RECENSION Daniel Olofsson har sett dokumentären Sirens och är inte mild i sin dom.

Sirens är en dokumentärfilm om det Libanesiska hårdrocksbandet Slave to Sirens. Dokumentären har hyllats världen över och den har nyligen gått på den svenska public service-kanalen SVT2.

Filmen skapades av Rita Baghdadi, en amerikansk filmskaperska som tog en hedrad examen vid den amerikanska filmskolan Columbia College Chicago. Baghdadi föddes i Washington D.C 1985 och hennes familj har sina rötter i Marrocko. Baghdadi har vunnit Emmys för sina dokumentärfilmer och den senaste, Sirens, belönades med Grand Jury-priset för dokumentär vid filmfestivalen Outfest Los Angeles LGBTQ+film festival 2022.

Baghdadis arbete, som ofta går ut på att lyfta fram homosexuella och färgade kvinnor, har stöttats och gjorts möjlig med hjälp av filmjättar som HBO, Netflix och Film Independant. Hennes alster har gått varma på både bio och strömmingstjänster och nu senast på svensk televison.

Rita Baghdadi

Baghdadi hyllas för sina intima och avskalade skildringar av kvinnor. Ord som ytterst charmerande och djupt rörande används flitigt i beskrivningen av hennes arbete. Men hur är då hennes senaste och mest hyllade dokumentär, Sirens?

När jag såg Sirens visste jag ingenting om den. Det var bara av en ren slump jag ramlade över filmen och jag brukar vanligtvis föredra att inte veta så mycket om filmerna jag ser. Om man vet för mycket i förväg går mycket av själva filmupplevelsen nästan alltid förlorad. Men i det här fallet ångrar jag mig. Om jag bara hade läst lite mer om vad detta kvinnliga libanesiska hårdrocksband egentligen kämpar för hade jag kunnat undvika denna cineastiska mardröm .

Bara några minuter in i filmen får vi den första ledtråden om vart filmen tänker föra oss då vi möts av orden ”HOMOPHOBIA IS A CRIME # LGBT” som står klottrat på en vägg i Beirut. Här borde jag egentligen ha stängt av då jag kräktes lite i munnen av detta men jag tänkte inte låta filmen vinna så jag beslöt mig att åka med på den fasansfulla PK-färd som detta spektakel troligtvis skulle bjuda mig på.

I början av filmen kastas vi in i ett upplopp i Mellanöstern och vi förstår att tjejerna i bandet inte är helt nöjda med läget där de lever. De vill ha en förändring och de är en del av det nya Mellanöstern där deras musik och livsstil är viktig. De vill bekämpa rädslan och alla orättvisor med sin musik. De har anammat den västerländska hårdrocksstilen med färgat hår, tröjor med hårdrocksband och tufft utformade gitarrer.

Man inser dock rätt omgående att dessa tjejer redan glider runt i en mycket uppstyrd gräddfil, de blir plötsligt kontaktade av det engelska skivbolaget Earache. Detta skivbolag är känt för band som Morbid Angel, Carcass och Entombed och nu vill de att just deras band, Slave to Sirens, ska spela på en festival i England. Märkligt nog ackompanjeras inte detta stora genombrott av bandets egna musik utan av något mycket mer känslofyllt och i stil med vad filmskaparen troligtvis lärt sig på filmskolan i Amerika. Det är förövrigt ett genomgående tema i dokumentären. Bandets musik lyser i stort sett med sin totala frånvaro under hela mardrömsresan som filmen tar oss med på.

Redan tidigt i berättelsen ligger fokus på annat än musik och innan det gått ens 10 minuter inser vi att det här kommer inte att handla om musik överhuvudtaget utan om bandets frontfigurer och deras relation. Shery och Lilas tycker nämligen om varandra, jättemycket. Här, ungefär 10 minuter in kan man hämta både en skämskudde och en spypåse om man trots mina förvarningar ändå tänker plåga sig igenom detta cineastiska helvete. Annars räcker det gott och väl att läsa fortsättningen av min recension här nedanför då jag kommer att gå igenom hela filmen i stora drag.

Livet som homosexuell är inte enkelt i Libanon och här har vi dokumentären utstakad redan innan den första kvarten har gått. Det kommer inte att handla om musik utan om att vara lesbisk i Mellanöstern och där är inte musiken det viktiga. Det viktiga för dessa damer är att de kan vara de dem är.

Lilas mor är givetvis förkrossad. Varför kan inte hon vara hemma med sin mor och vara normal som de andra flickorna i Beirut? Men Lilas går hellre ut och dricker öl och kollar på brudar än att leva så konservativt och tråkigt som hennes mor vill. Men det är inte bara Lilas som försöker slå sig fri, hennes käresta, Shery har massa tatueringar och håller på med magi men hennes kamp ligger i Syrien, något vi inte får veta så mycket mer om än så.

Lilas och Shery.

Efter en stund kommer så musiken in lite grann igen och vi får följa med på bandets resa till festivalen i England och då är det viktigt att de gör rätt. De får hjälp av några manliga hårdrockare och om de bara kan hålla sig från sprit och knark kommer det nog att gå bra. De planerar och övar på hur de ska röra sig på scenen och man börjar undra vad det här är för ett ”band” egentligen. Är de mer ett låtsasband som bara vill vara ett metalband? Har de ens spelat nånsin inför publik? Varför får vi knappt höra deras musik i deras egen film? Hursomhelst blir festivalen i England intressant. Det är ungefär 25 st i publiken och de få sekunder vi får höra av musiken låter uselt men nu är tjejerna iallafall på väg mot framtiden.

Mitt i allt börjar plötsligt Lilas vara tjejsur, det är större saker på gång i Libanon. Den yngre generationen vill att Libanon ska bli mer demokratiskt och öppet för homosexuella och transpersoner och vi får se hur kampen för yttrandefrihet pågår där nere. Bandet får inte spela live i Libanon och där kallas de för horor och sataniska och vi får följa Lilas som blir alltmer nerslagen, en känsla som även Shery delar. Nu får vi, hakkors i taket, faktiskt höra lite mer musik, inte inspelad musik givetvis utan musik när den skapas i studion och det känns lite svårt att sätta fingret på vad de egentligen spelar för musikstil. Det är plinkande på gitarr, dist och vrål. Är det thrashmetal som de själva kallar det eller egentligen trash(skräp)?

Slave to Sirens. Thrash eller trashmetal?

Sen flyttar fokus snabbt igen till den lesbiska kärleken mellan Shery och Lilas och nu är det inte subtilt längre utan vi kan säga att de kommer ut ordentligt och vi får veta allt om deras relation, hur de möttes osv. men de måste fortfarande smyga med det för sina föräldrar. Nu är det definitivt inte en dokumentär om musik längre utan om att vara ung och kvinna i Mellanöstern, och om någon har missat det, hur svårt det är att vara lesbisk. Just för Lilas och Shery är det jättesvårt, speciellt då Shery bor i Syrien, kommer hon nånsin att kunna ta sig därifrån?

Men det är inte bara regnbågar och homosexuell kärlek som blomstrar i Mellanöstern, det är mycket våld och upplopp också och när vi bjuds på lite bilder från upploppen får vi faktiskt höra ytterligare några sekunder av bandets musik. Fast de kanske kunde ha klippt bort det helt för det låter faktiskt inte mycket bättre än sekunderna vi fick höra från livespelningen i England.

Har jag nämnt att det är svårt att vara kvinna, spela hårdrock och vara lesbisk i Mellanöstern? Det är så himla svårt att Shery hoppar av bandet mitt under filmens inspelning. Och nu börjar man undra lite vilka de andra i bandet är? Är bandet egentligen bara Shery och Lilas? Vilken är de övriga blå och rosahåriga tjejernas berättelser? Är de lika lesbiska som Lilas och Shery? Tyvärr verkar inte berättelsen förtälja mer än så. Lilas mamma ges förövrigt mer utrymme än bandets övriga medlemmar, tillsammans.

Nu har iallafall Shery lämnat bandet och hon och Lilas spelar känslomässiga melodier på sina gitarrer och tänker på hur jobbigt det är att vara lesbisk i Mellanöstern. Ska de få varandra igen? Ärligt talat så är det svårt att bry sig vid det här laget men har man sett så här långt kan man lika gärna se hela. Och att slå av är uteslutet, det är en viktig regel i den kulturella kampen. Hur dåligt det än blir får man aldrig låta ondskan vinna.

Plötsligt sker en stor explosion i Beirut och Lilas börjar tänka på traumat hon har ärvt från sina föräldrar och nu kommer rädslan tillbaks. Samtidigt blir det allt svårare i bandet, kvinnliga gitarrister växer ju inte på träd direkt i Mellanöstern och hon börjar tänka på Shery. Hon klipper av sig sitt stora hår och nu känns allt bättre och hon bestämmer sig att kontakta Shery igen. Jippi, bandet återförenas och nu får Shery och Lilas helt plötsligt vara med och spela med en klassisk orkester i ett inslag i Libanesisk TV (sic). Något som är ytterligare ett bevis på den uppstyrda gräddfilen jag nämnde tidigare.

I filmens slutakt ligger fokus än en gång enbart på relationen mellan Shery och Lilas och vi får en lite djupare inblick i den homosexuella världen i Mellanöstern. Den visar sig vara minst lika dekadent och promiskuös som i väst. Detta förstår man när Lilas visar bilder och filmer på alla sina andra flickvänner för Shery medans protester mot ett friare Libanon pågår på gatan runt omkring dem.

Lilas visar Shery sina andra flickvänner.

I filmens slutminuter har de tu så äntligen funnit varandra igen mitt i de kaotiska händelserna i Mellanöstern och de pratar om homobröllop också, så otippat, modigt och spontant framför kamerorna. Ridå och vi får äntligen höra lite av deras inspelade musik till sluttexterna.

Även om den här filmen bör undvikas till varje pris visar den på ett intressant fenomen. Är det här målet med den så kallade arabiska våren? Att demokratin ska tåga in och att kulturen även där nere ska infekteras och ruttna upp inifrån i regnbågens tecken?

Att den här typen av ”kultur” uppmuntras så starkt tyder på att vi lär få se mer av samma dekadens i framtiden. Men jag kommer att genomlida fler av dessa kulturella mardrömmar i kampens tecken för er läsares skull. Jag ska göra allt i min makt så att ingen av misstag kliver på en sån här kulturell trampmina som jag gjorde i framtiden.