RECENSION • Nordfronts kulturskribent Daniel Olofsson har lyssnat på den nya skivan med rock/metal-artisten Thor.

Jon Mikl från Kanada är kanske mest känd under sitt artistnamn, Thor, och sin tidiga karriär som framgångsrik kroppsbyggare. Han är just nu aktuell med ett nytt album vilket firar hans 50-års jubileum och kampen i sin brokiga karriär. Vissa vill säga att Thor är en blandning mellan Arnold Schwarzenegger och Lemmy Kilmister medan jag nog hellre skulle vilja säga att han är en blandning mellan Alice Cooper och Robert E Howards Conan Barbaren.

Jon Mikl började sin karriär som Thor redan år 1973 med en slags muskelmanna-show där han böjde järnstänger mellan tänderna, krossade betongblock och annat ackompanjerat av musik för att alltmer glida över till en ren musikakt vilket ledde till att det första albumet, Keep the Dogs Away, som släpptes år 1977.

Musiken var till en början mer pop och rock än hårdrock för att med tiden bli allt hårdare och närma sig ren heavy metal. Ofta kan låtarna vara väldigt olika och genrer blandas friskt vilken kan jämföras med Beatles eller Alice Cooper som jag nämnde tidigare. Man vet inte alltid riktigt vilka vägar musiken ska ta sig men det är alltid tydligt att det är Thor.

Genom årens lopp har Thors väg till framgång kantats av motgångar och smutsiga trick från musikindustrin. Det hela gick så långt att han gick in i väggen totalt när hans försök att få in en fot i Hollywood och den kroknästa filmindustrin bidrog till den ultimata förnedringen när rollen som karaktären Thor i komedin En natt på stan gick till skådespelaren Vincent D’Onofrio och inte Jon Mikl.

Detta slog hårt mot Jon Mikl. Han hade byggt hela sin karriär kring sin karaktär i runt 15 år och nu drog han sig mer eller mindre helt tillbaka från rampljuset fram till år 1997 då han bestämde sig för att göra ett nytt försök. Och nu spelade det ingen roll om han skulle lyckas eller inte, kärleken till heavy metal och fansen var viktigare än framgång och Thor bestämde sig för att köra fram till sin död, vilket vi får hoppas ligger långt i fram i framtiden.

För er som är intresserade kan jag passa på att tipsa om en fantastisk dokumentär om Thor som heter I am Thor från 2015.

Det är något beundransvärt med artister som Thor. Artister som blir fruktansvärt överkörda av den smutsiga underhållningsindustrin men ändå inte viker sig eller låter sig kuvas. Thor har alltid varit Thor. Samma enkla, roliga och känslosamma artist. Han har inte låtit någonting stoppa honom och nu när han firar 50-års jubileum är han inte större eller mer känd än han var i begynnelsen av sin karriär.

Hans skivor är svåra att få tag i, han spelas aldrig i radio eller syns i TV. Men Thor finns i våra hjärtan, för oss som insett hur styrd hela den äckliga underhållningsindustrin faktiskt är så lyser Thor som en stark stjärna genom all dekadens, hjärntvätt och ondskefull propaganda som ständigt basuneras ut.

Nu i mars kom den 35:e skivan, Ride of the Iron Horse. Och som vanligt får vi ett hårt och tufft album fullt med humor och Thors smått excentriska låtar. Här blandas nya låtar med några osläppta från 70 och 80-talet i en strid ström av hits som tillsammans bygger ett makalöst album.

Skivan börjar med titelspåret och vi får en tung och långsam metal-dänga som osar Thor långa vägar. Här blir Thor en cowboy som rider från lagen och vi får väl anta att asagudar och cowboys är två sidor av samma mynt och Thor är hårdare än både Billy the Kid och Hoppalong Cassady. En bra öppningslåt på detta magnifika album.

Låten efter är ännu ett bevis på Thors stora och nyansrika musikaliska reportoar. Här dras tankarna till Billy Idol och Sisters of Mercy när vi får se en mer synth-aktig och stilren sida av Thor i låten Lightning Rod.

Den tredje låten tar oss tillbaks till rötterna i låten 5-0 Let’s Go. Här visar Thor att även gamla gubbar kan rocka röven av de flesta moderna banden i dagens tråkiga och sönderkommersialiserade värld.

Skivans mycket höga klass bjuder på hits som nästan avlöser varandra och även de svagare låtarna är förvånansvärt bra. Produktionen är klanderfri bortsett från något spår som spelats in på 70-talet men likväl så lyfter de upp skivan med sitt historiska värde då de är runt 50 år gamla.

Som vanligt tänkte jag lista de bästa låtarna från skivan, vilket i det här fallet var väldigt svårt men jag listar likväl det tre låtarna som jag anser vara skivans höjdpunkter. Och för er som inte hört Thor så kan dessa vara en bra ingång till den spännande och roliga katalogen som Thor har bakom sig.

*Bring It On.

Än en gång påminns man vem som är hårdrockens verklige muskelman. Här får vi en låt med otrolig kraft och uppkäftighet i en enkel och rak rockdänga. Här utmanar Thor alla rockmusiker som tror att de har nåt som kan mätas sig med honom: Jaså, ni tror att ni är nåt? – ”Bring It On”

*Shields Up.

Här har vi en blivande hit i en stark och bitvis lite drömsk hårdrocksdänga med spännande och annorlunda gitarrslingor som lyfter låten till makalösa nivåer. Bitvis svävar musiken ut och blir hårdare men den återvänder alltid till den drömska stommen som låten kretsar runt. Vad texten handlar om är lite diffust men det verkar handlar om att göra motstånd, vara tapper och om att kämpa.

*Peace By Piece.

Skivans bästa spår och möjligtvis en av de bästa låtarna som Thor har spelat in hittills. Här får vi en mjukare låt med en tydlig bas som driver låten framåt och en episk refräng som man bara vill sjunga med i.

Låten handlar om en författare som skriver en bok, en mycket djup och betydelsefull bok men ingen förstår bokens storhet. Författaren bestämmer sig därför att gräva ner den i en tidskapsel. Tusen år senare hittar man boken och nu förändrar den världen. Hela mänskligheten enas kring bokens viktiga budskap och alla krig tar slut och det blir fred på jorden.

Ibland lyssnar man kanske mer med hjärtat än öronen och här har vi ett klockrent exempel på just detta och inget öga är torrt…