Simon Lindberg skriver i en krönika om en massmedia som spårat ut, hjärntvättade zombies och den ”utveckling” som alltjämt fortsätter.

Att vårt folk, unga som gamla, hjärntvättas dagligen på sina dagis, skolor och arbetsplatser är inte längre någon större hemlighet. Likaså att svensken varje gång denne öppnar någon morgon- eller kvälls-tidning blir mottaglig för lögner och vinklade reportage samt ofta utsätts för ren och skär propaganda när teven står på där hemma i vardagsrummet. Fåren följer herden.

Jag tittar sällan på tv, men när jag väl gör det så är det totalt omöjligt att inte sitta och reflektera över budskapet som sänds och alla de, ofta listigt placerade, små gliringar och vinklingar som hela vår befolkning matas med 24 timmar om dygnet i såväl barnprogram som Hollywood-filmer. Medias dogm är lag i demokraturen och hur mycket rösträtt vi än må ha i Sverige så ligger den verkliga makten inte hos folket, utan i händerna på familjer av utvalda stammar som äger större delen av medieapparaten västvärlden.

Budskapet är detsamma i alla länder och i all media; mångkultur, rasblandning och homosexualitet är bra. Nationalism, kamp och traditionella värderingar är fel.

Ibland förvånas man dock över hur långt denna hjärntvätt tycks ha gått och hur öppet vårt folks fiender kan nå ut med budskapet nu för tiden utan att listigt behöva förtäcka det. Vårt folk har matats med hatet mot sig själva så länge nu att det som hade varit omöjligt att framföra öppet för bara 10 år sedan nu sväljs med hull och hår av den apatiska massan.

Jag hamnade av en tillfällighet framför en tv-apparat under en repris av programmet ”Efter tio” med Malou von Sivers på den judiskkontrollerade kanalen tv 4. ”Efter tio” är ett program som direkt efterföljer Nyhetsmorgon och kan således tänkas vara ganska så populärt bland pensionärer i Sverige och andra som inte arbetar om dagarna.

Enligt tv4.se är ”Efter tio” ett direktsänt program där det ”varje dag diskuteras angelägna ämnen och spännande, intressanta och kända gäster kommer till studion. Programledaren Malou von Sivers låter samtalen ta tid och gå på djupet och på torsdagar och fredagar kommer kända män och kvinnor till våra populära champagneluncher för att diskutera moraliska dilemma.”

Det avsnittet jag hade oturen att drabbas utav var tydligen ett av dessa torsdagsavsnitt med ”populär champagnelunch” och den kända kvinnan jag fick det tveksamma nöjet att beskåda var allas våran Mona Sahlin. Under programmets gång så hyllades terroristen Nelson Mandela och superlativen haglade över denne ”störste ledaren genom tiderna” som lyckats få det förut avskydda och dåliga landet Sydafrika att resa sig och bli respekterat över hela världen. Självklart nämndes ingenting om förtrycket och förföljelsen av boerna och all den kriminalitet och misär som kom med de svartas maktövertagande utan det fokuserades, som alltid, på de mjuka värderingarna att alla var lika värda och att åren av förtryck nu äntligen var över för de svarta. Man passade också på att ha med en sydafrikansk negroid i soffan som fick berätta om hur härligt och underbart allt detta var, trots att han vid tillfället befann sig, och uppenbarligen av någon anledning fortfarande håller sig kvar i Sverige trots att allt nu tydligen är så bra och underbart i hans ursprungsland.

När denna glorifiering utav den man, som idag är högst ansvarig för folkmordet på våra fränder i Sydafrika, var över så var det dags för ett modernt kärlekspar att få göra entré i studion. Det var en lesbisk kvinna som hade förälskat sig i en transvestit av manligt kön som senare gjort en könsoperation för att bli kvinna. (!)
Återigen, precis som i fallet Nelson Mandela, så var det knappast någon diskussion, som det utlovats på tv4.se, utan istället bara mängder av medhållande och fina ord om mod, öppenhet, kärlek, värme och alla människors rätt till existens och egna val här i livet.

Jag blev arg över av innehållet i programmet. På individerna som deltog i ”diskussionerna”, på vår eventuellt kommande statsminister, på folkförrädaren till programledare, på de judiska programcheferna, men framför allt så känner jag sådan enorm ilska inför alla de hundratusentals folkfränder ute i stugorna som zombiefierade faktiskt sitter och nickar instämmande till det förhatliga budskapet utan att någonsin kritisera ett ord utav vad som sägs!

För bara 30 år sedan är jag övertygad om att detta program knappast fått visas i Sverige. Om så hade skett ändå, så hade majoriteten av alla tittare hållit med om vad jag skriver i denna krönika. Malou von Sivers hade avskedats på direkten, Mona Sahlin hade kunnat glömma sin politiska karriär, negroiden som fick agera tyckare hade antagligen inte bott i Sverige och det perversa paret hade troligtvis inte vågat visa sig på gator och torg. Man måste konstatera att media verkligen har lyckats med sitt uppsåt att steg för steg, sakta men säkert, dupera vårt folk till oigenkännlighet.

En reflektering då till er svenskar som läser detta. Vågar ni tänka på vad som kommer ”diskuteras” i program som detta om ytterligare 10-15 år? Sveriges första svarta och homosexuella statsministerkandidat som levererar ohämmade hyllningar till ”nysvenska” massmördare? Inbjudna pedofiler som gifter sig med sina egna barn?

Mår ni bättre utav det, så avfärda gärna mig som hjärntvättad, paranoid, hatisk eller vad ni vill, det är ju det enklast att bara blunda, men, försök att åtminstone komma ihåg mina ord när ni sitter där och nickar i tv-soffan åt galenskaperna år 2020.


  • Publicerad:
    2010-06-22 00:00