HISTORIA. Vilken roll och ställning hade den tyska kvinnan i Tredje riket?
Jag ger kvinnorna samma rättigheter som männen; men jag tror inte att de innebär detsamma för den ena som för den andra. Kvinnan är mannens livskamrat. Hon borde inte belastas med bördor som är till för mannen. Men i varje fall där kvinnan inte är gift – och de är många i Tyskland på grund av bristen på män – så har hon rätt att tjäna sitt levebröd på samma vis som männen.
— Adolf Hitler (Paris-Soir, 1936)
Kvinnoidealet i Adolf Hitlers Tyskland var mer mångfacetterat än vad den sedvanliga propagandans förvrängda bild låter förstå, då den hävdar att kvinnan hade en gammalmodig ställning i Tredje riket. Både ur ett europeiskt och ett världsomfattande perspektiv var könsrollerna förhållandevis moderna, precis som Tredje riket generellt sett till ideologi var modernt även i andra avseenden och ideal. Enligt Hitler var frasen om ”kvinnornas jämlikhet” i princip innehållslös, då tyska kvinnor i goda tider inte hade något behov av ”jämlikhet” eftersom de redan var jämlika.
Nuförtiden betraktar vi dessa begrepp utifrån vårt egna sociokulturella filter, men det är bra att komma ihåg att kvinnan genom nästintill hela historien uppfattats som svag och oförmögen till självständigt tänkande eller komplicerat arbete. Därtill tar den nutida, antityska propagandan Tredje rikets ståndpunkt helt ur sin kontext; man bör komma ihåg att kvinnans roll, politiska deltagande och rösträtt var en ytterst kontroversiell fråga i början av 1900-talet i hela Europa, och i Tyskland trädde kvinnors allmänna rösträtt i kraft först 1919 – alltså ungefär samtidigt som i de flesta europeiska länder och USA. Följaktligen var inte kvinnans roll och samhälleliga inflytande någon självklarhet i västvärlden. Exempelvis idealiserades den fulländade hemmafrun i amerikansk reklam på 1950-talet, men den uppfattningen har inte demoniserats på samma vis som idealen i Tyskland.
När det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet ökade i popularitet i början av 1930-talet, så ökade dess popularitet särskilt snabbt hos de kvinnliga väljarna – i själva verket snabbare än bland de manliga väljarna. Statistiken visar också att även i de områden där partiets popularitet minskade, så förblev den särskilt populär bland de kvinnliga väljarna och överskred till och med antalet röster som männen gav till partiet. Dessa sakförhållanden visar att de kvinnliga väljarna upplevde nationalsocialismen som ett passande alternativ. Därtill visar de att kvinnorna valde att rösta på partiet självständigt, utan att fästa avseende vid männens åsikter.
LÄS ÄVEN: Mödraskapet gör kvinnor smartare visar ny forskning
Den nationalsocialistiska kvinnan var andligt stark och intelligent, hon hade många förmågor samt möjligheten att förverkliga dessa. Den gemensamma nämnaren för de kvinnor som valde nationalsocialismen var också deras avsky mot kvinnobilden som erbjöds av vänstern och löneslaveriet som erbjöds av kapitalismen. Det agg som partiets kvinnliga väljare kände mot den liberala demokratin förstärktes av att depressionen förstörde landets ekonomi. Även om betydelsen av de traditionella könsrollerna som naturligt sunda värden betonades i den nationalsocialistiska ideologin, så överdrevs dessa uppfattningar av exempelvis engelsk media redan på den tiden. Egentligen var de mer mångfasetterade än vad vi är vana att tro.
I själva verket menade icke-nationalsocialistiska konservativa kvinnor att kvinnorna bör förbli passiva och feminina trots hotet från bolsjevismen och den ekonomiska krisen, medan de nationalsocialistiska kvinnorna ansåg att kvinnorna borde anta en ”okvinnligt” aktiv roll i den upplevt maskulina politiska världen för att försvara sina kvinnliga roller. De upplevde också att de i kampen stod sida vid sida med männen trots att de inte var verksamma i partiets ledning.
Denna sistnämnda omständighet var inte heller på något vis egendomligt, eftersom även andra partier samt kyrkliga organisationer oftast leddes av män på den tiden. Trots att de nationalsocialistiska kvinnorna grovt sagt kunde delas i två skolor – familjeorienterade traditionalister och modernister, som ville påverka samhället med hjälp av utbildning, hälsovård och socialarbete – så trodde båda att kvinnor och män är lika mycket värda för samhället. Båda ansåg också att man skulle göra en samhällelig skillnad mellan maskulint och feminint. Därtill var de överens om att den liberala, moderna och industrialiserade världen hade nedvärderat kvinnans status, säkerhet och värde i samhället.
I Tredje riket förärades mödrar med hederskors som erkännande för sitt uppfostringsarbete.
Modernisterna, som oftast var mer militanta nationalsocialister än traditionalisterna, trodde – med grund i traditionella seder och den tidens akademiska forskning – att kvinnor och män hade varit mer jämlika i förkristna samhällen, men de ansåg också att äktenskapet skulle ingås mellan med varandra jämlika män och kvinnor och att kvinnorna inte skulle överge femininiteten. Därtill var släktledens kontinuitet en självklarhet för den biologiska världsåskådningens följare. Dessutom ville man inte heller prioritera könsdispyterna, för den tyska nationen behövde ta till vara på all potential för mer betydelsefulla uppgifter.
Fastän det nationalsocialistiska arbetarpartiet efter maktövertagandet stabiliserade ekonomin genom att för kvinnorna erbjuda rollen som hemmafru och för männen rollen som familjeförsörjare samtidigt som man betonade de traditionella rollernas betydelse i officiella tal, så fortsatte rolldebatten i Tyskland precis som i resten av västvärlden. Förväntningarna på kvinnorna varierade beroende på den ekonomiska och politiska situationen. Grundtanken förblev dock att såväl män som kvinnor gjort sitt för den gemensamma stammens och nationens väl. Man visade flexibilitet utan att behöva överge varken idealen eller ideologin.
Förutom de mjukare värderingarna erbjöd man även ett ideal om den starka, kraftfulla kvinnan som också var förmögen till fysiskt arbete vid behov. Kvinnans betydelse som hemmafru, beskyddare, kulturöverförare och stödjare av den ekonomiska politiken betonades starkt, men man avfärdade eller glömde inte tanken om en arbetande kvinna. I själva verket var tanken om att alla kvinnor skulle stanna hemma tämligen ovanlig; ibland krävde familjens ekonomiska situation det, eller så fanns det yrken som kvinnor helt enkelt skötte bättre.
Ute på landet var det en naturlig del av kvinnors liv att de förutom att ta hand om familjen även gjorde kroppsarbete. Denna arbetsinsats uppmärksammades också av den nationalsocialistiska partiledningen och ledde till att arvsrätten för bondgårdarnas fruar och döttrar förbättrades. Dessutom behövde de äldre barnen, som rörde sig utanför hemmiljön, stöd, omtanke och aktiviteter, och därför var det bra om kvinnorna kunde påverka saken. Den ekonomiska politiken erbjöd också alternativ som var alla till nytta: man skulle inte tvinga kvinnorna ut i arbete, utan de skulle kunna få välja familjen istället, vilket även vore ekonomiskt hållbart tack vare diverse bonusar och låneprogram.
Tredje rikets ledare Adolf Hitler var inte heller så snäv som nutida media och Hollywood-karikatyrer låter förstå. Hitler var en ytterst populär politisk kandidat hos kvinnorna, och nationalsocialistiska kvinnor beskrev honom exempelvis med orden ”den här enkla mannens ärliga och stadiga blick strömmade likt solens strålar in i publikens 22 000 hjärtan” och ”hans ansiktsdrag var fridfulla och uppriktiga, men elden lyste i hans ögon”.
När Hitler ledde Tyskland fick han ständigt brev från sina beundrare, varav vissa till och med kunde vara romantiska. Det oaktat betedde sig Hitler respektfullt gentemot kvinnor, till skillnad från hans samtida Winston Churchill, som hade som vana att poängsätta sina kvinnliga festgäster utefter deras utseende. Under sin tid som inrikesminister var Churchill en hård motståndare till kvinnors rösträtt samt ansvarig för undertryckandet av demonstrationerna som hölls för kvinnlig rösträtt. Han blev till och med attackerad av en förbannad suffragett, som anföll honom med en ridpiska.
Mödrarnas, kvinnornas och döttrarnas välbefinnande var viktigt för det nationalsocialistiska Tyskland. Hitler tog cancerpreventionen ytterst personligt och fördjupade sig i de senaste forskningsresultaten också under krigstiden, eftersom hans mor Klara Hitler dog efter misslyckade bröstoperationsbehandlingar. Som pionjär inom cancerforskningen startade Tredje riket som första land i världen en cancerpreventionskampanj, där man uppmuntrade till självundersökning samt screening av bröst- och livmodercancer. Därtill försökte man se till att gravida kvinnor inte behövde delta i grovt arbete ute på landet med syfte att minska antalet missfall.
Även om exempelvis Hitler och Tysklands propagandachef Joseph Goebbels i sina offentliga tal ofta betonade hemmets och familjens väsentliga värderingar, så värdesatte man också kvinnornas mångsidiga kunnande i det nationalsocialistiska samhället. Finska kvinnor fick också sin del av denna uppskattning. Till exempel hade författarinnan Hella Wuolijokis pjäs ”Niskavuoren naiset” (Niskavuoris kvinnor), som handlar om starka kvinnor, premiär i Tysklands nationalteater år 1938, och man föreslog att pjäsen skulle fortsätta visas trots Wuolijokis vänsterextremism och ljusskygga aktiviteter.
I Berlin öppnades också år 1943, på initiativ av tyska kvinnorörelser, en större konstutställning som visade finska konstnärskvinnors verk. Den fick stor uppmärksamhet i pressen eftersom utställningen fokuserade huvudsakligen på kvinnors konst. Det var också tänkt att utställningen skulle visas i München, men utställningsplatsen förstördes under bombningarna. Utställningen i Berlin fick också skjutas fram på grund av bombningarna och de problem som de orsakade.
Den finska Lotta Svärd-organisationens ledare Fanni Luukkonen uppmärksammades också under utställningens gång, och hennes Tysklandsbesök gladde NS-Frauenschafts ledare Gertrud Scholtz-Klink. Scholtz-Klink, som själv var änka och mor till sex barn, hade tack vare Hitlers beslut nått ledarställning inom den tidigare mansledda kvinnorörelsen. Luukkonen besökte också Hitler i dennes högkvarter år 1943, då Hitler ärade henne med Tyska örnens kors för hennes insatser. Luukkonen är den enda icke-tyska kvinnan som ärats med utmärkelsen.
Fanni Luukkonen och Adolf Hitler.
En av Tredje rikets mest kända kvinnor var filmregissören Leni Riefenstahl. Hon var konstnärligt begåvad och blev känd som målare, dansare, skådespelerska och fotograf. Hennes talang väckte Hitlers uppmärksamhet – han bad henne regissera filmen Triumph des Willens (Viljans triumf), som gjorde henne vida berömd. Filmen vann flera priser, bland annat Grand Prix i Paris år 1937. Konstnärligt sett var den tidens mästerverk och tekniskt var den banbrytande. Ett annat av Riefenstahls kända verk är filmen Olympia, som ännu år 1957 var listad som en av tidernas tio bästa filmer. Riefenstahl och Hitler kom personligen bra överens, och flera av hennes projekt bekostades av den tyska staten.
LÄS ÄVEN: Viljans triumf – tidernas främsta propagandafilm
Trots hennes begåvning så blev hon efter kriget och Tysklands förlust stämplad för resten av livet. Hon hamnade utanför i filmkretsarna trots att hon flera gånger försökte bevisa att hon inte varit politiskt aktiv. Hennes filmer från förkrigstiden beskrevs som rasistiska och fascistiska, fastän de till största delen var estetiska skapelser.
Hon möttes av samma inställning även i senare kommentarer, som rörde hennes fotografier av den afrikanska Nuba-stammen; till exempel hävdade den judiska kulturpersonligheten Susan Sontag att fotografierna var ett bevis på Riefenstahls ”fascistiska estetik”. Den amerikanska tidningen The Saturday Evening Post skrev om 1900-talets kanske mest begåvade filmskapare i nedsättande ordalag som ”Nazi Pin-up Girl: Hitler’s No. 1 Movie Actress”. Även annars gjorde man livet svårt för Riefenstahl efter kriget och till sist hamnade hon också i rätten som hundraåring, anklagad för att ha förnekat vissa detaljer av den så kallade ”förintelsen”.
En kanske mindre känd och uppmärksammad person, som dock förtjänar desto mer aktning är Tredje rikets pionjärpilot Hanna Reitsch, ”Die Hanna”. Ursprungligen hade Reitsch tänkt att bli läkare, vilket gav henne idén om flygande läkare som ledde henne till flygandet. Hon var född som en riktig våghals. Hon började flyga år 1932 med glidflygplan (motorflygplan var efter första världskriget förbjudna), och redan nästa år avslutade hon sina läkarstudier för att istället bli pilot. Redan inom några år slog hon glidflygsrekord och arbetade som glidflyglärare och stuntflygare. Reitsch var också den första kvinnan som flög över Alperna med glidflygplan.
LÄS ÄVEN: Hanna Reitsch – Tredje Rikets kvinnliga pilot
År 1937 började Reitsch som testpilot och utvecklare åt Luftwaffe, och fick då som första kvinnan i världen flyga helikopter. Hon presenterade också glidflygning i Finland år 1934, varav Finlands glidflygsverksamhet fick sin början. Tack vare sin otroliga flygarbegåvning blev hon Hitlers favoritflygare. Hon blev den enda kvinnan som fick första gradens järnkors. Bland otaliga andra hedersmärken och priser fick hon också av Hitler som enda kvinna ett med diamanter dekorerad och förgylld Luftwaffe-märke.
Under de sista dagarna av kriget lyckades Reitsch flyga mitt i hård luftvärnseld för att träffa Hitler i hans bunker i det omringade Berlin, trots att hennes flygplan träffades av eldgivningen. Slutresultatet av kriget började redan vara klart och även om Reitsch uttryckte en önskan om att få dö i bunkern så beordrade Hitler henne att flyga bort från Berlin. Det lyckades hon med, även om hon till slut blev tillfångatagen av de allierade styrkorna.
Trots att krigets slutresultat påverkade Retischs liv mycket, så fortsatte hon entusiastiskt med flygandet och slog rekord och bevarade sin stolthet och sitt minne utan att låta media smutsa ner henne. I en av sina sista intervjuer berättade hon följande:
I Tyskland finns det miljontals människor som älskar mig. Det är bara den tyska pressen som har fått order om att hata mig. Det är statlig propaganda. Sedan år 1945 har tyskarna inte fått skriva om mig. De är rädda för att jag skulle råka säga någonting positivt om Adolf Hitler. Men varför inte? Tack vare Adolf Hitler är vi tyskar pionjärer inom rymdfarten, före vår tid, före världen. […]
Jag skäms inte för att säga att jag trodde på nationalsocialismen. Än idag har jag det diamantdekorerade järnkorset som Hitler gav mig kring min hals. I dagens Tyskland hittar du dock inte en enda människa som röstade på Adolf Hitler. […] Många tyskar känner skuld på grund av kriget. De förklarar dock inte den riktiga skulden som vi delar – nämligen att vi förlorade.
Hanna Reitsch hade rätt – hon hade ingen anledning att skämmas. Det var ju ändå tack vare det nationalsocialistiska Tyskland som hon hade fått möjligheten att arbeta med det hon älskade. Det är ett bevis på att det nationalsocialistiska Tyskland i praktiken erbjöd olika roller för kvinnorna som älskade landet – och alla roller som det erbjöd var på ett eller annat sätt pionjärroller.
Ursprungligen publicerat på Vastarinta.com.
Referenser:
Allman, J. 2013. Phantoms of the Archive: Kwame Nkrumah, a Nazi Pilot Named Hanna, and the Contingencies of Postcolonial History-Writing. American Historical Review, 118(1): 104–129.
Harvey, E. 2004. Visions of the Volk: German Women and the Far Right from Kaiserreich to Third Reich. Journal of Women’s History, 16:3, 152–167.
Koonz, C. 1976. Nazi Women Before 1933: Rebels Against Emancipation. Social Science Quarterly, 56(4):553–563.
Lovin, C.L. 1986. Farm Women in the Third Reich. Agricultural History, 60(3):105–123.
Mertanen, T. 2009. Suomalaiset naistaiteilijat Kolmannen valtakunnan vieraina. Tieteessä tapahtuu, 2/2009: 53–58.
Rupp, L. 1977. Mother of the ”Volk”: The Image of Women in Nazi Ideology. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 3(2): 362–379.
Worthen, H. 2007. Playing Nordic: The Women of Niskavuori, Agri/Culture, and Imagining Finland on the Third Reich Stage. Väitöskirja. Helsinki: Helsingin yliopiston paino.
Hoppa till huvudinnehåll
