KRÖNIKA. Henrik Gustafsson reflekterar kring Ray Bradburys roman ”Fahrenheit 451” och uppmanar läsaren till att inte vara som en sengångare.
År 1949 blev författaren Ray Bradbury trakasserad av polis när han var ute och gick med en vän i Los Angeles. Han beskriver i förordet till sitt berömda verk ”Fahrenheit 451” hur polisen stoppade dem och undrade vad de gjorde. De verkade inte kunna förstå att någon var ute och gick utan att ha ett ärende eller någonstans att gå.
Bradbury blev så irriterad att han skrev en kort historia om detta. Berättelsen handlade om en framtid där fotgängare blev arresterade för att de använde trottoaren. När den sedan slogs ihop med andra berättelser föddes den dystopiska romanen Fahrenheit 451. Den handlar brandmannen Guy Montag som genomgår ett bryskt uppvaknande till insikten om hur hemsk hans omvärld verkligen är.
Bradburys bok är som en enda lång mardrömsskildring. Det mest skrämmande är hur den påminner om verkligheten. Som inspirationskälla för boken nämner han brännandet av biblioteket i Alexandria. Han påstår att han grät när han vid nio års ålder fick höra talas om detta.
Elden som problemlösare
Huvudkaraktären Montag jobbar på en brandkår som har i uppgift att bränna böcker. Av någon anledning bränner de även upp husen där böckerna finns. Ifall någon anmäler att det finns böcker i ett hem så får de ett larm och åker dit. Deras officiella slogan är: ”Bränn dem till aska. Bränn sedan askan.”
Brandmännens uppgift är att: 1: Svara snabbt på alarm. 2: Starta elden snabbt. 3: Bränn allting. 4: Rapportera tillbaka till brandstationen direkt. 5: Var redo för andra alarm.
På brandstationen finns en mekanisk hund. Den fungerar på samma sätt som de vill att människorna skall vara: ”Den gillar eller ogillar ingenting, den bara sköter sin uppgift.”
Människan innanför skalet
Montag bor granne med en flicka som heter Clarisse. Det konstiga med henne är att hon inte är intresserad av vad som görs utan varför. Hon frågar Montag om det är sant att brandmän brukade släcka bränder istället för att starta dem. Han skrattar åt påståendet att det en gång i tiden behövdes brandmän till detta. ”Husen har alltid varit brandsäkra,” säger han.
I Montags värld har reklamskyltarna gjorts längre eftersom människorna kör förbi dem så snabbt. Bara underliga människor promenerar. De flesta har ingenting att prata om. Han förundras när Clarisse berättar att de brukar sitta och prata med varandra hemma hos henne. Hon skrattar åt honom när han frågar henne vad det är de pratar om.
När Montag kommer hem från jobbet finner han sin fru Mildred ligga livlös i sängen efter att ha tagit en överdos tabletter. Från sjukhuset skickas två personer med en maskin som trycks ner i halsen och suger upp problemet. Dessa fall är så vanliga att de konstruerat en särskild maskin för syftet.
Dagen därpå minns hon ingenting. Mildred försöker övertala Montag att köpa en fjärde vägg-TV fastän det skulle kosta en tredjedel av hans årslön. Hon har inget att berätta om vad som hände kvällen innan. Det är som att det finns en annan Mildred djupt där inne. En person som är så plågad att det verkar vara en helt annan person.
Oxford martyrerna
Den 16 oktober 1555 brändes två anglikanska biskopar på bål för kätteri i Oxford. Medan de brändes levande talade den ena till den andra. Det var Hugh Latimer som sade till Nicholas Ridley att: ”Vi skall denna dag tända ett sådant ljus… i England som jag litar på aldrig kommer att släckas ut.”
En kvinna som väljer att bli uppbränd tillsammans med sina böcker citerar detta då brandmännen försöker gripa henne. Detta gör ett starkt intryck på Montag. Han smugglar med sig en bok från hennes hem. Den kvällen grät han, men varken han själv eller hans fru kunde förstå varför hans kinder blev våta.
Majoritetens tyranni
Montags chef Beatty tillhör sanningens farligaste fiende: majoritetens orörliga boskap. Han förklarar för Montag varför de måste göra det som de gör.
En bok kan väcka känslor. Känslorna är som ett laddat vapen. Människorna behöver avväpnas. När husen gjordes brandsäkra behövdes inte brandmännen längre. De fick ett nytt jobb som sinnesfridens väktare. ”Bränn böckerna. Bevara lugnet och freden. Glöm alla minnen. Bränn dem. Bränn allting.”
Montag känner sig olycklig och galen. Ändå önskar han hålla fast vid den känslan.
”Jag kanske till och med börjar läsa böcker”, säger han till Mildred.
”De kommer sätta dig i fängelse”, svarar hon.
”Ja, och det kan vara en bra idé. Innan jag skadar någon”, menar Montag.
Människor behöver inte alltid bli lämnade ifred, tänker han. Ibland behöver de störas ordentligt. De behöver påminnas om något verkligt och viktigt.
Var inte som en sengångare
Montag föreställer sig människor med färglösa ögon, gråa tungor och tankar som tittar ut genom ansiktets förlamade kött. Deras enda och största intresse är att titta på TV-skärmarna som täcker väggarna i deras hem.
Som kontrast till detta uppmanas Montag att fylla sitt sinne med världens under. En karaktär vid namn Granger säger till honom att leva som om han skulle falla ner död om tio sekunder:
”Se världen. Den är mer fantastisk än någon dröm som skapats eller betalats för i fabriker. Fråga inte efter garantier eller någon säkerhet. Något sådant djur har aldrig funnits. Och ifall det skulle ha funnits hade den varit besläktad med den stora sengångaren som hänger uppochner i ett träd hela dagen och varje dag sover bort sitt liv. Åt helvete med det (…) skaka trädet och slå ner den stora sengångaren på sitt arsel.”
Faran med okunnighet
Montag söker upp en gammal professor som heter Faber för att prata om sitt uppvaknande med honom. Faber menar att brandmännen knappt är nödvändiga. Människorna slutade själva att intressera sig för att läsa. Ifall världen fylls med okunniga människor som inte läser blir bokbränning helt överflödigt.
Först och främst vill människorna ha roligt. Det finns få som vill göra uppror och bland dem är många lättskrämda. Faber säger att de lever i en tid då alla tror att det hemska alltid händer någon annan.
Det sista uppdraget Montag får som brandman är att bränna sitt eget hus. Hans fru har ringt in larmet och angivit honom. När de kommer dit frågar han häpet varför de har stannat framför just hans hus.
Montag vänder bensinsprutan mot sin chef Beatty och ser honom förvandlas till en förkolnad vaxdocka. Sedan säger han: ”Nu är du inget problem. Du sade alltid; ta inte itu med dina problem, bränn dem. Nu har jag gjort både och.”
Källa:
Bradbury, Ray (2008). ”Fahrenheit 451”. Harper Collins
Hoppa till huvudinnehåll
