ANTIKVARISKT • Osignerad artikel från Sverige Fritt, nummer 11, 1938. Om redaktör Holger Möllman-Palmgrens besök på en diskussionsklubb.

Till torsdagen den 10 mars hade Kvinnornas Diskussionsklubb i Göteborg annonserat ett föredrag på Valand av fru Mia Leche -Löfgren om ”Kommittén för de intellektuella landsflyktiga” och dess remarkabla ”kärleksverksamhet”. Enligt annonsen skulle frågor få framställas av publiken efter föredraget. Föredraget gick av stapeln på utsatt tid inför en tämligen talrik publik, bestående av Segerstedtssocietetens damer och några individer, som åtminstone utanpå sågo ut som karlar. Föredraget refererades dagen därpå spalt upp och spalt ned i hela Göteborgs-pressen. Men endast en enda tidning (G.M.P.) nämnde några ord i slutet på referatet om en ”skandalunge” som skulle ha utbrutit i den värda församlingen, i anledning av att en okänd herre trätt fram med vissa obehagliga frågor.

Vi ha idag nöjet att avslöja, att det var redaktör Holger Möllman-Palmgren i Sverige Fritt, som ställde till denna ”skandalunge”. Det gick till på så sätt, att redaktör H.M.P. steg upp på talarstolen och riktade följande anförande till Segerstedtssocieteten på Valand, vilken därvid råkade i ursinne och panik:

Mina damer och herrar!

Ehuru en fullkomlig outsider i denna församling har kvällens föredrag föranlett mig att framträda för att ställa några frågor. Jag behöver blott se på församlingen framför mig för att förstå, att mina frågor enbart komma att anses förargelseväckande. I alla händelser står det herrskapet fritt att betrakta dem som retoriska. Jag kräver nämligen inte och väntar inte att få något svar på dem. Men för mitt eget samvetes skull måste jag ändå be att få ställa dem.

Jag har under kvällens lopp hört och förnummit, att i denna församling klappar ett stort och varmt hjärta för de stackars landsflyktiga, som man här i kväll kallat ”tyskar”, men som jag föredrager att kalla judar, eftersom de till majoriteten tillhöra ej den tyska utan den judiska nationen.

Jag har desslikes i kväll förnummit, att det svenska folket i gemen ej synes dela denna församlings omtanke om de judiska flyktingarna. Det finner jag ganska förklarligt och t.o.m. hedrande för vårt folk. Kanske beror det på, att svenskarna trots allt ha en känsla av, att så länge det finns tusenden landsmän, som lida nöd mitt uppe i högkonjunkturen, så är det inte fair play att börja välgörenheten på emigrantsidan. Det skulle glädja mig, om denna församling ville ägna blott en bråkdel av sitt goda hjärta åt de tusentals svenskar i speciellt övre Norrland, som, enligt vad vi alla veta, dagligen lida brist på livets nödtorft. (Hyssningar). Å andra sidan finner jag det föga hedrande för ägarna av Bonniers och Mannheimers tidningstruster, att ett upprop i deras allomfattande press inbringar blott 20 kr. (Såsom föredragshållarinnan upplyste oss om). (Fyrop, hyssningar). Jag menar att dynastierna i fråga, såsom varande de mest intresserade av att så många som möjligt av deras rasfränder dragas in i detta land, själva borde vara de första att hjälpa till med problemets ekonomiska lösning utan att besvära svenskarna om den saken. Så mycket hellre som de odisputabelt måste anses ha råd att offra en slant på den ”goda saken”. (Vilda hyssningar i salen och rop: Till saken, till saken!). En dam i presidiet stiger fram till talarstolen och avbryter talaren med följande ord: ”Det här är inget diskussionsmöte. Polismästaren är här och tillåter inte…”

Talaren (H.M.P.): Vänder sig mot första bänken och fixerar polismästare Fontell.
Polismästaren: ”Jo för all del”.
Publiken: ”Men det hör ju inte till saken!”
Polismästaren: ”Nej, det må så vara…?”
Talaren: ”Jag förmodar alltså då att jag får fortsätta att ställa några frågor. Jag skall begränsa mig till ett fåtal. Och herrskapet befrias som sagt på förhand från att svara.”
Fru Ordföranden: ”Var så god!”
Talaren: ”Då vill jag bara till sist ställa dessa tre frågor:”

Har herrskapet sig bekant, att det alltjämt finnes c:a 900,000 judar i Tyskland, som alltjämt idka sina näringar utan att ett hår krökts på deras huvuden? Tror möjligen inte denna ärade församling, att det kan ha funnits, vissa bestämda orsaker till att just en speciell liten klick judar och likasinnade flydde hals över huvud från Tredje Riket 1933? Dåligt samvete t.ex.? (Vilda hyssningar) Och nu de två sista frågorna:

Antag att bolsjevikregeringen i Spanien (Hela publiken ropar: Fy! – den d e m o k r a t i s k a regeringen!) Nå, kör för det. Antag att den ”demokratiska” regeringen skulle segra, vilket väl herrskapet inte har något emot att antaga, och att Francos s.k. ”rebeller” på flykten undan sina bödlar skulle hitta ända upp hit till Sverige – får jag då fråga, om herrskapet kommer att omfatta dessa flyktingar med samma varma hjärta, som man nu ådagalägger gentemot judarna från Tyskland? (Hyss! Fy! Nazist!!) Jag har inte bett om svar. Nu bara en sista fråga:

Antag att herrskapets röda folkfrontsvänner i Frankrike imorgon skulle ställa till med en revolution och att de franska aristokraterna måste fly som de gjorde 1789-93. Kommer Kommittén för de intellektuella landsflyktiga att taga hand om de kära rasfränderna från söder? Detta är min sista fråga, nu skall jag inte besvära mera.

Härefter upplöstes mötet. Medan H.M.P. Återvände till sin plats i salen tillropades han av en obekant dam: ”Hitler är en halvjude!” Varpå H.M.P. svarade: ”Då tycker jag att han borde högaktas bättre i denna församling.”

Något senare i vestibulen, medan redaktör H.M.P. höll på att taga på ytterkläderna, framträdde en äldre, elegant dam utan tvivel tillhörande den s.k. bildade klassen till honom och sade med ett spydigt leende: ”Ni ser så hungrig ut unge man”. H.M.P. svarade, efter att ha hämtat sig från den första häpnaden: ”Åh nej, inte är jag hungrig, min fru. Men jag skulle säkert som gammal norrlänning kunna presentera Eder för tusenden och åter tusenden av mina och edra landsmän, som med näppe och nöd hava mat för dagen. Men – de höra väl ej ’till saken’.”