KAPITEL 15. Att vara rättvis är både komplicerat och viktigt. Ofta måste man vara hård mot såväl sig själv som andra för att vara rättvis.

En av de bittraste känslorna i det mänskliga livet är att ständigt behöva utstå orättvis behandling. Att någon gång tvingas utstå en orättvisa kan varje människa bära med vördnad. Den som är en olycksfågel i vardagens mindre händelser, kan ta det med gott humör. Men den som upprepat blir helt oförtjänt behandlad över längre tid bryts ned fysiskt och framför allt mentalt. När man ständigt behandlar en person orättvist tar man allt ljus, solen, livsluften, glädjen, modet och livsviljan, kraften, den inre stabiliteten och styrkan från denne. Att ständigt behandla en person orättvist är som att långsamt och systematiskt tortera honom till döds. Den brutala despoten, som ständigt behandlar sina medmänniskor orättvist gör sig skyldig till misshandel av och själsligt mord på sitt folk. Det är ett av de värsta brotten mot folkgemenskapen.

Det finns givetvis människor vars väsen och beteende verkar så direkt utmanande, att man leds till att ständigt behandla dem grovt, alltid att hantera dem hårt och nedtryckande. Dessa är de ständigt till synes ytliga, alltid meningslöst naivt uppträdande eller fördummade människorna. Men just dessa något olyckligt uppträdande människor måste också behandlas rättvist. Man kommer om man bara gör en ansträngning även hos dessa människor upptäcka bra sidor, inre djup och värdefull hållning. Just hos dessa människor kan man möta en speciell tacksamhet för den rättvisa behandlingen.

Att vara rättvis innebär att man bemöter varje person som den förtjänar, att behandla denne som man själv skulle vilja bli behandlad under samma omständigheter.

Rättvisa förutsätter därför att man inte bara ytligt känner sin medmänniska, utan fördjupar sig i dess förutsättningar, dess livsöden och dess omgivning. Den som vill vara rättvis måste först och främst – med hjälp av sin mänskliga godhet – anstränga sig för att förstå sin medmänniskas egenskaper, dess för- och nackdelar, glada upplevelser och bittra erfarenheter, med andra ord att förstå hela människan till dess innersta djup.

Rättvisa uttrycker sig först i ens yttre uppträdande, handlingar och beteende. Det kräver ofta mycket stor disciplin att vara helt rättvis i det egna uppförandet, in i de minsta detaljerna av ens gester och i ens ords finaste nyanser. Just denna yttre och inre disciplinerade hållning och uppträdande, är speciellt kännetecknande för den nordiska människan.

Den nordiska människan är speciellt att ära för hos denne finns inget dubbelspel mellan dess utåtriktade beteende och dess inre attityd, dess väsen visar sig i en fulländad inre enhet. Rättvisa måste därför visa sig i speciellt hög grad också i den nordiska människans inre hållning. Man ska inte utåt behandla en person rättvist men i det inre tänka orättvist om denne. Den som dömer en medmänniska orättvist i sina tankar ska inte tro att denna inre inställning förblir gömd. Alla någotsånär naturliga personer känner omedelbart i sitt inre om dess medmänniska bemöter denne med tillgivenhet, avvisande eller likgiltigt. Inte ett ord behöver yttras eller gest visas mellan två personer, utan de känner snabbt själva av, hur de i sitt inre förhåller sig till varandra. För den nordiska människan är inre rättvisa i både tanke och utlåtande en karaktärlig självklarhet. Den är också en praktisk livsvisdom som enormt underlättar varje levnad i en gemenskap.

Rättvisa innebär inte bara att man inte tillfogar sina medmänniskor grov orätt. Rättvisa förpliktar också att man inte orättvist gynnar vissa människor. Skaparen har ordnat livet så att vissa människor omedelbart känner ett samförstånd i blodet, sinnet och själen, medan andra människor inte känner blodsmässig eller inre samhörighet och vissa till och med stöter iväg varandra. Men där människor är förenade i en gemenskap måste personlig tillgivenhet, likgiltighet och aversion stå tillbaka. Det personliga förhållandet måste helt stå tillbaka när det gäller relationer mellan ledarskap och anhängare, lärare och elever, läromästare och lärjunge. Läraren som alltid orättvist främjar en elev sår inte bara giftiga frön av diskriminering hos de andra eleverna, utan han skadar därmed också sin älskling, genom att skämma bort denne, göra denne svag, förstöra dennes vitalitet och försvaga dennes inre hållning. Den bästa ungdom har i alla tider mött ett tragiskt slut under inverkan av läromästarnas orättfärdiga favoritism. Otillbörlig favör är generellt i livet en lika stor orättvisa och ett brott mot gemenskapen, som orättvis diskriminering.

Rättvisa kräver ofta hårdhet. Det skulle ofta vara så enkelt, lätt och bekvämt att inte yttra en rättvis tydlig, allvarlig och ärlig dom. Det är ofta svårare att säga ett hårt men nödvändigt allvarligt ord till en kär människa. Ett straff träffar många gånger den som delar ut det hårdare än den bestraffade. Hårdhet är lika mycket en del av rättvisan som godhet.

Varje människa har en hårfin känsla för rättvisa. Det minsta barnet känner rättvisa och orättvisa precis så som den äldsta gamlingen. Rättvisa hör till de nödvändiga förutsättningarna för varje gemenskap. Rättvisa är en av de heligaste plikterna för varje länk i gemenskapen.

  • Publicerad:
    2020-03-27 12:00