ens bryr sig så länge det bara är grannskapets, och inte ens egna, barn som råkar illa ut av främlingsvåldet. Frågan är vad som kommer att hända framöver. Det växande motståndet har gått sakta men säkert framåt, men det är inte omöjligt att det till följd rasfrämlingars kaosande, efter tidigare nämnda aktiviteter i form av koranbränningar och politikernas ställningstagande för Israel, blir ett alltmer splittrat Sverige där skiljelinjen är svensk och främling.

Färre invadörer

Till följd av att allt fler vita börjar inse vad som händer blir samhällsklimatet för rasfrämlingar oundvikligen sämre, samtidigt som Sverige som kassako blir allt magrare. Då är det heller inte långsökt att förutspå att färre invandrare faktiskt kommer att söka sig hit. I detta finns det dock en fara, nämligen att vita blir passiva som en konsekvens. Man tror att faran är över och att man kan återgå till det vanliga. Men vad är då det vanliga? Är det dagens brottsstatistik, eller den vi hade för 50 år sedan? Givetvis finner vi svaret i befarandet att folk går tillbaka till det i närtid närmast ”normala”.

Till och med om de cirka 2,5 miljoner rasfrämlingarna som redan finns här skulle repatrieras skulle det ändå inte säkra vår existens eftersom vi kommit dit vi är idag. Lär vi oss inte av det som hänt tidigare, med avstamp i att vi inte hade en utpräglad raspolitik som hade kunnat stoppa allt som hänt fram till idag, så kommer vi bara att begå samma misstag igen. Här krävs det att vi har en rasmedveten befolkning, vilket idag enbart kan ske genom något form av maktövertagande. Innan det har skett kan vita enbart någon gång då och då söka luftfickor i den vattenfyllda grottan som vi för vår existens skull måste dränera.

Fortsatt kaos

Som nämnts behöver vi inte fler rasfrämlingar för fortsatt kaos i samhället. Man skulle till och med kunna repatriera en större andel och kaoset skulle ändå återkomma efter något eller några decennier. En inte omöjlig tanke är att en viss grad av repatriering skulle kunna medföra ett ännu värre kaosande och på så sätt legitimera ännu fler utvisningar. Detta är dock inget som görs och för att råda bot på det importerade kaoset tar politikerna istället till allt fler maktmedel för att kunna hålla skutan flytande. Det handlar om ökade befogenheter för hemlig avlyssning, hemlig husrannsakan, visitationszoner, övervakning från luften, polisiära möjligheter att tvinga en misstänkt att låsa upp sin egen telefon, skärpta straff etc. I de flesta fallen blir konsekvensen att rättsprinciper bryts, till exempel att man inte längre behöver vara misstänkt för brott för att få utsättas för dessa åtgärder, samt att man kan komma att tvingas medverka till bevisning av ens egen skuld. Kom då också ihåg att många principer, som dessutom finns i grundlagen, redan har brutits mot genom lagar som ”hets mot folkgrupp”, genom inskränkt mötesfrihet med ”felaktiga” åsikter och genom försök till att inskränka organisationsfriheten.

Vem är viktigast?

Den viktiga frågan som vita måste ställa sig är: Vems rätt till att befinna sig i Sverige prioriterar man när man bryter mot dessa grundläggande rättsprinciper? Synsättet som idag präglar Sverige bygger på principen om eget ansvar och att det som skett inte kan ändras på. Svenskar har röstat fram dagens riksdag och regering och får därför ”stå sitt kast”. Detta betyder idag i praktiken: ”Vi kan inte repatriera folk eftersom vi också har tagit hit dem.” Den kritiska frågan blir då: Varför kan vi inte bryta mot det synsättet, när vi till följd av det måste bryta grundläggande rättsprinciper som faktiskt bygger upp hela rättssystemet? Politiker är heller sällan de som håller vad de lovar, man behöver bara hitta på någon ursäkt vars budskap är att man inte kunnat påverka situationen. Ett klockrent exempel är när Peter Hultqvist svängde i Nato-frågan. Svaret på frågan är enkelt: Vita är inte prioriterade och detta syns i alla aspekter av den antivita agendan, bland annat miljöagendan.

Det fortsatta motståndets vikt

Tiderna kommer att bli mörkare men det fortsatta motståndet är av största vikt, eftersom dess kraft är vad systemet genuint främst önskar ska försvinna som ett delmål på vägen mot vår tillintetgörelse. Det är inte alls omöjligt heller att det innan en slutgiltig seger blir bättre tider, men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Bara för att något blir bättre betyder inte det att vår existens är säkrad, men det är heller inte så mörkt som vissa defaitister får det att låta som. Det blir vad vi väljer att låta det bli. Vi kan endast göra vår egen plikt och inte plikten åt flera individer samtidigt.

/Johan Eriksson