Följande artikel är ursprungligen ett föredrag av Motståndsrörelsens Patrik Dyrsch. Artikeln tar upp och förklarar organisationens syn på sig själv som en radikal rörelse. Dyrsch förklarar även hur organisationen tänker kring rekryteringar och varför vi agerar som vi gör.

Svenska motståndsrörelsen är en radikal organisation. Vi kallar oss själva radikala och våra fiender gör detsamma. Vi gör det eftersom det är sant och riktigt, medan våra fiender kallar oss det som ett sätt att svartmåla oss. Fienden gör det också för att försöka skrämma bort svenskarna ifrån oss. Genom att ständigt måla upp bilden av organisationen som en extremistisk och farlig sådan har de också säkert lyckats skrämma bort både en och annan från att ansluta sig till oss.

Men som sagt, vi beskriver oss själva på nästan samma sätt som fienden gör – som radikala, om än med något mer väl valda ord än massmedia förstås. Varför? Genom att kalla oss för radikala, genom en militant retorik och hårdför gatukamp skrämmer vi alltså medvetet bort folk från att ansluta sig till oss. Det låter kanske inte som ett bra sätt att bygga organisation på och det är något vi ofta blir kritiserade för. Hade det inte varit bättre att vara lite pragmatiska, lite folkliga och rumsrena? Det går ju bättre för dem som väljer en mindre aggressiv framtoning, är argumentet, då man ser att andra nationella grupper har fler medlemmar och sympatisörer än vad vi kanske har. Och jo, vi hade också kunnat locka till oss röster och sympatisörer genom en mer ljummen framställning. Men det kan vi inte göra. Detta eftersom att det enbart är den hierarkiska, radikala och kompromisslösa organisationsstrukturen som långsiktigt kommer att fungera. Därför är vi, måste vara och kommer att förbli radikala.

För att närmre förklara varför det är så kan det vara klokt att titta lite närmre på vad innebär att vara radikal och hur begreppets faktiska definition lyder. Ordet radikal kommer från latinets ord för rot, vilket ger radikal betydelsen ”att gå till botten, eller roten, med något”. Det vill säga en individs eller organisations vilja att starkt förändra det nuvarande, i vårt fall den nuvarande världsordningen. Att slita upp det gamla med rötterna för att plantera något nytt. Praktiskt innebär det att vi, på alla sätt och alla plan, kompromisslöst strävar efter att bekämpa det onda och ersätta det med gott. Det innebär att vi alltid säger sanningen, oavsett hur ful den kan tyckas låta i den förslavade massans öron och det innebär i slutändan att följer devisen: ”vad kampen än må kräva”. Det betyder att vi kommer att göra allt i vår makt för att ersätta det sjuka system vi lever i.

I grund och botten är vår radikalism en självklarhet och en direkt konsekvens av den världsåskådning vi bekänner oss till. När man förkastar en världsåskådning till förmån för en annan som står i rak motsatts till den förra och kallar dess företrädare för fiender – inte politiska motståndare – utan fiender till vårt folk, kan kampen däremellan inte vara något annat än radikal. Detta ställningstagande i sig är radikalt. Och i motsatts; är ens nationella ställningstagande inte radikalt så bevisar det att man inte står i sann opposition mot systemet.

Vi är radikala på grund av att vår världsåskådning skiljer sig så markant från den nu förhärskande. Vore detta ett nationalsocialistiskt samhälle vore vi, enligt begreppets faktiska definition, inte längre radikala. Radikalismen som begrepp ligger i vårt fall i kontrasten och friktionen mellan vår världsåskådning och den som vi kämpar mot. Därför skall man inte förlita sig på personer som i denna tid inte kallar sig själva för radikala, eftersom dessa inte vill något annat än på sin höjd reformera det nuvarande samhället. De vill inte gå till botten med problemet.

Vi är extrema eftersom vår nuvarande situation är extrem. Hur logiskt är det inte att ett stort problem kräver en lika stor lösning? Är din bils motor trasig så räcker det inte att tvätta bilen. Är din fot avhuggen så räcker inte ett plåster och om ditt folk till grunden är förslavat och till sinnet fjättrat i ett främmande folks bojor så kan inte heller det ställas till rätta med politiska reformer.

Vi lever i vad som kan komma att bli rasens sista timma och inom en inte alltför lång tid kommer vi, och detta är jag övertygad om, antingen uppleva den totala segern eller den totala undergången. Inga reformer kan rädda oss. Genom konservatism och ljummen nationalism kan vi på sin höjd sakta ner förstörelseverket, men aldrig stoppa det. Ju längre ner vårt samhälle sjunker, kommer allt fler och fler att inse denna sanning. Och redan idag ser vi att många, för att inte säga nästan alla, svenskar mer eller mindre är medvetna om de stora problem vårt folk står inför. Inte minst ser man hur folk på allvar börjar få upp ögonen för den kraftiga främlingsinvasionen. Dessa uppvaknande svenskar är vår framtid, både som organisation och som ras. Men vi får under inga som helst omständigheter kompromissa med sanningen i ett försök att i förtid försöka rekrytera dessa. Det skulle inte tjäna någonting till att göra det. De svenskar som idag köper vår tidning, läser på vår hemsida och ger oss uppmuntrande ord är oftast bara medvetna om en bråkdel av vad vi är. Allt som oftast sträcker sig deras klarseende syn inte längre än till just invandringen – de förstår inte att problemet är så mycket större än att vi har främlingar i vårt land och att även om vi kastade ut alla främlingar idag så skulle nästan ingenting vara förändrat i morgon. Men framförallt är dessa personer inte beredda att verkligen kämpa. De kan köpa en tidning och kanske lägga en röst – men den faktiska kampen vill de inte ta del av ännu.

Vi kan i dagsläget inte rekrytera dessa människor till spjutspetsen, det vill säga som aktivister. De kan naturligtvis vara en del av motståndsrörelsen, vi välkomnar alla svenskar som ger oss sitt stöd, oavsett om det är i det lilla eller i det stora. Men de vi rekryterar till spjutspetsen, det vill säga vår aktivistkader, måste vara dem som är kapabla och har modet att inte bara tycka, utan att göra. De vi rekryterar måste åtminstone ha det i sig att kunna formas till dugliga kämpar, redo att som Goebbels sade i ett tal: ”Handla omedelbart och kraftfullt, vilket alltid har varit det nationalsocialistiska sättet.”

Om vi kompromissar med sanningen så skulle vi enbart lura folk till oss som inte är beredda att göra det som krävs. Därför måste vi vara ”avskräckande” i vår propaganda och retorik för att just nu rekrytera aktivister som kan leda kampen när den på allvar inleds i det som kommer att vara ett ”Ragnarök”. Och det bör kommas ihåg att den stora striden kanske inte ens kommer vara revolutionen i sig, utan omvärldens efterföljande reaktion mot den nya nationalsocialistiska staten och det då fria och enade Norden. De män som utgör organisationen har inte bara till uppgift att segra, utan de har även till uppgift att bygga och försvara det nya. Och om inte detta byggs och försvaras av hårdföra och realistiska män, vilka under många år har radikaliserat folket och mentalt förberett dessa för strid, så kommer det antagligen att falla lika fort som det sattes upp.

Mycket av detta är förvisso bara spekulationer och mer eller mindre kvalificerade gissningar om framtiden. Men oavsett hur detaljerna kommer att se ut så vet vi att vi har en lång och hård strid framför oss och att det är de som idag härdas i kampens glöd som kommer att vara framtidens ledare. Och i den framtiden kommer inte striden stå mellan de idag etablerade partierna. Det kommer att bli de radikala alternativen, oavsett politisk färg, som kommer att kämpa om att leda massan. När kaoset breder ut sig, arbetslösheten ökar, främlingsgängen blir fler och allt värre och svenskfientligheten från ”vår” egen stat når nya oanade höjder kommer svenskarna att vända sig till dem som har kraften att slå tillbaka. Tills den dagen måste vi, genom att radikalisera oss själva och folket, göra oss beredda att ta upp striden på allvar, oavsett i vilken form denna kommer till uttryck. När den dagen kommer så är det inte de borgerliga och populistiska som kommer stå kvar och göra motstånd, inte heller är det dem som haft kampen som någon sorts hobby eller tidsfördriv – utan det är de som sedan sin begynnelse har haft det ärliga motivet att rädda vårt folk. Det är dem som från begynnelsen har visat att de inte räds motgångar, spott och spe, fängelsestraff eller ens död. Det är vi, den revolutionära kamporganisationens hårdföra kämpar, som kommer att leda vår ras mot den nya framtiden – oavsett vilka hinder som står i vår väg!

  • Publicerad:
    2010-09-17 00:00