En solig förmiddag år 480 f.Kr. står knappa tusen man, ledda av trehundra spartaner, fasta mot över tvåhundratusen persiska soldater vid Thermopylepasset i Grekland, beredda att ge sina liv för sitt folk, sin kultur och sin frihet.
De grekiska soldaterna har tagit upp ställningarna på en liten kulle i den trängsta delen av passagen, där de snart blir omringade av sina fiender. Grekerna överöses av persiska pilar, vilka dock inte har den verkan som perserna hoppats på, tack vare spartanernas stora sköldar och tjocka rustningar. Men oavsett hur stora och tjocka deras sköldar var, hur skickligt de än kunde svinga sina svärd och hur tappert dessa krigare än stred, så kunde de inte vinna över denna övermäktiga fiende.
Grek efter grek nedgjordes av persiska pilar, spjut och svärd, tills de alla låg döda på den nerblodade kullen.
Slaget var förlorat. Men innan de alla var döda hade de spartanska och thespaniska krigarna tagit med sig tusentals och åter tusentals persiska angripare till nästa värld.

Det berömda Sparta
Under antiken var hela medelhavsområdet splittrat i otaliga stadsstater och Grekland var inget undantag. Alla de grekiska staterna var ganska lika varandra, små till ytan och befolkningsmängden var liten. Man hade ett gemensamt språk, en gemensam kultur och man var av samma uråldriga blod. Men det fanns en stat som skiljde sig från mängden. Den hette Sparta.
Även i Sparta var befolkningen fåtalig. Man talade samma språk och var av samma ariska blod som övriga antika greker, men skillnaden låg i att spartanerna gjorde sig själva och sitt rikes namn odödligt genom sitt mod, sin offervilja och sin fanatiska tro på sitt land och sitt folk.
Sparta är känt som ett krigiskt land, men så hade det dock inte alltid varit, utan i hundratals år var Sparta ett fridfullt och stillsamt jordbrukssamhälle utan någon betydande militär aktivitet. Spartanerna var mästare på sport och de var under lång tid dominerande i de olympiska spelen. De var även mycket goda poeter och hantverkare, båda de kända poeterna Alkman och Tyrtaios var spartaner.
Allt detta kom dock att förändras då den spartanske lagstiftaren Lykurgos omstrukturerade hela det spartanska levnadssättet och landet omformades för en tid av krig, vilket skulle lägga grunden för landets och folkets framtida berömelse. Landet skulle nu bli vad det senare blivit känt för.
Förutom en viss mån av konst gjorde man sig nu av med allting som ansågs överflödigt och inte var till gagn för Sparta och folkets överlevnad. Den främst använda valutan, särskilt inom militären, bestod nu inte längre av silver eller guld, utan järn, vilket naturligtvis även kan ses som symboliskt för deras nya, krigiska, natur.
Inte ens genom språket använde man ord eller formuleringar som ansågs överflödiga utan man talade kort och koncist.
Härmed lade spartanerna grunden för två numera vardagliga ord: ”Spartansk”, för att beskriva något asketiskt och enkelt, samt ”lakonisk”, som används som beskrivning av just korta och koncisa ordval, detta efter Lakonien, området vari Sparta är huvudstad.

Antikens elitsoldater
Nu var alltså spartanernas främsta sysselsättning krig och för att bli mästare på detta tränade man konstant. Vid sju års ålder påbörjade spartiaterna, vilka var de enda som hade möjlighet att bli fullvärdiga spartanska medborgare, sin militära träning.
I sin träning lärde de unga spartanerna sig att slåss med alla vapen, allt från deras huvudvapen spjutet till knytnävarna. Det var ju som bekant just grekerna som uppfann och utvecklade konsten att strida med sina bara händer, något som sedan utvecklats till den moderna kampsporten.
Soldaterna lärde sig dock inte bara konsten att ta liv och att bli de grymmaste soldaterna under denna tid, de lärde sig även disciplin och vikten av heder och ära. De lärde sig de spartanska krigets lagar, lagar vilka gällt för alla ariska krigarfolk, bland annat vikingarna. Lagar om hur man aldrig skall fly eller kapitulera, hur vanhedrande det är att överleva sin ledare i ett förlorat slag och vikten av att aldrig vara självisk under stridens hetta. De lärde sig att äran, näst efter luft och vatten, är det viktigaste för en arier och att han utan den är en död man för hans omvärld. Den spartanska krigaren lärde sig även, likt alla ariska krigarfolk, hur hans egna prestation och hans egna ära var knuten till hans folks ära och att han därför aldrig kunde dra skam över sig själv genom att lämna en strid, då han genom en dylik handling skulle dra skam över hela sitt folk.
Vid tjugo års ålder var den officiella träningen avklarad, men i praktiken så tränade man tills den militära karriären var över vid sextio års ålder. För de flesta avslutades den när döden befriade dem från deras tjänst. Vid trettio års ålder hade man möjligheten att bli fullvärdig spartansk medborgare, något som de flesta aldrig blev tack vare de stenhårda krav som ställdes.
Spartiaterna var förbjudna att ägna sig åt jordbruk, handel och hantverk. De skulle vara soldater och ingenting annat. Förutom att fungera som landets armé användes de efter sin träning som landets polis vars främsta uppgift var att slå ner revolter från heloterna, de spartanska slavarna, vilka enligt uppgifter var femton gånger så talrika som spartanerna själva och därför krävde ständig kontroll.

En tid av krig
Så från och med omstruktureringen av Sparta, vilken man tror ha skett någon gång mellan 1000 f.Kr. och 850 f.Kr., var det krig som låg framöver. Sparta förklarade krig med flera närliggande grannstater, däribland Messenien, vars befolkning förslavades och vars ättlingar kom att bli heloterna.
För att klargöra exakt hur skickliga krigare spartanerna var kan det nämnas att Sparta inte förlorade ett enda slag, då fienden varit numerärt likvärdiga, mellan det messeniska kriget, runt 800 f.Kr. till slaget vid Leuktra år 371 f.Kr. då boiotiska styrkor besegrade en spartansk här, ledd av kung Kleombrotos.
Sparta utkämpade flera krig, men inget skulle komma att bli så hårt och så omtalat som konflikten med det väldiga perserriket, som var det största riket i världen mellan runt 750 f.Kr. och 323 f.Kr.
De grekiska stater som låg i mindre asien, nuvarande Turkiet, kom runt 550 f.Kr. under persiskt styre och tvingades att betala rikligt med skatt. Vanstyret över de nyvunna grekiska stadsstaterna ledde till en revolt, benämnd som den joniska revolten efter områdets namn, då flera stadsstater reste sig mot sina förtryckare.
Stadsstaterna Athen och Eretria stödde den joniska revolten och fick hela perserriket emot sig.
Perserrikets konung Xerxes I, mobiliserade så den största armén världen någonsin skådat i syfte att införliva Grekland i sitt väldiga rike.
Samtida uppgifter från den grekiska historiken Herodotos vittnar om en persisk armé på över fem miljoner man vilka skulle ha ”druckit hela floder” och ”ätit städers hela matföråd”, på sin väg mot Grekland. Sanningen är dock att det faktiska antalet snarare låg runt tvåhundratusen fotsoldater samt drygt tjugotusen kavallerister, vilket gott och väl räckte för att vara en av de absolut största angreppsarméerna genom tiderna, särskilt om man räknar med den otroliga mängd slavar som medbringades i kriget.
De grekiska stadsstaterna bildade snabbt en allians som skulle strida mot denna mäktiga fiende. Alliansen leddes av Spartas kung Leonidas I, som endast bidrog med 300 spartaner. Anledningen härav var Spartas otroligt stora mängd slavar vilka var tvugna att hållas i schack Man kunde helt enkelt inte avvara fler soldater på grund av risken för att slavarna skulle revoltera.
De spartanska soldater som kom att strida mot perserna var de bästa av de bästa, handplockade från kungens personliga livaktsstyrka. Ett kriterie för soldaterna var att de var tvungna att vara fäder till söner som var gamla nog att ta över ansvaret för familjen. Leonidas visste vad utgången av slaget skulle bli. Man hade inga förhoppningar om att hindra perserna, utan syftet var endast att vinna tid, tid för att förbereda ett bättre fösvar i Athen och att ta med sig så många persiska soldater som möjligt i döden.
Man valde passet vid Thermopyle, även kallat Eldporten, som slagfält. Platsen var perfekt för försvar då passet var väldigt smalt, inte bredare än ett tiotal meter, med berget åt väst och klippor ner till havet i öst.
Det var här som knappa sju tusen greker ledda av trehundra spartaner höll stånd.

Hårt motstånd mot övermakten
När persiska spanare började anlända till passet och rapporterade om deras verksamhet till Xerxes var denne övertygad om att grekerna snart skulle komma till insikt om sitt dåliga läge och bege sig hemåt. Detta hände dock aldrig. Grekerna var fast beslutna om att göra sitt allt för sitt land, sin ära och sin frihet. Trots att de var numerärt underlägsna berättar Herodotos om spartanernas höga moral, då soldaten Dienekes fällde en kommentar gällande hur persernas pilar skulle vara så många att de skulle skymma solen: ”Så mycket bättre, vi skall strida i skuggan!”
Xerxes skickade en diplomat till kung Leonidas, som på uppmaning om att lägga ner sina vapen, svarade diplomaten med orden: ”Kom och ta dem!”
Xerxes blev nu allt mer frustrerad över den brist på respekt hans väldiga armé visades och på den femte dagen anföll han.
Grekerna hade ställt sig längs hela passets bredd med överlappande sköldar och spjuten riktade rakt mot fienden, med spartanerna i fronten. Tack vare spartanernas överlägsna skicklighet, längre spjut och tyngre rustningar hade perserna inte någon möjlighet att bryta igenom den grekiska försvarslinjen, utan led stora förluster och då de inte hade någon chans att flankera sin fiende spelade deras överlägsna antal ingen större roll.
Grekerna stod helt fasta, med ett enda undantag då de gjorde skenretireringar för att snabbt ställa till hårt försvar igen, med syftet att få de persiska styrkorna oorganiserade.
Första dagen gick så förbi för att bana väg för en ny dag av persisk förlust. Xerxes beslöt sig nu för att inte dra ut på det hela längre utan skickade in tiotusen av de beryktade ”Odödliga”, persiska elitsoldater vilka var några av de främsta i världen under antiken, men inte ens dessa hade någon chans mot de väldiciplinerade och tappra spartanerna. Det sägs att Xerxes hoppade tre gånger i sin tron när han sett sina elitsoldater massakreras av spartanerna.
Striderna fortsatte ytterligare en dag utan några persiska framgångar och det såg nu tämligen hopplöst ut för perserna, ända tills det att en grekisk fåraherde, Efialtes, som bodde i området, sålde sitt land till Xerxes genom att vägleda en persisk styrka över bergen via en led som den grekiska armén endast skyddade med tusen man, detta eftersom de var övertygade om att perserna inte skulle hitta den.
När den långt större persiska styrkan anlände till de tusen greker som försvarade bergsleden tog dessa snart till flykten och lämnade vägen öppen för fienden.
Leonidas förstod nu att slaget var förlorat och beordrade alla greker att retirera söderut för att fortsätta försvaret på en mer fördelaktig plats. Alla greker lämnade Thermopyle förutom de knappt 300 spartanerna, som fortfarande var vid liv, samt 700 thespanier, vilka vägrade lämna platsen utan beslöt att stanna vid spartanernas sida, något spartanerna uppskattade så mycket att de bytte mantlar med thespanierna och lovade att förbli deras allierade för all evighet.
Förutom de spartanska lagarna, vilka tvingade dem att stanna kvar i striden, hade Leonidas ytterligare en sak att stanna för, ty innan slaget hade ett orakel förutsett att en spartansk konung måste mista livet för att rädda Sparta. Leonidas val stod självklart.
Nu handlade slaget bara om en sak, att skydda reträtten för sina kamrater och att falla med hedern i behåll.
De små förhoppningar om en lycklig utgång av slaget som funnits innan, hade nu grusats totalt. För att undvika att bli omringade förflyttade man sig till en liten kulle i passagens trängsta del, men sanna sitt mod väntade inte grekerna in sina fiender utan rusade ner för kullen då perserna nådde dess fot.
Ett hårdare slag har sällan skådats, grekerna slogs med sina spjut tills dessa knäcktes för att sedan ta fram svärden med vilka de slogs tills även dessa var brutna, men de fortsatte striden med sina nävar, fötter och tänder. Kung Leonidas föll tidigt i striden, tillsammans med två av Xerxes bröder, men spartanerna fortsatte striden och skyddade sin konungs kropp med fanatiskt mod och övermänsklig styrka.
När det endast återstod ett tiotal spartaner beslutade perserna att göra slut på dessa med pilbågar eftersom man inte ville riskera fler förluster. Spartanerna som stridit så hårt var för utmattade för att anfalla och det enda de kunde göra var att ta emot pilarna. Så där stod ett tiotal, totalt utmattade, spartanska krigare och höll tillbaka över hundratusen perser, vilka inte vågade riskera ytterligare frontalangrepp. Aldrig förr, och aldrig efter, har en grupp krigare varit så fruktade som spartanerna. Striden hade blivit blivit utdragen, men grekerna hade nedgjorts till sista man och slaget var förlorat.

Lärdom och inspiration
Perserna ryckte vidare söderut och intog snart Athen som brändes, men redan senare under samma år vann den grekiska flottan en stor seger utanför ön Salamis och de kvarvarande persiska landstyrkorna nedkämpades i Boiotien, åter ledda av spartanska krigare, och kung Xerxes tvingades lämna grekland för att aldrig mer återvända.
På kort sikt ledde kriget till en än mer förstärkt folkgemenskap för grekerna, vilket tog sig uttryck i den kulturella blomstring.
På lång sikt ger slaget oss såväl lärdom som inspiration.
Slaget är ytterligare ett bevis på att hoppet är det sista som lämnar människan och att det alltid finns möjlighet till seger. Spartanerna visste att de skulle förlora och de visste att de skulle dö, men i och med sin offervilja räddade de sitt land, sitt folk, sin kultur och sin frihet, tack vare att de kraftigt reducerat de persiska styrkorna och höjt de egna truppernas moral, så grekernas förlust blev endast en tillfällig sådan. Tack vare deras offer levde vår kultur, vårt blod och vårt hedniska arv vidare i området, åtminstone ett tag till.
De må ha dött, men i döden fann de seger. Att falla i strid för sitt folk kan aldrig ses som ett nederlag.
Och kanske är vi i samma situation idag, kanske måste även vi falla i striden mot våra svurna fiender för att ge kommande kämpar möjligheten att segra. Ja, kanske är det så, men säkert kan vi aldrig veta. En sak vi däremot måste veta, det är att om vår död är det som krävs för en framtida seger så skall vi med stolthet gå i döden likt våra förfäder gjorde för oss, ty förfäderna, gudarna och våra barn kräver det!

  • Publicerad:
    2006-01-21 00:00