DEBATT. Robert Andersson reder i denna artikel ut varför en signalröst alltid är bättre än en taktikröst.

Valet 2018 närmar sig med stormsteg och mycket har hänt sedan sist. När valet 2014 ägde rum fanns varken Nordiska motståndsrörelsens parlamentariska gren eller Alternativ för Sverige. Istället fanns Svenskarnas parti, som dock la ner partiet kort tid efter valet.

Då som nu debatterades det flitigt bland nationellt sinnade och så kallade Sverigevänner (som allt som oftast sympatiserar med SD) hur man skulle placera sin röst på bästa sätt.

Något som alltid grämde mig att se i dessa debatter var hur nationella av olika slag argumenterade för att istället rösta på SD av olika skäl, vilket gjorde dessa debatter något bisarra. Detta trots att SD redan då var på ett kraftigt sluttande plan med öppen svenskhet och liknande dynga som de lagt sig till med. Det var med andra ord inte alls svårt att se åt vilket håll det barkade redan 2014.

Så varför röstade inte dessa nationella på det parti som ideologiskt och partipolitiskt stod dem närmast? De gjorde det tydligen av taktiska skäl. Låt oss därför ta upp de skäl som angavs.

Ett skäl var att SvP hade fel framtoning och att de således skulle bli oförmögna att röna framgång på grund av detta. Ett annat var att företrädarna hade fel bakgrund. Liknande optikrelaterade skäl förekom också men det absolut vanligaste, och mest allvarliga, skälet som angavs var att SvP ändå inte skulle komma in i riksdagen, och därför var rösten bortkastad. Nedan kommer jag förklara varför detta tankesätt är helt fel!

Historien upprepar sig
Om vi hoppar framåt några år till idag så ser vi att den politiska spelplanen förändrats för oss nationellt sinnade. SD är idag inte ens ett alternativ för lättmjölksnationalisterna då SD fördärvats irreparabelt ända in i märgen. Istället handlar debatten om man ska rösta på NMR eller AfS.

Vad som slår mig speciellt är hur hela debatten egentligen bara har tagit ett stort skutt och iklätt sig nya skepnader. AfS har i sammanhanget intagit SD:s plats och NMR har intagit SvP:s plats. SvP och NMR var och är såklart två helt olika saker, både praktiskt och ideologiskt, men principen i tankesättet kring båda är densamma.

Nu syns sympatisörer till NMR, samt andra nationella, säga att de ska rösta på AfS av taktiska skäl och radar upp samma skäl som sina föregångare. Låt oss börja med titta på optikdelen.

Vissa debattörer menar att optiken, som i detta sammanhang betyder det visuella, är av överordnad betydelse. Man hävdar att om man inte är tillräckligt finklädd eller ser tillräckligt ”proper” ut så kan man inte röna framgång bland massan. Framför allt handlar det dock om att arbetsmetoderna inte är tillräckligt ”civiliserade”. I Sverige är det en högljudd minoritet bland nationella som brinner för det här överdrivna optics-cuckande och drar med sig många andra som lyssnar på dem.

Som ni märker går optikargumenten alla ut på att man ska dansa inom systemets uppsatta ramar, annars har man ingen chans till framgång. Detta är förstås helt fel. Naturligtvis kan företrädare för en politisk rörelse inte se ut hur som helst, det förstår alla. Att ha ett vårdat yttre är av stor vikt, men att ha en märkeskostym är av mindre vikt för gemene man. Samma sak gäller val av arbetsmetod. Att bete sig som vettvillingar offentligt går naturligtvis inte, men att försvara sig själv vid angrepp och inte backa sänder tvärtemot ut en styrkesignal. Hur ska en rörelse kunna existera bortom skrivbordet om den inte är förmögen att stå upp för sig själv, och vem vill rösta på en rörelse som inte kan det?

USA är nödvändigt att ta upp i sammanhanget då det är ett skräckexempel åt alla håll och kanter. Organisationer ploppar upp som svampar ur jorden och försvinner nästan lika fort. Så har det i mångt och mycket sett ut efter att ledaren för National Alliance, William Pierce, gick bort 2002. Idag är många amerikaner väldigt insnöade på ”optics”. Identity Evropa får ses som ett skräckexempel, där man med alla medel försöker verka så ”civiliserade” som möjligt, med resultatet att den politik man torgför är helt tandlös. Å andra sidan har vi organisationer som American Nazi Party, som ser ut och beter sig som en parodi på Hollywoodnazister. Den gyllene medelvägen lyser alltså ständigt med sin frånvaro i det stora landet i väst.

För att knyta ihop optiksäcken så kan det konstateras just det, att det behövs en gyllene medelväg. Framför allt bör det konstateras att befolkningen överlag inte är så finkänslig i denna fråga som vissa vill göra gällande. Ser man inte ut och beter sig som pack så behövs det inga extraordinära optiska utsvävningar. Folk i gemen bryr sig helt enkelt väldigt lite om detta så länge en viss grundstandard har uppnåtts. Därför bör debatten bland nationella inte heller snöa in på detta. Låt oss istället ta itu med den verkliga stötestenen, nämligen den om ”bortkastad röst”.

Till pudelns kärna
Den absolut vanligaste förklaringen från folk som taktikröstar är att de inte vill kasta bort sin röst. En röst på ett, antaget, mindre parti spelar enligt dessa noll roll om partiet ifråga inte ser ut att ha någon chans att nå riksdagen. Det finns flera allvarliga brister i detta resonemang.

För det första gäller det enkla faktum att inget parti går från noll till hundra på nolltid. Om ett parti gång på gång sviks av sina sympatisörer, som istället för att rösta på det de vet är riktigt stöder ett mindre radikalt alternativ av ”taktiska” skäl, kommer detta parti aldrig att växa. Detta leder till en negativ snöbollseffekt i form av att partiet då ser stagnerat ut och allt fler ansluter sig till ”taktikernas” skara. Det blir som en negativ självuppfyllande profetia. Hade istället folk tänkt tvärtom hade effekten naturligtvis också blivit tvärtom.

Viktigast av allt är dock att man istället för att ägna sig åt ”taktik”, ägnar sig åt att signalera. ”Taktik” innebär alltid i sammanhanget att man är oärlig och egentligen vet bättre, men tror att man kan ta genvägar. Dock kommer detta tillvägagångssätt alltid att bita en i svansen i slutändan. Antingen för att folk upptäcker att man varit oärlig eller så liberaliseras man som SD, om vi nu snackar politiker som använder sig av ”taktik”.

En röst på Nordiska motståndsrörelsen sänder däremot en betydligt mycket kraftigare signal än en röst på AfS. Det är bara att jämföra hur medierna behandlat AfS kontra NMR. AfS har uppmärksammats på ett betydligt snällare sätt än NMR någonsin har. Bara det faktum att lögnmedia gett ett nystartat parti så mycket uppmärksamhet säger mycket. En uppmärksamhet NMR:s parlamentariska gren inte såg röken av då den lanserades. Inte minst ser media en möjlighet att diversifiera motståndet mot dem. Dels genom att leda väljare från SD men även från NMR. Samtidigt är man trygga med att AfS kommer hålla sig någorlunda inom spelplanen och således i schack.

NMR har å andra sidan alltid baktalats och smutskastats år efter år i samma medier så länge organisationen har existerat. Systemet vet att NMR aldrig kommer att dansa efter deras pipa, och den enda åtgärden som finns kvar då är att trycka ner organisationen så mycket som det bara går. Det hela blir väldigt logiskt när man ser på det från denna synvinkel. Det finns med andra ord ingen större örfil att dela ut till systemet än en röst på NMR.

Slutligen bör det nämnas att man får störst procentuell utdelning av sin röst om man röstar NMR istället för AfS. Då AfS av allt att döma har högre opinionssiffror än NMR blir en röst på NMR procentuellt mer värdefull och gör mer skillnad.

”Men, Nordiska motståndsrörelsen har ingen chans att komma in i riksdagen till skillnad från AfS!”, kanske någon invänder.

Det är väldigt tveksamt om AfS kommer in i riksdagen alls. Visst har man haft en intensiv valkampanj och stort understöd på nätet, men en röst på AfS är nog egentligen mer en vild chansning snarare än en taktikröst. Över en procent tror jag dock att partiet kommer få. Om NMR också skulle få ihop minst 1 % av rösterna betyder det att vi vid nästa val kommer få gratis valsedlar upptryckta samt utplacerade över hela landet. Idag måste detta bekostas ur egen ficka och delas ut av medlemmarna själva, vilket slukar stora resurser vad gäller tid och pengar.

Om NMR får ihop 2,5 % betyder det att man kommer beviljas statligt partistöd. Feministiskt initiativ fick i förra valet 3,12 % av rösterna till riksdagen. Detta gjorde dem berättigade till 333 300 kronor i partistöd. Den bistra verkligheten för NMR idag är att de måste bekosta hela verksamheten ur egen ficka samt med donationer. Aktivister och medlemmar måste ha vanliga jobb vid sidan av politiken och har inte tid att lägga all sin tid på kampen för vårt folks framtid. Många bra projekt kan heller inte lanseras av ekonomiska skäl. Ändå gör organisationen ett stort avtryck idag. Kan någon föreställa sig hur det hade kunnat se ut om NMR fick hundratusentals kronor i partistöd?

Oavsett vilka invändningar man kan hitta på mot ovanstående så kvarstår det faktum att man får mest ”bang for the buck” om man röstar på NMR. Ingen annan röst kan ge ett lika stort avtryck. Den 9 september är det du som avgör om du vill förbereda dig och ditt folk för framtidens utmaningar.

  • Publicerad:
    2018-09-06 09:40