KAPITEL 10. Tålamod och förmågan att kunna vänta utan att förlora beredskapen är viktiga egenskaper i många kritiska situationer.

Arbete, rörelse och kamp kräver uthållighet. Men det finns en ofta lika viktig uthållighet i stillaståendet, väntan och att vara redo.

Alla människor och folk upplever tider av den mest spända förväntan inför en stor händelse. När strålarna och skuggorna av förestående och viktiga beslut blir allt tydligare, heter det ofta: Nu måste det börja – eller i morgon – men det kan inte dröja längre än till nästa vecka!

Men sedan kan ändå veckor eller månader förgå innan den stora spänningen löser sig och mänsklighetens historia rullar tydligt framåt.

Många människor förmår inte att vänta. Varken livet eller skolan har lärt dem att ha tålamod. När de väl måste vänta misslyckas de, vilket har bevisats i strid hundratals gånger.

Många förväxlar väntan med vila och komfort. De ruttnar och rostar under väntan. När sedan den stora händelsen väl begynner är de överraskade, överrumplade och perplexa, då är de inte redo, inte rustade, då har de misslyckats. Så har många människor och folk förlorat sitt livs och sin historias avgörande strid.

Att kunna vänta innebär inte en tålmodig uppgivenhet inför ödet eller orientalisk kraftlöshet inför det oundvikliga.

Att kunna vänta betyder att stå redo. Med det starka, klara ljusets fackla och kampens svärd i hand, med trons fana, så beskriver de stora tyska konstnärerna beredskapen. Tålamod kräver dock ofta uthållighet. Att hålla facklan vid liv är svårare än att snabbt starta en flammande eld. Att alltid hålla vapnet redo kräver ofta mer styrka än en kort, eldig strid. Att alltid hålla trons symboler högaktiga och rena tyder mer på en stark karaktär, än att bara en gång med full entusiasm vifta med dem i stormvinden.

Om ödet kräver av oss att vi väntar, så har det en betydelse, då skall det alltid ses som en prövning, ett test av oss själva.

Om ledarskapet håller oss väntande på deras beslut och handlingar betyder det att något måste mogna. Vårt förtroende för vårt ledarskap är så starkt att vi vet att de varken glömmer eller försummar något. Om de låter oss vänta är det enda som gäller för oss den helhjärtade beredskapen.

Tydlig och klarsynt, seg och kraftfull, uthållig och stark i karaktär ska vår beredskap alltid vara!

Vi vill inte enbart vinna de stora striderna! Vi vill också visa att vi har lärt oss att vänta.

  • Publicerad:
    2020-02-21 12:00