REPORTAGE. Haakon Forwald berättar i ett resereportage om resan till Tyskland och demonstrationen i Wunsiedel.

Vår resa till Tyskland började redan på sena torsdagskvällen, då färden gick från Dalarna mot Stockholm för att möta upp aktivister från Näste 1. Framför oss låg närmare 200 mil, men humöret var på topp trots den långa resvägen. Vår destination var Nürnberg, där vi skulle möta upp kamrater från organisationen Der Dritte Weg som vi skulle övernatta hos.

Resan ner till Nürnberg gick fint, och det var inga problem med varken gränspassering eller polistrakasserier. Vi var framme runt klockan 20 på fredagskväll – både trötta, slutna och hungriga. Fyra tyska kamrater mötte upp oss i en förort till Nürnberg, och efter att ha parkerat bilarna gick färden via tåg till Nürnbergs centrum. Staden var iklädd julbelysning och det var en vacker syn denna kalla novemberkväll.

Första stoppet var den anrika restaurangen Bratwurst Röslein, som grundades 1431. På menyn stod inte helt oväntat traditionell tysk mat från olika delar av landet. Lokalen var inredd som en klassisk tysk ölhall, med högt tak och långa bord.

Efter en mycket god måltid och trevliga samtal med våra tyska kamrater så avrundades kvällen med en kortare rundtur i centrum. Vi besökte bland annat konstnären Albrecht Dürers hus och stadens slott, som byggdes kring år 1000. Besök avlades också vid flera historiska platser där det tagits kända porträtt av Adolf Hitler.

En sak jag noterade under den första kvällen, och som jag diskuterade med Emil Hagberg, var hur upplyftande arkitekturen var i Nürnberg, jämfört med väldigt många nordiska städer. Nürnberg bombades ju sönder och samman av de allierade, men mycket har blivit återuppbyggt och de delar av staden som vi besökte framstod som både vackra och upplyftande.

Med tanke på vilken effekt bara ett par timmar i vackra omgivningar hade på oss, är det inte svårt att förstå varför våra fiender arbetar på högvarv med att fylla vårt land med fula köpcenter, McDonaldsrestauranger och betongbyggnader.

Rundtur i Nürnberg
Efter en mycket efterlängtad god natts sömn så var det tidig uppstigning till en dag med fullspäckat schema. Våra värdar bjöd på frukost med allt i från klassisk tysk mat till julkakor och kaffe. Färden gick därefter vidare till Nürnberg för att besöka historiska platser med kopplingar till nationalsocialismen.

Nürnberg i sig är en viktig historisk stad för nationalsocialismen och fungerade från och med 1933 som en fast mötesplats för Rikspartidagarna. Dessa hade tidigare arrangerats i staden både 1927 och 1929, men då Hitler 1933 bestämde att Nürnberg skulle fungera som ordinarie värdstad så lades stora planer för staden.

Ett område på hela elva kvadratkilometer sydöst om Nürnberg avsattes, och skulle husera alltifrån kongressbyggnader till större fält för alltifrån idrottsarrangemang till parader och tal. Kända platser är bland annat Ehrenhalle, Zeppelinfeld och Kongresshalle.

Rikspartidagarna samlade som mest uppemot en halv miljon människor, men på grund av kriget slutfördes aldrig arbetet med att färdigställa Nürnberg. De sista Rikspartidagarna hölls 1938.

Första stopp för oss var Hedershallen (Ehrenhalle), som officiellt öppnades 1930 och ursprungligen var tänkt som en minnesplats för de som fallit i strid under första världskriget. Från 1993 och framöver användes den även för att minnas de nationalsocialistiska martyrer som föll under Ölkällarkuppen 1923.

På motsatt sida av Hedershallen byggdes Hederstribunen (Ehrentribüne), som kunde rymma 500 personer. Tribunen ritades av Albert Speer och hade bland annat en stor örn, skapad av skulptören Kurt Schmid-Ehmen, samt tre höga hakkorsfanor. En stor väg (Strasse des Führers) anlades mellan tribunen och Hedershallen.

Förutom att användas under Rikspartidagarna hade också SS och SA stora massmöten på platsen. Arenan användes också under ritualer där nya fanor togs i ed. De nya fanorna berörde då Blodsfanan, som innehöll blod från någon som föll under Ölkällarkuppen. I stort sett allt, förutom Hedershallen, är idag rivet.

Se en video som visar hur området såg ut då och hur det ser ut idag nedan:

Nästa stopp blev Kongresshallen (Kongresshalle), som ritades av arkitekterna Ludwig och Franz Ruff, och som skulle fungera som ett kongresscenter för NSDAP med plats för 50 000 deltagare. Byggnadsarbetet startade 1935 och pågick fram till 1939, då det stoppades till följd av kriget. Endast byggnadens yttre del färdigställdes.

På andra våningen av den nordliga delen av byggnaden ligger det i dag ett judiskt drivet museum, som förutom att sprida lögner om nationalsocialismen och Tredje riket, även har vandaliserat delar av Kongresshallen.

Sista destinationen för rundturen var Zeppelinfältet (Zeppelinfeld), vilket fungerade som huvudarena under Rikspartidagarna. På väg dit korsade vi även Grosse Strasse, som skulle nyttjas som paradgata under Rikspartidagarna. Två kilometer lång och fyrtio meter bred – man kan lätt föreställa sig hur mäktigt det skulle se ut om den tagits i bruk.

Trots massiv ödeläggelse och vandalism av de allierade och inte minst brist på underhållsarbete, så är Zeppelinfältet än idag mäktigt att skåda. Platsen ritades av Albert Speer och bestod av en huvudtribun, ett stort fält och en tribunanläggning, Sammanlagt kunde det rymma uppemot 200 000 åskådare, och är större än tolv fotbollsplaner.

Jag hade stora förväntningar när det gällde rundturen i Nürnberg, och även om platserna naturligtvis bara är en skugga av vad de en gång var, så satte besöket djupa spår och gjorde starkt intryck på mig.

Jag ska inte utveckla så mycket om vad jag rent personligt fick ut av besöket, men nöjer mig med att konstatera att som fanatisk nationalsocialist så var detta för mig en närmast andlig upplevelse. En betydande energipåfyllning för kampmoralen och ett minne för livet!

Demonstration
Efter att rundturen avslutats, och vi fått i oss en efterlängtad lunch, gick färden vidare mot samlingsplatsen för demonstrationen. Platsen låg lite utanför Wunsiedel, och där fanns också kamrater från Näste 2 på plats, som hade varit kloka nog att flyga ned istället för att köra bil.

Efter att ha hälsat på tyska kamrater och ledaren för Der Dritte Weg, Klaus Armstroff, gick färden vidare med tåg mot Wunsiedel, och därefter till fots i cirka 30 minuter till centrum av staden där demonstrationen skulle starta.

Polisen var på plats redan vid den första samlingsplatsen, och längs alla platser där tåget stannade innan det ankom till Wunsiedel. Från Wunsiedel och in till centrum förföljdes vi av ett antal polisbilar och polismän, alltifrån vanliga och civila till kravallpoliser.

Själva startpunkten för demonstrationen var inhägnat av stora polisstyrkor, som visiterade samtliga som skulle in. Inne på området hade Der Dritte Weg satt upp ett försäljningsbord där det såldes litteratur och propaganda, samt mat och dryck.

En scen riggades och så småningom var det dags för de första talarna. Då detta var avklarat tändes facklor och demonstrationståget gick mot nästa stopplats. Framför demonstrationståget körde en bil som spelade klassisk musik och det rådde total tystnad bland deltagarna medan man marscherade.

På nästa stopplats var det återigen dags för tal, däribland mitt eget. Jag framförde talet på engelska och efter varje del så lästes en tysk översättning upp av Julian Bender.

LÄS ÄVEN: Haakon Forwalds tal under demonstrationen i Tyskland

Färden gick därefter vidare till sista stoppet, där tal återigen skulle hållas och fallna hjältar hyllas. Avslutningen, där olika namn och militära divisioner från Tredje riket ropades upp, var enligt min åsikt det bästa med hela demonstrationen. En mäktig upplevelse!

Efter att talen avslutats rundades även demonstrationen av rent formellt och färden gick vidare mot tågstationen. Även på tillbakavägen förföljdes vi av stora polisstyrkor. Dessa var också på plats när vi gick av tåget för att gå mot bilarna.

Resan hem och polistrakasserier
På den ursprungliga samlingsplatsen tog vi avsked av våra tyska och svenska kamrater och satte oss i bilen. Vi blev kort därefter omringade av tysk polis, som förklarade att de ville ha legitimation på samtliga och att de önskade att visitera både oss och bilen. Efter cirka en halvtimmes väntan var trakasserierna överstökade och vi fick köra vidare, varpå vi påbörjade den cirka 200 mil långa färden hem.

Polistrakasserierna skulle dock inte sluta i Tyskland. Då vi kom fram till gränsen till Danmark stannades vi av dansk polis som ville genomföra en ”rutinkontroll”. Här slapp vi dock visitering, men legitimation var vi likväl tvungna att visa upp.

Dagens sista polistrakasserier skedde efter att vi kört över Öresundsbron och stoppades av svensk polis. Efter att ha blivit beordrade att legitimera oss försvann dock polisen, varpå vi blev sittande i bilen och väntade i femton minuter.

Allt fler polisbilar kom och vi informerades om att vi än en gång skulle visiteras. Själv blev jag bortförd av två polismän som ställde upp mig bakom polisens kontorsbyggnad, mot väggen. Här visiterades jag och frågades om jag kunde identifiera mig igen. Jag svarade att de redan hade fått mitt pass, och fick till svar att ”han” inte hade fått det.

Efter att visitationen genomförts blev vi samtliga placerade i en slags cell, medan polisen skulle söka igenom bilen. Denna cell var dock ganska märkligt konstruerad, eftersom låsen var på insidan. Förutom att kunna låsa in oss själva, var också säkringsskåpet för hela polisbyggnaden inne hos oss. Huruvida detta var orsaken till att strömmen försvann i hela byggnaden och polisens dataskärmar slocknade, är dock ovisst.

Efter cirka 20 minuters väntan, av vilka jag sov cirka 19, bankade polisen på dörren och bad om att få bli insläppta. De informerade oss om att de var färdiga med att rannsaka bilen och att vi kunde köra vidare.

Bortsett från en oförutsedd snöstorm gick resten av färden hem utan problem. Väl framme, med totalt 466 mil avklarade, var man både trött, hungrig och utmattad, men likväl i glädjerus över en fantastisk resa fylld med storslagna upplevelser. Jag ser redan framemot nästa resa till våra kamrater i Tyskland, men en sak är i vart fall säker och det är att nästa gång går inte färden med bil.

Fanor utväxlades
Delegationen från svenska Näste 2, som hade flugit till Tyskland, deltog också på eftersamlingen som arrangerades av Der Dritte Weg. Dagen därefter utväxlades också fanor officiellt mellan Nordiska motståndsrörelsen och Der Dritte Weg. Själva utväxlingen utfördes av Julian Bender från Der Dritte Weg och nästeschef Jimmy Andersson.

Se fler bilder nedan:

Ursprungligen publicerat på Frihetskamp.

  • Publicerad:
    2017-11-23 02:53