RECENSION. Marcus Svensson skriver här om hur genompolitiserad och hemsk den senaste Star Wars-filmen är.
VARNING FÖR SPOILERS – LÄS ARTIKELN PÅ EGEN RISK OM DU INTE SETT FILMEN.
Innan jul hade den åttonde Star Wars-filmen ”The Last Jedi” sin premiär. Av nostalgiska skäl kunde jag inte låta bli att se filmen, men det var återigen en stor besvikelse. Framför allt är det filmens feministiska slagsida som är outhärdligt tröttsam.
Det är sant att både i de gamla (episod 4-6) och de nya (episod 1-3) Star Wars-trilogierna förekom kvinnliga karaktärer, men de var inte superhjältekaraktärer. Både Leia och Padmé fyllde främst den traditionella ”prinsessa i nöd”-rollen, även om båda också var högt uppsatta politiker och då och då tog till våld för att freda sig mot skurkar.
Redan i ”The Force Awakens” (episod 7), som släpptes för två år sedan, frångicks detta då huvudpersonen Rey var den mest heroiska karaktären och på ett helt orealistiskt sätt, utan någon träning, plockade upp ett lasersvärd och med kraftens hjälp besegrade den mycket mer erfarne Kylo Ren.
Denna verklighetsfrånvända och feministiska trend fortsätter i den senaste filmen och utvecklas här till ett mer övergripande tema. Karaktären Amilyn Holdo är t.ex. en högt uppsatt militär ledare på Motståndsrörelsens sida, men hon är inte bara en ”stark kvinna” utan toppar detta med att ha en typisk feministfrisyr och lilafärgat hår – hon ser kort och gott mer ut som en genomsnittlig feminist på Twitter än en militär.
I filmen tar Holdo tillfälligt över rollen som ledare för Motståndsrörelsen efter att Leia med nöd och näppe överlevt en incident som tog livet av det övriga ledarskapet. Motståndsrörelsen reduceras därmed till ett matriarkat med två kvinnor i toppen. Som ledare framstår Holdo först som handlingsförlamad och inkompetent; det ser ut som att hon är på väg att leda alla på den goda sidan till deras undergång. Tanken är uppenbarligen att publiken tillfälligt ska ifrågasätta henne och sympatisera med den mer hetlevrade Poe Dameron som har en egen plan och genomför ett myteri. I slutänden visar det sig dock att den framsynta kvinnan Holdo hade en god plan som hon höll för sig själv och att den korkade mannens obstruerande endast resulterade i ett stort antal onödiga dödsfall.
Budskapet, som säkerligen får alla feminister att gnugga händer och bli varma inombords, är här uppenbart: Lyssna på kvinnor! Ta inga egna initiativ som man. Tro inte att du vet bättre än en kvinna. Mansplaina inte!
Som sista gärning offrar Holdo också sitt eget liv och räddar alla sina underordnade. Hon är alltså en ansvarstagande, framsynt och hjältemodig person som dessutom är förlåtande då hon inte låter arkebusera Poe Dameron för förräderi eftersom han ändå ”menade väl”.
Rey är såklart också tillbaka i ”The Last Jedi” och dödar ett gäng kejserliga livvakter, lyfter några ton sten och övertalar den bittra gubben Luke Skywalker att han borde hjälpa sina gamla vänner. Mark Hamills skådespelarinsats som Luke är bra, men jag gillar inte hur hans karaktär framställs. I de gamla filmerna var Luke en driven idealist som aldrig gav upp, oavsett oddsen; Luke stannade kvar och slogs mot dödsstjärnan när Han Solo flydde, han åkte till Molnstaden trots att Yoda avrådde honom från det och han förvånade sina vänner genom att låta Darth Vader gripa honom i hopp om att han skulle kunna omvända sin far till den goda sidan. Även om åldrande och motgångar kan förändra en karaktär så känns det som att mer av den ursprungliga essensen i Lukes karaktär borde ha funnits kvar i den senaste filmen. Att Luke dör i slutet av filmen innebär också att inga av huvudpersonerna på den goda sidan är levande vita män. Jag skriver levande då Luke antagligen kommer återkomma i form av ett ”spöke” på samma sätt som Yoda och Obi-Wan Kenobi tidigare har gjort, och jag räknar alltså inte Poe Dameron som fullt vit då hans karaktär spelas av en sydamerikan.
Det genomgripande temat i den nya filmen.
Till skaran av starka kvinnor i ”The Last Jedi” hör Phasma som introducerades i ”The Force Awakens”. Phasma är i princip den enda ”tuffa” krigarkaraktären inom Första ordningen (Imperiets efterträdare). Phasma spelas av Gwendoline Christie som annars är mest känd för sin roll som den långa och maskulina riddarkvinnan Brienne från ”Game of Thrones”.
Övriga karaktärer i Första ordningen är på olika sätt defekta människor och är inte lika häftiga skurkar som Darth Vader och Kejsaren var. Kylo Ren framstod t.ex. som ett missanpassat mobboffer redan i ”The Force Awakens” där han mördade sin pappa. Om någon tyckte att han såg ut som en arketypisk skolskjutnings-psykopat så var det en bra gissning, då det i den nya filmen framkom att han mördade alla Luke Skywalkers övriga jedielever som inte gick att vinna över till den mörka sidan. Det ska sägas att Kylo Ren har tuffat till sig något i den nya filmen, men han framstår fortfarande mer som ett emo än en auktoritär ledare för ett galaktiskt rymdimperium.
Omvänt så var general Hux en något mer trovärdig karaktär i förra filmen, men reduceras i den senaste filmen till en hunsad tönt som till och med låter sig hånas av fienden. Att en högt uppsatt militär skulle sakna heder och ryggrad på det här sättet är skrattretande och behandlingen av hans karaktär är en del av den typiskt politiskt korrekta strävan att förlöjliga auktoritära och ”fascistoida” personligheter.
Första ordningen har, precis som Imperiet i de gamla filmerna, en uppenbart fascistisk/nationalsocialistisk estetik. I den senaste filmen framstår det dock som att nästan alla skurkarna bakom deras fasad av hård militarism egentligen är psykiskt svaga och obalanserade karaktärer. Detta är en bild som vissa judar och andra individer som ser sig själva som ”offer” för ”fascistiskt förtryck” gärna lyfter fram då de hyser ett långsint hämndbegär.
Den enda skurken i Första ordningen med potential att väcka lite fruktan i sina fiender är Snoke. Ett av den nya filmens största antiklimax var att han dödades lite väl enkelt och att inget om hans bakgrund framkom i filmen, trots att man förväntade sig det efter hans mystiska framtoning i ”The Force Awakens”. Dessa brister kan dock komma att åtgärdas på olika sätt i den nionde filmen som kommer 2019.
En annan sak man kan klandra ”The Last Jedi” för är att den, precis som föregångaren, lånar för många element från de tidigare filmerna vad gäller den övergripande handlingen, karaktärer och specifika scener. Det enda som har blivit bättre med tiden är det tekniska och om man gillar specialeffekter och action så finns det en del mäktiga scener i filmen.
De mångkulturella motståndsmännen som bekämpar den vita rymdfascismen.
Vid sidan av de feministiska narrativen har vi den mångkulturella propagandan. Rymdafrikanen Finn återkommer och får i ”The Last Jedi” sällskap av ytterligare en meningslös, oattraktiv och inkvoterad karaktär – asiaten Rose. Finn och Rose trycks in i rampljuset genom en för den större historiens utveckling meningslös avstickare till en kasino-planet, där de två gör kaos med de onda vita kapitalisterna som huserade på planeten. I förbigående lyckas rasfrämlings-duon också visa att de, till skillnad från de vita kapitalisterna, är djurvänner.
Den väntade rasblandnings-relationen mellan Finn och Rey stod dock still i ”The Last Jedi” då karaktärerna var separerade från varandra under större delen av filmen. Min gissning är dock att detta endast var ett sätt att dra ut på processen och att relationen kommer utvecklas på det förväntade sättet i den sista filmen. Att jedier tidigare uppmuntrats att leva utan sex och barn förutspår jag att den starka kvinnan Rey kommer se som en förlegad tradition som hon kommer att göra uppror mot. Enda gången man kan förvänta sig att moderna feminister uppmuntrar kvinnor till att skaffa barn är nämligen när det sker inom ett rasblandat förhållande.
Att Star Wars-serien degenererat till att repetera de gamla filmernas handling men med sämre karaktärer och politiskt korrekta budskap inbakade är tragiskt. Speciellt med tanke på att Timothy Zahn redan på 90-talet författade en boktrilogi som var mer trogen den ursprungliga Star Wars-andan och hade en originell handling som introducerade nya minnesvärda karaktärer vid sidan av de etablerade. En lågbudgetfilmatisering av Zahns böcker hade garanterat varit mer konstnärligt värdefulla än vad de här nya och påkostade Disney-filmerna är.
Timothy Zahns böcker hade dock inte passat den politiska agendan idag. I Zahns trilogi är det nämligen Imperiet som tappat makten och under den briljanta storamiral Thrawns ledning framgångsrikt bekämpar den nya republik som rebellerna bildat. Patriarkatet slår tillbaka där och slår underifrån. De nya filmerna ger istället motståndsrörelse-rollen till de goda, mångkulturella feministerna – en falsk självbild som moderna feminister håller fast vid trots att de idag är så mycket etablissemang det bara går att bli.
Sammanfattningsvis har ”The Last Jedi” inte mycket att erbjuda en politiskt medveten publik annat än ytterligare ett tillfälle att notera hur feminism och mångkultur infiltrerar och förpestar nästan all modern populärkultur i västvärlden. Att Disney, som leds av juden Bob Iger, köpte upp Star Wars-rättigheterna 2012 och att alla filmer som släppts sedan dess har varit överpolitiserade och anti-vita är säkert bara ett (((sammanträffande))).
Min rekommendation är att Star Wars-fans som verkligen vill se den senaste filmen ser till att ladda ner den. Att stödja den ekonomiskt bör undvikas.
Hoppa till huvudinnehåll
