I månaden som gick var det sextio år sedan den djupt etnocentriska – och öppet teokratiska staten – Israel såg dagens ljus. Men trots att Israel under hela sin existens tvångsmässigt gjort sig skyldigt till omfattade etniska rensningar och olaglig ockupation av såväl palestinsk som libanesisk mark, firade hela det ”internationella samfundet” uppsluppet, med USA:s president George Bush i spetsen, dess tillblivelse.

Även härhemma i Sverige ställde det sionistiska etablissemanget till fest. Prominenta politiska personligheter över hela linjen stämde in i de välregisserade offentliga hurraropen till Israels ära. Bland annat sverigedemokraten Björn Söder och folkpartisten Birgitta Ohlsson kunde bevittnas unisont lovsjunga det älskade födelsedagsbarnet. Mycket kan sägas om den uppenbart absurda omständighet att såväl en påstått ”nationell” som en liberal kan göra gemensam sak i en så känslig politisk fråga som Palestina-Israelkonflikten. Men som så ofta är fallet när det gäller ”egendomsfolket” lyckas dess förtrogna skapa de mest osannolika allianser, till värn för de självutvalda.

Platsen är inte här att systematiskt lägga ut texten över de folkvaldas oheliga vänskap till försvar för de självutvalda israeliterna. Men, när nu ljudet från champagnekorkarna börjat klinga av så sakteliga kan det dock vara av intresse att belysa vissa valda avsnitt ur det så bejublade föremålets syndaregister. Ty staten Israels existens är att likna vid en – alldeles oavsett hur enträget dess heliga urkunder än bedyrar motsatsen – notorisk terrorstat med vidsträckta och outsläckliga territoriella ambitioner.

Från myternas värld

Den judiska statens tillblivelse föregicks av en rad myter vilka skulle rättfärdiggöra dess grundläggning. En av dem var att Palestina skulle ha varit nästintill obefolkat och öde innan judarna beslöt sig för att besätta landet. Denna myt var dock en enda stor lögn. Sanningen var nämligen den att Palestina var befolkat av såväl en kristen som en muslimsk civilisation långt innan några större skaror judar 1948 beträdde dess jord. Palestina var till detta faktum dessutom ett välskött och blomstrande jordbruksland.

När landsfadern David Ben Gurion – med fickorna stinna av både amerikanska dollars och sovjetiska rubler – utropade statens tillblivelse inför ett andaktigt världssamfund, utgjorde judarna blott en tredjedel av Palestinas befolkning. De ägde enbart sex procent av landets mark. I sanning ingen särskilt god grund att konstruera en etnisk ren judisk stat på. Men tillsammans med förtrogna stamfränder som Abraham Stern, Menachem Begin och Yitzhak Shamir fann Ben Gurion snart på råd.

Ben Gurion hyste en total dedikation gentemot drömmen om ett rent judiskt hemland, ett ”Eretz Yisrael”. Inga hinder var för honom omöjliga att övervinna för att åstadkomma ett förlovat paradis för judarna i diasporran. Följande citat är ytterst talande för Gurions inställning för nationen Israels sak; ”Om jag visste att jag kunde rädda alla [de judiska] barnen i Tyskland genom att föra dem till England, och bara hälften av dem genom att transportera dem till Eretz Yisrael, så skulle jag välja det senare alternativet. Ty vi måste inte bara väga in dessa barns liv, utan även det israeliska folkets historia.” (Yoar-Gelber. (1939-1942). Zionist Policy And The Fate Of European Jewry. Yad Vashem Studies. Vol XII. s.199)

Genom hänsynslös terror

Även om den sionistiska terrorn mot den palestinska urbefolkningen och den brittiska kolonialmakten hade varit såväl utbredd som välplanerad långt innan 1948, så stegrades och utvidgades den drastiskt efter Israels formella grundade. Inget pris kunde nu vara för stort eller dyrköpt för att uppnå den hägrande himmelska utopins genomförande. Resultatet av denna ”gudabenådade” etniska rensning är synnerligen makaber.

Under bara några få månader hann de judiska sionisterna genomdriva sin minutiöst planerade Plan Dalet. Dess genomförande och utformning känns tydligt igen från Moses, Joshuas och Davids ”fornstora dagar”. Plan Dalet innebar, att sionisterna i område efter område med regelrätta massakrer och massvåldtäkter som främsta medel fördrev 750 000 palestinier från deras hävdvunna mark. Mer än två tredjedelar av den palestinska ursprungsbefolkningen fördrevs och över fyra hundra städer och byar utplånades. Det var under dessa heta vårmånader 1948 som den nu så svårlösta palestinska flyktingfrågan uppstod. FN:s speciella organ för den palestinska flyktingfrågan, UNRWA, beräknar att det idag finns cirka 4,2 miljoner palestinier vilka lever fördrivna över hela världen. Detta som en direkt konsekvens av Israels etablering som en suverän och avskild judisk stat vilken under inga som helst omständigheter kan acceptera ickejudar inom sina gränser.

Det israeliska etablissemangets syndaregister innefattar systematiskt genomförda massmord och massvåldtäkter, regelrätt tortyr samt storskalig fördrivning av ickejudar och olaglig ockupation av deras hemländer. För att namnge några av de värsta illdåden; massakrerna vid Deir Yassin, Sabra, Shatila och Jenin. Israelernas händer är kort och gott fullkomligt nersölade av oskyldiga ickejudars blod. Hela landets väsen är lika blodrött som en koscherslaktares arbetsbänk dagarna närmast sabbat. Det är således ingen slump att flera av dess framstående ledare genom åren har varit massmördare. Exempelvis den israeliska försvarsminister, Ariel Sharon, som ansvarade för slakten av de palestinska flyktingarna i Sabra och Shatila i Libanon 1982, där offren företrädesvis var kvinnor och barn. Försvarsministern Sharon blev till detta sedermera även Israels premiärminister genom ett allmänt parlamentsval. Men svinerierna fortsätter än värre. Anstiftaren till massakern vid Deir Yassin, Menachem Begin, var även han Israels premiärminister under ett antal år. Han förärades dessutom senare med Nobels Fredspris.

Äcklande

Med ovanstående komprimerande register över Israels förbrytelser begångna under de senaste sextio åren, ter sig åsynen av etablissemangens ringdans kring Menorahn den fjortonde maj världen över, äcklande. Känslorna av avsmak uppstår dock inte först och främst över alla de bestialiska övergrepp som den sionistiska terrorn har gjort sig skyldigt till mot de arabiska palestinierna, utan hur världens alla etablissemang okritiskt fortsätter att stödja denna lilla terrorstat, och samtidigt benämna den ”Mellanösterns enda demokrati”. Med detta i åtanke inser vi hur deras definition av ”demokrati” lyder.

  • Publicerad:
    2008-06-04 00:00