FILMRECENSION • Requiem for a Dream är en film som är utöver det vanliga. Samtliga skådespelarinsatser och regissörens filmatisering av historien gör att man som tittare känner obehag över droganvändning.

Filmen Requiem for a Dream kom år 2000, den är baserad på boken av samma namn som skrevs av Hubert Selby jr. Till skillnad från många tidigare drogromantiserade filmer från judiska Hollywood så är denna precis tvärtom. Filmens första scen börjar med att visa upp två av filmens fyra huvudkaraktärer. Harry Goldfarb (Jared Leto) behöver pengar till heroin. Han är därför i sin mamma Saras lägenhet för att återigen ta hennes TV för att pantsätta den. I ett försök att få behålla en av hennes allra käraste ägodelar så har hon kedjat fast den vid elementet samtidigt som hon låst in sig i sovrummet. Harry blir arg över detta och skäller på henne för att hon ständigt motarbetar honom och hon känner sig till slut nödgad att ge honom nyckeln genom att putta den under dörren. Den äldre kvinnan Sara Goldfarb är den andra karaktären och spelas av Ellen Burstyn.

Med TV:n fri rullar Harry den på tv-bänken på New Yorks gator förbi hans mammas iakttagande vänner som sitter ute och solar. Med sig har han filmens tredje karaktär Tyrone C. Love som spelas av negern Marlon Waynas. Tyrone och Harry är vänner och båda är beroende av heroinet. När de pantsätter TV:n förbannar den äldre mannen honom samtidigt som han ger honom pengar för den. Tyrone och Harry drömmer om att bli drogförsäljare så att de kan köpa in en större mängd heroin som de skall blanda ut så att de kan föda sitt eget beroende.

En annan som drömmer är den fjärde karaktären i filmen. Det är Harrys flickvän Marion Silver som spelas av halvjudinnan Jennifer Connelly. Hon är från en rik familj som varit frånvarande under hennes uppväxt. Hennes dröm är att bli kläddesigner, i Harry finner hon förutom drogerna även närheten som hon inte fick under sin uppväxt då de delar den ungdomliga kärlekens passion.

Långsamt blir det mörkare

Sara får reda på att hon skall få vara med på TV. Hon drömmer om att få stå i TV och berätta för alla tittare hur bra hennes bortgångne make var och hur mycket hon älskar sin son Harry. För det gör hon, trots att han är en pundare. När hon skall vara med i TV så vill hon ha sin fina gamla röda klänning, problemet är att hon inte får på sig den, hon sitter för mycket framför TV:n och är ständigt sötsugen. Hennes vänner flockas nu kring henne för att hon skall få vara med på TV och stödjer henne. Det är uppenbart att hon måste banta för att komma in i den röda klänningen och vännerna hennes hjälper till med dietböcker. Men Saras viljestyrka är för svag och en av hennes vänner rekommenderar bantningspiller.

Hon får utan problem det utskrivet i en av många scener där människan behandlas som den vore på ett löpande band av samhället. Läkaren tittar inte på henne utan ger kort instruktioner hur hon skall få i sig bantningspillerna (drogerna) sedan är han snabbt lika borta igen.

Tyrone, Harry och Marion lyckas initialt bra. Harry får så mycket pengar över att han köper ett helt nytt TV-set åt sin mamma och ber om ursäkt för hans tidigare beteende. Han märker dock att hans mamma gnisslar tänderna och frågar om hon tar droger. Hon medger att hon gör det men det är ingen fara, en doktor har skrivit ut dem. Allting känns dessutom nu bättre för Sara, hon står numera i centrum bland vännerna, livet känns inte lika dåligt. Alla fyra har ambitionen att lyfta sig upp från det tidigare vardagliga livet de lever. Harry varnar modern att inte äta mer bantningspiller.

En människas förfall i heroinet tar inte en dag utan är en lång process. Regissören Darren Aronofsky (jude) försöker lösa detta genom att dela in filmen i årstider, enligt mig är detta något han inte lyckas med då filmen är skapad som om alltihop utspelade sig på några veckor. Med det sagt så anser jag att han lyckas oerhört bra med filmens sista halvtimme när man får se hur alla fyra karaktärer långsamt går mot sitt helvetiska öde. Jag hade kanske kunnat lära mig de ord som krävs för att beskriva hur han får ihop ljudet och det visuella. Men istället för att ödsla tid på det så rekommenderar jag att se filmen själva.

Ett exempel är när trion förlorat sina pengar och gatorna är snustorra från heroin på grund av ett pågående gängkrig. För att få pengar till heroinet så går Marion till en gammal äldre vän, en gift man som har pengar. Både Marion och Harry är medvetna om att hon måste ligga med honom för att få låna pengarna, under den middagen har Aronofsky medvetet förhöjt mannens ljud när han äter så att man hör hans tuggor. Det gör att man som filmtittare inte bara får olustkänslor över historien kring scenen, det visuella men även ljudet. I det här klippet så lämnar Marion precis hennes gamla vän efter att han kastat sig över henne och hon ber om att rummet skall vara mörkt för att hon skall klara av det.

Samma sak sker i en annan scen där Marion hamnar i klorna hos Big Tim (Keith David). Big Tim utnyttjar medvetet kvinnor för att tillfredsställa hans och andras sexuella behov. De vet om att det finns droger hos honom när det inte finns på gatan. I filmen framställs det som att han njuter av att utnyttja tjejerna på samhällets botten, trots att han inte behöver göra det eftersom han är rik. Där filmar Aronofsky medvetet endast på Keith Davids stora negerläppar och glugg mellan framtänderna samtidigt som karaktären Big Tim anmodar henne till att börja utföra de förnedrande handlingarna.

Sara äter allt mer av bantningspillerna och råkar till slut ut för en psykos och hamnar på mentalsjukhuset där hon utsätts för elektriska chocker mot tinningarna. Aronofsky blandar alla fyras öden i slutet och som filmtittare får man se flera scener i rad som bara bygger upp mer och mer obehagskänslor. Du känner att du aldrig vill vara i deras situation eller att någon som står dig kär skall vara i den. I slutet ligger alla fyra i fosterställning och allt de har då i sina miserabla liv är deras drömmar, drömmar som inte kommer bli uppfyllda.

Det gör att ingen i filmen får ett lyckligt slut för någon, vilket gör att den skiljer sig från filmen Trainspotting som ändå visar upp obehagliga öden men folk som klarar sig ur missbruket.

Filmade heroinmissbrukare

Även om Requiem for a Dream är en spelfilm, så är den så rå och grafisk att jag som tittare verkligen känner en avsmak mot droger. En verklig dokumentär som är intressant att se på angående detta är dokumentären om Lanre Feintholas försök att sluta med det förslavande heroinet abrupt. Feinthola som ursprungligen kommer från Nigeria valde att fotografera missbrukarnas livsstil i England, han fotade när de människorna låg för döden för att de tagit en överdos och sedan räddas av deras drogpartner. För att själv förstå vad missbrukarna gick igenom valde han att pröva heroin. Meningen var att han bara skulle pröva det en tid för att sedan sluta men han fastnade själv i det och kunde inte ta sig ur det. I dokumentären Cold Turkey får vi se hur han misslyckas med att abrupt avsluta sitt heroinberoende och hur hans beroende långsamt nöter ut hans vänners välmående när de försöker hjälpa honom.

Idag går vi mot en allt mer liberaliserad narkotikapolitik då allt fler människor önskar att berusa sig med ytterligare medel. Kriget mot knarket är förlorat menar dessa förespråkare, nu måste samhället sluta kriminalisera knarket. Men i sanningens namn så är det ännu inget krig även om det kan bli tal om långa fängelsestraff i dagsläget. Knarksmugglarna och knarkförsäljarna tillåts fortfarande leva, deras musik pumpas fullt ut i regimradions alla kanaler. Den kritiska frågan för nordborna är om de vill att det skall bli som i USA.