FILMRECENSION • Gust Johnson ger sig i kast med den norska fantasyfilmen Troll som hade premiär i slutet av 2022.

När jag i dagarna läste Daniel Olofssons filmrecension av Vikingulven blev jag mycket positivt överraskad då jag själv är en stark anhängare av norsk fantasyfilm. Inspirerad av den recensionen vill jag här ge mig i kast med en annan film i den genren, nämligen Troll från 2022. Även denna film finns på Netflix eller där man kan tanka ned filmer gratis.

I Troll får vi följa professor Nora Tidemann som är paleontolog och vars expertis senare kommer att användas av den norska staten när de stöter på något mycket oväntat i samband med att man genomfört en sprängning i mytomspunna Dovrefjell i syfte att bygga en järnväg. Från djupet av det berget hörs ett vrål, något attackerar byggarbetare som skadas eller dör och stora stenbumlingar kastas ut från berget. Något tar sig ur och på marken syns stora fotspår. Detta är anledningen till att Tidemann kallas in till ett hemligt stabsmöte tillsammans med bland annat Regeringen och Försvarsmakten.

Tidemann är dock inte bara en vetenskaplig expert utan har själv bevittnat ett troll – något hon idag förtränger. När hon var barn och var ute på äventyr med sin far – en expert på fjällen, naturen samt dess väsen – fick hon se ett troll som kamouflerat sig i berget. När hon blev vuxen blundade hon för vad hon sett och satsade istället på att göra karriär, samtidigt som hon förkastade sin far. Detta svek mot sin far – och om relationen går att rädda det när de väl återses – är ett starkt tema i filmen.

På det hemliga stabsmötet, där hon får se filmmaterial på de stora fotspåren och en skugga av en stor mystisk figur, förstår hon genast vad det handlar om. Men hon, liksom många andra, vägrar erkänna det för sig själv – vilket är genomgående under stora delar av filmen. Det finns andra vetenskapliga experter på mötet (en biolog och en geolog) och en av dem föreslår en teori som har med ”klimatförändringar” att göra, varpå en av ministrarna kontrar med en dräpande kommentar: ”Ja, men då får vi väl kalla in Greta i så fall”. Tidemann själv avfärdar den forskaren, som i stort sett utmålas som icke-trovärdig. Det är en lite rolig scen och som resulterar i att det är Tidemann som får ansvaret att undersöka fotspåren på plats. Detta tillsammans med statsministerns rådgivare och en militär, kapten Holm, som i händelse av fara har i uppgift att skydda dem.

Tidemann börjar sin expedition med att bege sig till sin far, Tobias Tidemann, för att få svar. Det är första gången de ses på 20 år. Tobias Tidemann är en excentrisk figur som lever enskilt i en stuga. Han är spillror av sitt forna jag, vilket kan förklaras med att han sattes på mentalsjukhus – något vi senare får veta berodde på en konspiration eftersom han var sanningen på spåret. När han får se filmmaterialet bekräftar han bara det som Nora Tidemann redan vet men fortfarande förnekar, att det är ett troll.

Genom Tobias Tidemann får vi lära oss en hel del om de norska och nordiska folksagorna. Han berättar om Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe som sammanställde och gav ut de norska folksagorna på 1800-talet där troll och andra varelser beskrivs. Han har dock mer respekt för troll än han anser att dessa herrar hade. Enligt honom ägnade sig dessa åt att förfalska historien genom att utmåla troll som onda och dumma. Detta eftersom de var kristna och att det var kristna som i stort sett utrotade trollen. Det finns en undervisande aspekt i Tobias Tidemanns berättelser där vi får lära oss om folksagorna, utan att det blir forcerat eller uppenbart placerat. Det är med andra ord en bra film för barn och andra som vill lära sig mer om de väsen som finns eller fanns hos oss och om våra förfäders föreställningsvärld och ideal.

Till sist får sällskapet bevittna ett troll i verkligheten och nu kan de inte längre förneka det (även om detta ändå görs till en början). Med hjälp av sagorna använder man sig av de metoder som beskrivs för hur man besegrar ett troll samtidigt som man tvistar om hur man ska göra det och vad som är etiskt försvarbart. Metoderna får till slut ganska stor effekt, men försöken får ett abrupt slut när politiska krafter får för sig att använda sig av metoder som bara riskera eskalera situationen och leda till katastrof. Vi får lära oss att politiker är både lögnaktiga och cyniska, vilket är positivt. I slutändan är det ett ganska oväntat sällskap som tvingas ta upp kampen mot trollet, men också mot klockan.

Förutom att filmen hämtar inspiration från våra egna rötter finns flera starka teman som kretsar kring familj, natur VS vetenskap m.m. Framförallt handlar filmen om hur naturens krafter kolliderar med det moderna samhället; Nora Tidemanns svek mot sin familj i sin jakt på karriär, människans rovdrift på naturen, men också den moderna människans hjälplöshet när den moderna tekniken inte räcker till är något som filmen på ett bra sätt belyser. Det är också en spännande film där specialeffekterna är riktigt bra.

Det enda negativa är att man blandat in lite multikulti. Statsministerns rådgivare, som har en ganska stor roll, är någon form av asiat. Han gör dock rollen som goofy-medhjälpare ganska bra och så länge han inte får tjejen så stör man sig inte så mycket på det. Värre är det när den rättrådige kapten Holm får för sig att hälsa någon arabisk militärkollega med orden ”Salamu Alaykum”, vilket är något slags ”ey bror”-ögonblick i filmen. En scen som får en att himla med ögonen och som kändes väldigt onödig och malplacerad – ungefär som att man kände att man skulle få kritik då filmen annars saknar inslag av provocerande feminism, hbtqp och multikulti och där i stort sett alla viktiga karaktärer är vita nordbor.

Filmen är dock i allra högsta grad sevärd, dels som en spännande och välgjord fantasyfilm i sig självt men också för vad den representerar och lär ut. Det är som sagt ur vår egen nordiska mylla som filmen hämtar inspiration, och med tanke på att denna i huvudsak framställs i postiv dager fungerar filmen därför som ett sätt att stärka den norska eller nordiska identiteten och den nordiska synen på naturen. Det är inte Grieg eller Ibsen, men tillräckligt nära.