HISTORIA. Erik Forsell skriver om att Storbritannien firar 100 år av allmän rösträtt, vilket infördes efter intensivt arbete av de feministiska suffragetterna. Dessa ses idag som frihetskämpar, men var i verkligheten en terrororganisation vars arbete har negativa konsekvenser på politiken än idag.

Judinnan Emmeline Goulden-Pankhurst var suffragetternas ”general”. Foto: CC0 Public Domain.

I dagarna firades i Storbritannien 100-års jubileet av att den kvinnliga rösträtten där infördes den 6 februari 1918. De flesta glömmer att det inte bara var kvinnor som med tiden fick rösträtt — först ”kvalificerade” kvinnor, sedan alla — utan även männen varav de flesta på grund av låg inkomst eller annan låg status inte heller hade haft rösträtt.

Förenklat uttryckt ansågs dessa män inte ha förmåga att i tillräckligt hög grad bidra till samhället för att få lov att rösta om hur samhället skulle styras. Sådana män var till exempel män som bodde kvar hos sina föräldrar, arbetade som tjänare i andras hushåll, och till och med militärer som bodde på militärförläggningar.

Kvinnor ansågs av de flesta över huvud taget inte vara lämpliga att rösta på grund av kvinnors specifika egenskaper som ansågs lämpa sig för andra samhällsfunktioner än politisk samhällsutveckling.

Det var i slutet av 1800-talet som judinnan Emmeline Goulden-Pankhurst skapade samhällsoro i Storbritannien med sin suffragettrörelse vilken styrdes av henne och hennes dotter, judinnan Christabel Pankhurst.

Suffragettrörelsen hyllas numera allmänt som frihetskämpar. För ett par decennier sedan listades Emmeline av den judiska publikationen Time som en av 1900-talets 100 viktigaste människor. Men till och med Wikipedia erkänner att det bland dagens historiker råder ”delade meningar” om suffragetternas verksamhet hjälpte eller hindrade deras sak. I dagens massmedia hyllas de generellt som en viktig bidragande faktor till den ”demokratiska utvecklingen”. Men vad har denna demokratiska utveckling inneburit?

Historikern Simon Webb skriver att suffragetterna idag betraktas som osjälviska aktivister men att de faktiskt försenade kvinnornas rösträtt. Detta beror på att de från början var en grupp av opinionsbildare men att organisationens aktiviteter kraftigt förvärrades år 1912 då de utvecklades till en våldsbejakande terroristorganisation. Av sina följare kallades Emmeline för ”Generalen”. Terrorhandlingarna liknade ibland krigsoperationer och har i efterkrigstidens Storbritannien mest sin motsvarighet i Irländska Republikanska Arméns terrordåd under 1900-talets sista årtionden.

Suffragetterna kedjade fast sig i staket, krossade skyltfönster, ägnade sig åt stenkastning, skar av telegrafledningen till Amerika, satte eld på försändelserna i postlådor, samt attackerade ”manliga” arenor som cricket- och kapplöpningsbanor för att få uppmärksamhet och visa att de menade allvar med kraven på kvinnors ”medbestämmande” och ”frigörelse”.

De genomförde hungerstrejker som ledde till att en del av dem intogs för tvångsmatning i syfte att de inte skulle fara för illa. De trakasserade meningsmotståndare både psykiskt och handgripligen. De brände ned byggnader och sprängde bomber. Särskilt de kristnas kyrkor attackerades.

Suffragetterna utsatte tehuset på det anrika Kew Garden för mordbrand. Foto: CC0 Public Domain.

Historieskrivningarna om suffragetterna är spretiga. Många undrade tidigt hur medelklasskvinnor hade kunskap och förmåga att bygga bomber av olika slag för att exempelvis spränga kyrkor. Kombinationen av rörelsens judiska ursprung och terrororganisationens operationer gör att flera historiker pekar på ett samband mellan deras propaganda- och terrorupplägg, och den samtida judiska verksamheten i Ryssland som ledde till de judiska revolutionerna i landet år 1905 och framför allt 1917. Det var då judeo-bolsjevikernas terror slutligen ledde till tsardömets fall och att den kommunistiska Sovjetstaten bildades.

LÄS MER: 100 år sedan bolsjevikernas blodiga maktövertagande

Det som talar för sådana beskrivningar är förekomsten av män inresta från Ryssland i suffragetternas organisation, och att liknande aktiviteter pågick samtidigt i de båda länderna.

I den nuvarande officiella brittiska historieundervisningen på gymnasienivå står det i skolböckerna att de radikala teknikerna lärdes ut av ”exilryssar” som ”flytt” till England för att ”undkomma tsaren”. Suffragetternas aktivism i Storbritannien stannade av när första världskriget bröt ut medan liknande verksamhet av judiska revolutionärer fördes mot tsarens samhälle i Ryssland under de åren.

Här brinner St Catherine’s kyrka i Hatcham efter en mordbrandsattack den 14 maj 1913. Foto: CC0 Public Domain.

Ur den vita rasens perspektiv verkar det utan en förståelse för rörelsens judiska tillhörighet obegripligt att suffragetterna utförde mordbränder på kristna kyrkor för att få gehör för sina krav.

Under 1914 attackerades minst sju kyrkor av suffragetterna, inklusive den 700 år gamla kröningstronen i Westminster Abby som utsattes för ett sprängdåd. Tronen klarade sig dock med mindre skador.

Vad sådana attacker än har med kvinnlig rösträtt att göra är sambanden långsökta. Det går på sin höjd att sträcka sig till motiveringar som att kyrkor är ”patriarkala institutioner”, men suffragetternas tydliga fokus på just kyrkor talar ett annat och tydligare språk. Att de kristnas kyrkor alltid har varit föremål för olika former av judiska attacker är ett historiskt faktum.

När Vladimir Lenin tog makten i det nybildade Sovjetunionen, förbjöd han gudstjänstfirande i kyrkor på söndagarna, medan besök i judarnas tempel på sabbaten förblev tillåtna under Sovjetstatens hela existens. Synagogorna användes enligt proryska historiker även som informella politiska mötesplatser där politiska beslut på allt från lokal till överstatlig nivå fattades.

Ethel Smyth grips efter vandalism. Foto: CC0 Public Domain.

En av terroristerna i suffragettrörelsen var tonsättaren Ethel Smyth. Smyth var förälskad i suffragettledaren ”General” Emmeline, och ignorerade att Emmeline var gift. Dagböcker skrivna av suffragetter visar att de lesbiska kärlekskarusellerna var mycket utbredda och emanerade från Goulden-Pankhursts hushåll. Smyth lydde i sitt förälskade tillstånd gärna Emmelines uppmaning att suffragetterna skulle krossa fönstren till alla hem där politiker som var motståndare till kvinnlig rösträtt bodde. För det fängslades Smyth i två månader. Medsystrar inom terroristorganisationen kom och visade sitt stöd för Smyth utanför fängelset, något som idag brukar omtalas med beundran; liksom att Smyth ”dirigerade” dem genom fängelsefönstret när de sjöng uppmuntrande sånger för henne. Det som skedde i verkligheten var helt enkelt att hon viftade i takt åt deras sång med en tandborste.

Vid 71 års ålder förälskade Smyth sig i den berömda och ökända författarinnan och feministen Virginia Woolf som var ett kvarts sekel yngre. Enligt författaren och musikbibliotekarien Kathleen Abromeit reagerade Woolf på Smyths avancemang med ”roat obehag”: ”Det var som att bli fångad av en jättekrabba”, skrev Woolf om uppvaktningarna, även om de två feministerna kom att bli vänner. Ethel Smyth betedde sig för övrigt hänsynslöst mot alla som gick emot henne, vare sig det var tilltänkta älskarinnor eller auktoriteter, och slutade till exempel att tala med folk eller gick i hungerstrejk när hon inte fick som hon ville.

Smyths allmänna beteende skulle idag troligen ha klassats enligt någon av dagens hårt marknadsförda psykiatriska diagnoser, och det går lätt att dra paralleller mellan suffragetternas samhällsomstörtande beteende och dagens skrikiga tredjevågen-feminister, som rättfärdigar personförföljelser, våld och försvar för våldsverkare för att få allt de känner att de har personlig ”rätt” till.

Samtida brittisk parodi över suffragetternas metoder för att få sin vilja igenom.

Här är ett exempel på Ethel Smyths körsång: ”March of the Women”:

Vid tiden för suffragetternas terrorattacker fanns det fyra huvudsakliga skäl som opinionsbildare och politiker brukade ange för att inte terrorgruppens krav skulle tillmötesgås. Det första och akuta var att inte ge efter politiskt för suffragetternas urskillningslösa våld som oförutsägbart kunde slå till varsomhelst. Men farhågorna för långsiktiga konsekvenser var att kvinnlig rösträtt skulle komma att hota familjebildningar: Man antog att kvinnor som förvärvsarbetade skulle förlora sidor av livet som erbjöd naturliga sociala bindningar till en nära familj. De befarades komma att föda endast ett fåtal barn sent i livet eller inga alls, vilket skulle leda till olycka och social frustration kombinerat med att de vann större mått av ekonomisk frihet och försörjningsansvar. På så sätt skulle familjeinstitutionen komma att hotas och ge upphov till mindre stabila och mer oroliga samhällen.

Det ansågs även att suffragetternas program stod i opposition till den naturliga eller gudomliga viljan och människans natur; och att kvinnor inte kan hantera det ansvar som krävs för politik. Genom att försvaga rikets styre med kvinnlig oförmåga att avgöra lämpligheten i olika beslut och val av representanter för politisk verksamhet, skulle samhället komma till skada. Med facit i hand kan vi se att några eller alla av dessa farhågor verkar ha besannats. Det vore fel att ensamt lasta kvinnlig eller allmän rösträtt i det representativa demokratiska systemet för dagens sociala degeneration, men det har förmodligen bidragit.

LÄS ÄVEN: Feminismen, media och kulturmarxismen

Författaren och bonden John Lewis Stempel skriver för Daily Express att det inte var suffragetterna som vann kvinnorna deras rösträtt, utan förvärvsarbetet. Han skriver också och att första världskrigets utbrott gjorde att suffragettrörelsen slapp komma att dra historisk vanära över sig. Detta är ett par giltiga förklaringar till dagens allmänt positiva syn på dessa terrorister. När krigsindustrin kände behovet att utnyttja kvinnor i en kraftigt expanderade vapenindustri, kom kvinnornas deltagande genom olika yrkesroller att leda till en liberalisering av kvinnors livssituation och samhällsinflytande – och till ett splittrande av familjen som institution.

Det fanns även ett ekonomiskt syfte med att inte stoppa in denna ”anden i flaskan” efter kriget. De mindre terrorinriktade kvinnorörelser som inte minst i Amerika fortsatte kvinnokampen efter första världskriget erhöll både organisatoriskt och ekonomiskt stöd från olika elitgrupper som var knutna till de så kallade riksbankerna och statsapparaterna i många länder. För dem innebar kvinnans förvärvsarbete enorma möjligheter att beskatta kvinnors inkomster, vilket har berikat många privata banker och organisationer under dessa hundra år.

Källor:
Wikipedia: Suffragette
Emily Goulden-Pankhurst was a Jewess by Israeli law
Hate mail and firebombs: How women won the vote
Women would have got the vote earlier if not for suffragette terrorists
The campaign for women’s suffrage
Nick Shepley: AQA, A-Level History: Britain 1851-1964: Challenge and Transformation. Hodder Education (2015)
Diary reveals lesbian love trysts of suffragette leaders
Work, not suffragettes, won women the vote
On Ethel Smyth’s opera ”The Wreckers”, Sir Beecham and Virginia Woolf”
Ethel Smyth: Konsert för Violin, horn & orkester CHANDOS 9449 (CD-häfte)
Ethel Smyth: Stråkkvartetter CPO 999 352-2 (CD-häfte)

  • Publicerad:
    2018-02-14 23:00