FILMRECENSION Gust Johnson recenserar de bägge Point Break-filmerna.

Nu när John Wick: Chapter 4 går på bio kan det vara värt att titta på den första filmen som gjorde Keanu Reaves till actionhjälte, nämligen Point Break från 1991 där han spelade mot en annan hårding på film i form av Patrick Swayze. 2015 gjordes en remake av samma film med andra skådespelare och lite annan infallsvinkel. Bägge filmerna är bra och innehåller starka inslag av så kallad toxisk maskulinitet.

Point Break (1991)

I ursprungsfilmen får vi följa den nyexaminerade och karriärsklättrande FBI-agenten Johnny Utah (Reaves) som får i uppgift att infiltrera ett gäng surfare som vissa inom poliskåren misstänker har genomfört en mängd lyckade bankrån de senaste åren. Med lite tur och list hamnar Utah i kontakt med Bodhi (Swayze) som leder ett surfargäng som Utah misstänker kan vara de bankrånare man letar efter. Snart nog utvecklas vad filmrecensenter beskrivit som en bromance mellan Utah och Bodhi. I Utah ser Bodhi en egenskap som inte fullt ut finns hos de andra, en ”wild-man edge” – en förmåga som kan få en man att ta sig till ”point break” (brytpunkten). De är båda lika, fast på andra sätt olika.

Jag vet inte riktigt om jag köper att surfare skulle vara särskilt bra på att utföra bankrån på grund av hur de rör sig, men jag tycker däremot att man i filmen ger fullt goda förklaringar till hur det är bankrånarnas inställning till livet och den filosofi som präglar gruppen som gör att de lyckas komma undan med en stor mängd bankrån.

Surfarna är ett grabbgäng som festar, surfar och lever livet utanför systemet, men det är inte det som är främsta drivkraften hos Bodhi som snarare letar efter den största kicken och är beredd att gå mycket långt för att finna den. ”If you want the ultimate, you’ve got to be willing to pay the ultimate price. It’s not tragic to die doing what you love”, säger Bodhi i ett av många bevingade citat.

Om systemet säger Bodhi:

"What’s the matter with you guys? This was never about the money, this was about us against the system. That system that kills the human spirit. We stand for something. We are here to show those guys that are inching their way on the freeways in their metal coffins that the human spirit is still alive."

Man kan säga att Point Break påminner en hel del om Fight Club och att människans frigörelse från systemet är ett tema i filmen.

Point Break (2015)

2015 kom en remake med Luke Bracey som Johhny Utah och Édgar Ramírez som Bodhi. Jag är vanligtvis väldigt allergisk till alla remakes då de oftast bara handlar om att Hollywood vill suga ut ännu mer pengar genom att prångla ut en sämre kopia av något som människor känner ett affektionsvärde till. I denna remake finns det däremot en lite annan berättelse som är intressant och som gör att man håller på ”skurkarna” ännu mer.

I remaken utgörs Bodhis gäng av extremsportare och vi får se en del ganska coola actionscener och stunts. En del överdrivna, men jag kan inte låta bli att tycka att vissa scener, i synnerhet en viss svindlande klättringsscen, är rent episka. Filmen är för övrigt mer realistisk när det kommer till förmågan att genomföra bankrån om man har rätt expertis och planerar det hela grundligt.

Utöver detta är Point Break från 2015 mer idealistisk. Första filmen kan sägas handla om en liten grupp som vill stå utanför systemet och leva utifrån sina egna normer, där det som stärker gruppen eller frigör den mänskliga anden är av godo. I den andra filmen finns mer inslag av att göra motstånd mot global kapitalism i syfte att inte bara inspirera andra utan också aktivt hjälpa de som fallit offer för systemet. Filmen är för övrigt skriven av Kurt Wimmer, en manusförfattare som gjort sig känd för flera filmer som mer eller mindre innehåller systemkritik, däribland Equilibrium, Law Abiding Citizen och Total Recall (2012).

Testosteronstinn action för vita, unga män

Vad som är speciellt – och förmodligen ganska unikt – är att bägge filmer visar ett grabbgäng bestående av vita alfahanar. Hollywood-filmer kan såklart innehålla en och annan actionhjälte som är vit (men där filmen ”balanseras” genom att skurken också är vit). Hollywood har dock varit väldigt noga med att inte framställa vita gäng av ungdomar i någon positiv dager. I synnerhet inte när medlemmarna av denna grupp är handlingskraftiga, där man som tittare känner att deras livssyn är bättre än den rådande och där också deras handlingar framstår som moraliska. För mig är det obegripligt att Hollywood släppte denna film från första början.

Bägge filmer har tjänat in mer än de lagt ut och den första filmen har kultstatus. Men det finns en tydlig kontrast mellan tittarnas gillande av filmerna och filmrecensenternas starka ogillande – och inte sällan illa maskerat hat och förakt. Att det finns inslag av antikapitalism är förmodligen en sak de stör sig på (judiska kapitalister äger ju de tidningar som filmrecensenterna skriver för), men en sak som många verkligen hakar upp sig på är just att filmen uppvisar unga vita män med pondus och framåtanda, som är starka som ett kollektiv och som har sina egna normer. Begreppet ”toxisk maskulinitet” är vanligt förekommande i deras recensioner och man gillar inte att detta upphöjs eller att publiken tycks gilla det. Den judiske filmkritikern Owen GleibermanEntertainment Weekly kände att han blev behandlad som en andra klassens medborgare när han såg filmen:

"Point Break makes those of us who don't spend our lives searching for the ultimate physical rush feel like second-class citizens. The film turns reckless athletic valor into a new form of aristocracy."

Herr Gleiberman har ju inte helt fel, men som han såklart också vet handlar filmen inte bara om ett fysiskt rus utan också om ett andligt sådant där målet är att frigöra sig från ett förtryckande system.

De inom mainstream-media som uttryckt hat gentemot Point Break har oftast varit feminister, eller använt sig av feministiskt språkbruk. När man läser recensionerna är det uppenbart att de verkligen inte kan greppa varför så många gillar denna testosteronstinna film. Dessutom, visar man inte hur toxisk maskulinitet till slut bara leder till blod och lidande?

För att förstå det första kan man säga att testosteron är som kryptonit för feminister, men saker som de ser som skadligt kan ju vara helt normalt – eller eftersträvansvärt – för andra. De flesta tar ju inte skada av kryptonit, och testosteron är bara ett ondskefullt begrepp i feministers hjärnor. Utan att ta i för mycket är jag tämligen säker på att unga män som ser filmen vill tillhöra grabbgänget och att unga kvinnor vill ha männen.

Leder för mycket testosteron till en eskalering som slutar i blod och lidande? Ja, vem vet? Men om ambitionen varit att visa det i Point Break så tycker jag i alla fall att det blev ett episkt fail. Det som får situationen att eskalera är utan tvekan Johhny Utahs svek och karriärskåthet. Systemets försök att med våld tvinga människor som vill frigöra sig och bekämpa förtryck till underkastelse är vad som orsakar kaoset.

Jag vill uppmana alla att titta på bägge filmer. Kombinationen av en grupp unga män som är maskulina, heterosexuella och vita och dessutom har moraliskt rätt – eller i minsta fall gör ”dåliga saker av goda anledningar” – är något du knappast kommer få se på film igen. I alla fall inte genom Hollywood.